Snuvad på maten

Vännerna hade talat så varmt om den lilla restaurangen ovanför fiskebutiken. Varje gång de besökt stället hade maten smakat utsökt, dessutom hade portionerna varit generöst tilltagna. Restaurangens anonyma läge skvallrade om att endast ”the locals” hittade dit och priserna låg i nivå för vad en tunisisk medelinkomsttagare tycker är ok. Med andra ord var det galet billigt att äta sig mätt där. Nu kom vännerna och frågade om vi ville följa med på en lunch och vi tackade glatt, ja.

Utmed en bred och hyggligt skräpig esplanad i utkanten av Monastir stannade taxin. Vore det inte för att vännerna berättat, hade vi aldrig anat att det fanns en restaurang en trappa upp. Vi slog oss ned vid ett av borden och medan vi väntade på att få beställa – ställdes bröd, oliver, picklade grönsaker och en röd stark harissa fram på bordet. I Tunisien är det brukligt att det bjuds på små välsmakande aptitretare medan man väntar på sin mat. När servitören gjorde sig beredd att ta upp beställningarna, frågade Patrizia om de olika rätternas innehåll. Snart hade vännerna beställt medan vi (Kapten och Styrman) aldrig fick frågan. Servitören hade snabbt försvunnit i riktning mot köket. Vi tänkte att han nog skulle återkomma med detta, när han väl återvände med den flaska vatten vi beställt in.

Vattnet kom på bordet men servitören gjorde ingen ansats till att ta upp någon mer beställning. Alessio påpekade därför att hans svenska vänner inte fått beställa. Snabbt bestämde vi oss för en rätt och allt var frid och fröjd. Trodde vi.

I Tunisien är det vanligt att man äter soppa före maten. Servitören kom nu in med varsin tallrik rykande varm Chorba och precis som vännerna utlovat, smakade den utsökt. På sina ställen ingår soppan i priset när man beställer en huvudrätt (precis som brödet och småplocket) och detta var ett sådant ställe. Snart kom vännernas mat in, men inte vår. Men eftersom beställningarna inte lämnats samtidigt hade vi ingen anledning att oroa oss. Trodde vi.

Medan vännerna satt och mumsade på sin mat så tittade vi på. Tja, eller rättare sagt åt vi glatt av brödet som vi doppade i den starka harissasåsen. Vid någon tidpunkt tyckte vi dock att vi väntat lite väl länge på vår mat. Alessio påkallade servitören på nytt. Jo jo…nog skulle svenskarnas mat dyka upp. Det var bara ett litet problem. De kunde inte göra maten mild som lovat, för den starka såsen var redan gjord. Snabbt bestämde vi oss för att ändå acceptera vår mat som stark och het, istället för mild. Det fanns ju trots allt bröd kvar i korgarna på bordet som vi kunde dämpa hettan med. Så allt var lugnt. Trodde vi.

Samtalet fortsatte i trevligt ordalag runt bordet. Vännerna åt och vi väntade. Snart var Patrizia och Alessio så mätta att de inte fick i sig en tugga till. Vid det här laget haltade måltiden rejält skulle man kunna säga. Vännerna hade ätit klart, medan vi inte ens fått in våra tallrikar.

En bra sak med Tunisien är att det är helt ok att be att få ta den maten man inte orkat äta upp, med sig hem. Så när vännerna bestämde sig för att göra så, tänkte vi – att det vore ju toppen även för oss. Då kunde vi ju äta maten till middag istället (och kanske göra något för att dämpa hettan i den). Det hela kändes som en väldigt bra plan och nu ville vi såklart skynda oss att säga till servitören (så han inte la upp maten på tallrikar, utan packade ner den i en låda för take-away istället). På nytt tillkallades servitören och högst förvånade blev vi när denne svarade att maten tagit slut. Den maträtt vi beställt fanns det inget mer av. Nada, njet, rien…vaddå snopet!?

Förvånade men även med ett skratt lämnade vi restaurangen. Vännerna med den mat de inte orkat äta upp – och vi tomhänta. Möjligt var att Patrizia och Alessio kände ett sting av pinsamhet efter att ha talat så varmt om restaurangen. Vi å andra sidan, hade fått världens bästa story att berätta för omvärlden. Garanterat kommer den hänga med ända in på ålderdomshemmet, den dagen det blir dags – ”historien om den gången vi blev snuvade på maten”. Men så värst illa var det inte. Trots allt hade vi blivit mätta på soppan, brödet och plocket. Och notan hade vännerna tagit hand om (blott ett symboliskt påslag på ett par kronor hade servitören lagt på, eftersom vi inte ätit någon huvudrätt).

Summa summarum. Kanske att vännernas favoritrestaurang inte var så dålig trots allt. För har man tur (eller otur) så kan man där äta helt gratis.

Skepp o Hoj!

2 reaktioner på ”Snuvad på maten

Lämna ett svar till projektsunshine Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s