Vi börjar närma oss sjösättning och som vi längtar. Det är liksom i vattnet hon ska ligga, vår Wilma. Uppe på land har hon bara stått kortare perioder (när aktivt underhåll pågått) och så har det varit sedan 80-talet. Med andra ord ligger Wilma i det blöta året om, oavsett väderlek eller tid på året.

Häromdagen kom en leverans från Sverige, från Lundh Sails i Göteborg. De har fått äran att sy ett nytt storsegel till Wilma och nu kom leveransen. Tala om julafton. Seglet kommer vi hissa först när vi har sjösatt och vi återkommer kring detta längre fram. Men vi har tjuvtittat i segelsäcken och det nya seglet ser fantastiskt fint ut. Men vad som också fanns med i leveransen, var ett helt annat paket – med små, men ack så viktiga ting.

 När pandemins andravåg slog till med en ny lockdown så stängde flygplatsen och våra biljetter annullerades. Vi kom därför aldrig till Sverige som tänkt och hemma i Halmstad låg nya bankkort, Wilmas nya certifikat samt namnskyltar och väntade på oss. Dessa behövde vi på något sätt få ner till Grekland. Men ett problem som uppstått sedan pandemin bröt ut, är att det tar flera månader att skicka paket via posten. (Vi har en smått osannolik historia att berätta vad det lider, om ett paket som inte lyckas komma fram hur än vi försöker…ni kommer att häpna, men det tar vi en annan gång). Däremot har det fungerat fint att skicka paket med någon av de stora logistikfirmorna (de som företag anlitar) och med ett av dessa skulle Wilmas nya segel skickas.

 Vår beklämmande situation visste vi inte hur vi skulle lösa, vi behövde verkligen få ner bankkorten, certifikatet och skyltarna inom rimlig tid. Därför tog vi mod till oss och frågade Lundh Sails om de skulle kunna göra oss tjänsten att lägga med våra saker i deras paket. Vi kände att det kanske var att begära för mycket, helst vill vi inte störa företag med våra privata bekymmer. Men det fanns ingen anledning för oro, de ville mer än gärna hjälpa till. En dotter i Halmstad skickade prylarna till segelmakarna Lundh och snart kunde leveransen gå iväg med adress Kalamaria, Grekland. Nu kom då paketet och vi kunde aktivera våra bankkort och namna Wilma på nytt, hennes tidigare namnskyltar hade vi ju slipat bort i samband med att vi målade om friborden.

Tusen tack till Lundh Sails! Ni är inte bara grymma på att sy segel, ni tar också hand om era kunder på ett fantastiskt sätt. Vart vi än befinner oss i världen framöver och vi behöver ett segel, så kommer vi absolut anlita er igen (vi har faktiskt en liten busig idé om att ha ett försegel med Wilma Flintstone som motiv).

Skepp o Hoj!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (english version below)

Under flera dagar har vi skrattat så tårarna sprutat. Så dråpligt och genialiskt snyggt på en och samma gång, för ska man misslyckas så varför inte göra det på ett humoristiskt sätt. Emellanåt har vi glömt av det hela så magmusklerna fått vila. Men varje gång vi passerat verkstan så har skrattet bubblat upp på nytt. Den hänger där aptitligt på stången i verkstan och torkar. Vi pratar om vår propeller, som numera trovärdigt ser ut att vara tillverkad av choklad. Och skulle det verka finnas en äkta propeller bakom den bruna ytan, så pratar vi i vart fall om chokladdragé, ett överdrag av choklad som hade gjort självaste chokladmästaren grön av avund. Trots detta bör vår skapelse inte ätas, för det finns inte en gnutta kakao i smeten, utan det är den sista skvätten kopparfärg vi fick över efter vi målat skrovet.

Vår spontana reaktion var att inte berätta om misstaget för någon, iallafall inte för den stora skaran följare vi har på bloggen. Men som alla vet, lever vi i en tid där vi strävar efter att visa upp en perfekt fasad – lyckliga leenden och lyckade människor som flashar förbi på Instagram och andra digitala plattformar, där vi suddar ut våra misstag och förstärker det goda, helst till perfektion. Så därför gott folk får ni nu se ett av våra misstag, så ni också får skratta. Vi hoppas ni väljer att skratta med oss, och inte åt oss. Särskilt ledsna är vi inte över fadäsen, detta rättar vi till. Men vilken överraskning det blev och choklad är ju gott, precis som de säger i reklamen.

