Ja, vad händer egentligen på Wilma denna vinter. En del har vi skrivit om, annat inte. Men vi börjar kunna summera vinterns förbättringar och underhåll. Skönt är att för en gångs skull inte ha något massivt beting som får såväl kroppen som plånboken att vika sig likt en tumstock av märket Hultafors. Som någon av Kaptens söner en gång sa; ”man måste chilla, farsan!”…

Något har dock hänt ombord, vad sägs om…

Vindinstrumentet som vi införskaffade i Syrakusa. En vindstilla dag åkte givaren upp i masten, därefter drog vi el och byggde en konsol till instrumentet dit även högtalarna till VHF:n och autopilotens display flyttade in. Tidigare har vi inte varit så värst brunstiga på ett vindinstrument, av kostnadsskäl främst. Vi har helt enkelt kört ”old school” och tittat ut över havet, hissat trasorna (seglen) och sen följt med vindarna. Funkade det för vikingarna – så funkar det för oss! Och med Wilmas tunga och svulstiga kropp så är hon ju knappast aktuell för Volvo Ocean Race oavsett. Anledningen att vi svängt i frågan kring vindinstrument beror på att vi vill kunna segla på ”kurs mot vind” så att säga och inte bara på magnetisk kurs. Därför har vi kopplat in vindinstrumentet på autopiloten så den kan styra efter vind när vi så önskar.

Vi har målat däcket med antihalkfärgen Kiwigrip. Om detta har vi berättat förut och jisses så mycket vi älskar detta nya ytskikt. Inte en enda gång har vi halkat, inte ens någon fredagskväll med halvrunda fötter. Dessutom får man en känsla av massage när man kliver ut på däcket barfota. Tänk när vi senare seglar mot de azurblå ankarvikarna – då kommer fotmassagen och havets enorma swimmingpool förvandla vår tillvaro ett enda stort spa.

Styrhyttstaket har vi målat om, dock inte i kulörten ”kubablå” denna gång – utan i en mörkare blå. Historien bakom våra blå val hänger ihop med att vi funnit dessa i butikers ”låda för utgånget sortiment”. Högkvalitativ färg till väldigt rabatterat pris, nästan gratis. Den kubablå färgen bokstavligen älskade vi, särskilt efter det vi upptäckt att Sir Robin Knox-Johnston målat styrhyttstaket på sin S/Y Suhaili i samma kulört (Sir Robin var den första människan att ensam segla jorden runt, nonstop. Med en Colin Archer, vad annars). Den nya färgen, även den blå fast mörkare köpte vi billigt i Thessaloniki. Än har vi inte vant oss, men det kommer nog.

När vi ändå var i målartagen passade vi på att inventera vårt färglager ombord och med en skvätt gul och grå färg som blivit över sedan målningen av badrummet (vars knepiga färgval den gången berodde på den grekiska nedstängningen på grund av pandemin och detta var vad bensinmacken hade att erbjuda) så passade det bra att göra slut på slattarna. Så nu har vi målat fronten på arbetsbänken samt framsidan till kyl och frys. Varje vinter rensar vi ur en massa ting ur båten och hellre än att kasta, är att använda upp det man har. Eller skänka bort. Eller sälja. Nu pryds verkstan av glada gula lådor och grå fronter.

Dieseltanken har vi tömt och rengjort. Även detta gör vi varje vinter oavsett det behövs eller inte. Egentligen hade vi tänkt hoppa över det denna vinter för varje år har tanken varit grymt ren utan en tillstymmelse till smuts eller bakterier. Men när vår kompis häromsistens fick motorstopp utanför Syrakusa med en dyr bogsering som följd, så ändrade vi oss. Synd att chansa, motorstopp känner vi inte alls för att få. Samtidigt med rengöringen passade vi på att byta packning till manluckan och nu återstår bara att köpa upp oss på lite mer diesel innan vi seglar iväg. Priset här går loss på 6 kronor litern (lite skillnad mot priserna ni har i norr).