 Om lämpligheten att måla en propeller med coppercoat tvistar de lärde, men faktum är att många ändå väljer det. För även om det inte håller lika länge som kopparn gör på skrovet, så får man förhoppningsvis en underhållsfri propeller i ett par, tre år. Med en slipad och rengjord propeller målade vi den med Metapox, för vidhäftningens skull. Därefter började vi lägga på kopparfärgen enligt konstens alla regler. När tre lager var lagda, såg den helt suveränt bra ut. Men så blev Kapten avbruten mellan lager tre och fyra då det kom folk förbi och snacket drog ut på tiden. När han sen la sista lagret, så liksom släppte allt och kopparfärgen började rinna. Kapten Betong ropade till sig Styrman Pimpsten och tillsammans studerade de skapelsen under munter glädjeyttring. Nu hänger propellern i verkstan där chokladen…förlåt…vi menar kopparfärgen, sakta härdar. När ytan är hård ska vi slipa ner ojämnheterna och dölja vårt misstag så chokladdropparna inte längre syns. Fast ett tag övervägde Kapten att behålla propellern som den ser ut nu, för ingen annan seglare lär ha en propeller som ser ut att vara gjord av choklad. Tala om att vara unik.

English version

For several days we have laughed so much. Should one fail so why not do it in a humorous way. Sometimes we have forgotten about the whole thing, but everytime we get reminded we burst out laughing again. We’re talking about our propeller, which now credibly looks like it’s made of chocolate. Or at least with a cover of chocolate, or dragee as the chocolatemaster would have said. But the propeller should not be eaten because there is not the slightest cocoa in the batter, it is the last amount of copper paint that was left over after we painted the hull.

Our spontaneous reaction was not to tell anyone about the mistake, at least not to the large group of followers we have on the blog. But as everyone knows, we live in a time where we want to show a perfect facade, happy smiles and successful people on Instagram and other digital platforms, where we remove our mistakes and raise the good to perfection. Therefore we want to show you one of our mistakes, so you can laugh too. We are not very sorry about the failure, we will correct this.

 There are divided opinions about the benefits of painting the propeller with coppercoat, still many do. It will not last as long as the copper on the hull, but hopefully for a couple of years. Before we painted copper on the clean propeller, we applied Metapox to get good adhesion. Then we started to apply the coppercoat according to the book and after three layers it looked really good. But then Captain Concrete was interrupted when people came by, and the talk took a little too long time. When he applied the forth layer of copper the paint began to flow. Captain and Mate Pumice now stood in front of the propeller with a cheerful expression of joy, the whole creation seemed to be made of chocolate.

When the color has hardened, we will grind away the chocolate drops so the mistake is no longer visible. But for a while Captain Concrete considered keeping the propeller as it is. Probably no sailor has a propeller like ours and it feels fun to be unique.

 Another good news is that we have now mounted the propeller shaft, both the middle part and that part goes through the hull, with new seals and bearings. We are happy to see that no oil is leaking this time. But we can´t be sure of the result until we are back in water. Time will show.

Skepp o Hoj!

Vi har lekt loss och gett Wilma en dekorlinje. Det var inte vår idé från första början, men vi gillade förslaget och fram åkte färgburk, tejp och roller. Klart att Wilma ska ha en snobbrand i samma kulört som brädgången, resonerade vi. För det är ju alltid
skoj att lägga till något nytt som höjer utseendet. 

Det här är nya Wilma och vi tror hon känner sig lite chic…

Skepp o Hoj!

We have painted a red stripe on Wilma’s hull. The idea was not ours, but we liked the idea of painting a line the same color as the bulwark. The color of love and we think it’s nice.

 

Over and Out

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland (ENGLISH BELOW)

Vi sparkar gruset framåt på vår hamnplan och sakta men säkert fortskrider arbetet. Häromdagen dammade vi av skorsten till kaminen och fyllde värmesystemet och lagade en liten läcka. Läckan gäckade oss hela förra vintern, någonstans längs ledningen hade vattnet funnit sig en liten egen köksväg ut och nu äntligen kunde vi stänga till flyktvägen. Dagarna är långt ifrån så kalla att vi måste ha värme på, men visst är det rart att kunna elda någon timme på kvällen när vi ligger i soffan och streamar svensk tv. Dock är vi inte helt ense, för medan Kapten Betong njuter av att bli upphettad till max, så flyter Styrman Pimpsten bort av all svett som sprutar. Har ni missat den dråpliga historien om Styrmans termostat, så finns den att läsa HÄR.

Vi har knåpat ihop en film igen, denna gång talar vi engelska. Det finns en uppsjö av skickliga vloggare (vlogg är en blogg i filmformat) och vi är inte ens i närheten av att kunna skapa så välgjorda filmer som en del andra förmår. För oss står filmandet inte i centrum för vårt skapande, utan det är det skrivna ordet vi vurmar för. Dock verkar många föredra att titta på film, framför att traggla sig igenom en text. Det är ett gediget arbete att editera en stor mängd filmmaterial till något sevärt och flera seglare har det mer eller mindre som heltidsjobb (vilket är beundransvärt). För vår del kan vi vara mer fria eftersom vi inte tjänar pengar på skapandet. Möjligtvis känner vi ett känslomässigt ansvar och vår ambition är att bjuda läsarna på något nytt varje vecka (och gärna oftare än så). De senaste veckorna har det dock hänt något…

Flera av de personer vi har runt omkring oss, ickesvenskar som vi lärt känna här på grusplan och annorstädes, har upptäckt våra filmer på Youtube. De har trots att vi pratar svenska på filmerna, tittat ändå. Lite gulligt kan vi tycka. Därför har vi också fått den logiska följdfrågan: ”Varför gör ni inte filmerna på engelska?!” (Till vardags pratar ju bevisligen engelska här på grusplanen). Svaret landar någonstans i sektionen för lathet och svårighet. Svårigheten består i att engelska inte är vårt modersmål och då är det inte alls är lika lätt att hitta ord och vara rolig och spontan framför kameran (ärligt talat låter man ju inte riktigt klok, testa hemma själva och ni kommer få men för livet). Men å andra sidan – hur bra man blir på något, beror ju på hur mycket man tränar. Kanske är det så att det inte finns någon egentlig ursäkt. Hur vi i slutänden kommer dokumentera våra äventyr, vet vi inte. Men för att känna oss fram så har vi nu knåpat ihop en film på engelska. Så nu vet alla ni svenskar (som utgör den största skaran följare) varför vi gör detta. Vi gör det helt enkelt för att skämma ut oss.

Filmen finner ni efter den engelska texten längre ner…

Skepp o Hoj!

 THE FOOLS (English)

We continue our days here at the shipyard and we make progress. The other day we took out the chimney for the heater and filled the heating system and repaired a small leak. Last winter we couldn´t find where water dripped out, the hole was minimal. But now we finally could close the case. Actually, it has not gotten so cold that we have to turn on the heat in the boat, but it´s nice to light up a fire for an hour or two in the evening, while watching swedish television. The nights are a bit chilly.

 We have made a movie again, this time in English. There are a plenty of skilled vloggers (vlog is a blog but made as movie) and we are not even close to create as well-made movies as some of them. For us filming has never been the main point, it is the written word we have a craze for. But people seem to prefer watching movies, rather than struggling through a text. It takes a lot to edit hours of film material into something worth seeing and some of the sailors have it more or less as a full-time job (which is admirable). For our part, we can be more free because we do not make any money on text and film we produce. Possibly we could feel an emotional responsibility and our ambition is to offer you something new every week and hopefully more than that. But recently something has happened …

 We have many non-Swedes friends who have discovered our videos on Youtube. They have, despite the fact that the films are made in Swedish, still watched. People seem to enjoy the films and we have therefore received the follow-up question: ”Why don´t you make the films in English ?!” (Because we speak English on the boatyard most of the time). The answer lands somewhere in the section for laziness and difficulty. The difficulty is that English is not our mother language and it´s not that easy to be funny and spontaneous in front of a camera (test at home yourself and you will find out you need a psychiatrist). But on the other hand, how good can you become without practice. Maybe there is no excuse. Therefore we have made a film in English. So you get the definitive proof we are crazy Swedes.