En gång fick vi en plattvärmeväxlare av en kompis som vi hade på vår förra båt (ja värmeväxlaren alltså, inte kompisen). Men när båten såldes så blev den till övers och denna gav vi bort till vår kompis Konstruktören (alltså en annan kompis). Men så i somras när vi var hemma så fick vi tillbaka plattvärmeväxlaren. Den är nu monterad på Wilma – så vi kan få värme ombord under motorgång alternativt från reflexkaminen. Ja detta är också vad vi gjort denna vinter.

Toaletten. Ja dessa båttoaletter som alltid kräver sitt underhåll. Numera plockar vi bort och servar toaletten varje vinter, som en förebyggande åtgärd. Samtidigt passar vi på att göra rent inuti avloppsrören. Låter det äckligt? Ja, men då ska ni veta att Kapten är luttrad från tiden han skruvade på flygplan (vars toaletter man kunde finna en del intressanta ting i, förutom urin, avföring och toapapper). Med denna eminenta servicerutin krånglar toaletten inte lika ofta, som regel inte alls.

Watermakern har fungerat men några förbättringar har legat på vänt. Nu blev det av. Efter byte av några kopplingar (till en bättre modell) samt att vi fått ordning på saltmätaren som betedde sig som en jojo, har vi åter ett gott och rent vatten ombord.

Ett par kanadensare här i marinan ville ge bort två solpaneler (modell äldre). Ja tack sa vi och nu har vi totalt 1650 watt solpaneler ombord på Wilma. Snart kan vi försörja halva Skövde på elektricitet. Verkar det over-kill? Tja, nu råkar vi ha en generös batteribank och sen är det jäkligt gott att kunna ladda även den mörka årstiden (förutsatt att man håller sig söder om den norra polcirkeln vill säga). Vårt system är sinnrikt och det fungerar som ett självspelande piano. Ungefär. Fast ljudlöst.

En galen fransman (sagt som komplimang men de är lite galna över lag, de där grodätarna) hade en self-tailing-vinsch att sälja av märket Barbarossa. (En vinsch är en mekanisk anordning som används till att dra in eller släppa ut seglets skot (läs: snöre) med. En self-tailing modell är en lite mer sofistikerad sådan, tänk er skillnaden mellan den enklaste typen av korköppnare (metallskuv fäst i en träbit) mot den fickmodell som kypare använder (med en liten kniv och hävstång i två steg för att göra korköppnandet mer smidigt). Vad nu en vinsch har med vin att göra vet vi inte. I vart fall så gick Kaptens dröm nu i uppfyllelse, i form av en (1) vinsch. Nu är den monterad på babords sida så i fortsättningen kommer vi bara vilja segla med vindar in från styrbord. Tills dess vi springer på någon mer galen fransman som önskar sälja en andra vinsch. Har du läsare en till salu, så hör av dig! (Du måste inte vara fransman!)

Fallet till storseglet hade fått en liten nötskada. Nu är den bytt mot en dynema-lina.

Någon gång i somras när vi seglade så hela havet yrde, noterade vi att det fanns vatten på fel sida om badrumsventilen. På insidan alltså, vilket är fel sida (vattnet bör vara på utsidan av båten). Nu är ventilen tätad. (En ventil är för övrigt detsamma som fönster, så fattar ni andra också).

Osäker på om vi glömt något eller inte, så stannar vi väl här. Några saker på att-göra-listan återstår innan vi kan kasta loss. Men avfärd dröjer nog ett par månader till på grund av pandemin. Jo, vi har glömt nämna är att Styrman har varit och fotograferat brösten. Med en missad tid till mammografin (i Sverige) så tänkte vi att det är dumt att hoppa över denna säkerhetskoll. Det fungerade enormt smidigt här i Tunisien och nu har hon ett utlåtande på franska. Betyg ”Très bien” skulle man kunna säga. Men det tyckte Kapten redan innan resultatet kom.

Skepp o Hoj!