(…i svåra tider…)

Rätt ofta ger vi utlopp för lekfullheten, trots att vi är mitt i det allvarsamma. Hur roligt är det egentligen att försöka laga en läckande propelleraxel på en grusplan i Grekland, utan rätt förutsättningar? Där reservdelar inte går att finna och vi saknar material, kontakter och rätta verktyg. Som grädde på moset med en lockdown som stängt ner det mesta av landet, utom möjligtvis matbutiker och apotek. Säga vad man vill, men en fetaost eller Ipren lär inte fixa Wilmas propelleraxel, hur mycket vi än önskar.

Kapten har nu skrynklat sin hjärna i syfte att finna en lösning och hur vi i slutänden gör, står ännu skrivet i stjärnorna. Egentligen borde vi kanske oroa oss mer, men vad tjänar det till. Tack och lov är vi inga nykomlingar i hamnen, utan de ”knäppa svenskarna på betongbåten” är nu igenkända (och accepterade, tänka sig). De få kanaler vi har ser ut att fungera och människor här är snälla och hjälpsamma. Vi känner såklart en stor tacksamhet.

 Trots den något svårarbetade situationen, tar vi gärna chansen att leka loss lite. Som med propelleraxelns mellandel till exempel, den som vi (till allas förskräckelse) kapade på mitten och förlängde på varvet i Lissabon. Den gången målade vi axeln svart. Häromdagen fick Kapten en snilleblixt. Han tänkte att det hade varit roligare varje gång han öppnar motorluckan, att mötas av en knallgul motor och en klarröd propelleraxel (vars medbringare målats gula). Nog fasiken blir man lite gladare då, även om något gått sönder. Att det är förenat med merjobb bekommer inte Kapten – för nu handlar det om lek, och inte arbete.

 Ibland får vi kommentarer om vårt driv och vår lekfullhet, där vi likt tandlösa hundar i en benhög kan slita medan vi ler och skrattar. Men leken i all ära, det händer faktiskt att även vi svär över motgångar. I situationer vi känner oss trängda till exempel (eller om det börjar regna när Kapten målar). Men oftast gör vi saker lekande lätt och vi tror det beror på, att vi är bra på att leka. Det är nog så att vi egentligen inte är vuxna. Men säg inget!

English; 

Playful and easy…

Quite often we give vent for playfulness, even in difficult situations. How fun is it really, to fix a leaking propeller shaft on a boatyard in Greece without right conditions. Where spare parts can not be found and we lack materials, contacts and the right tools. To top it all off, a lockdown that has shut down most of the country, except possibly the grocery stores and pharmacies. In any case, a feta cheese or painkiller will not fix Wilma’s propeller shaft.

 Captain Concrete has now wrinkled his brain in order to find a solution, how we ultimately do is still written in the stars. Actually, maybe we should worry more (but it doesn´t help much). Fortunately we are recognized here as the ”quirky Swedes on the concrete boat” and accepted (strangely enough). So the few contacts we have, seem to work. People here are very kind and helpful (and we feel gratitude of course).

 Despite the difficult situation, we are happy to take the chance to play a little. As with the middle part of the propeller shaft, the one we (to everyone’s surprise) cut in the middle and extended when we were on the shipyard in Lisbon. That time, we painted the shaft black. Now Captain Concrete got an idea. He thought it would be much more fun every time he open the engine hatch, to see a yellow engine and a red propeller shaft. Even if something on the engine is broken, you will feel more happy because of the happy colors. Even if it means more job to paint, it doesn´t bother Captain. Because now he is playing (and not working).

Over and Out

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

First a few lines in English.

We have many English speaking friends who are sorry because Wilma’s blog is written in Swedish. Actually, there is no excuse – our English is good enough we believe. But of course it complicates a bit to write in another language (than in your motherlanguage). We will try to offer more text in English from now on. You are welcome to give us feedback if you appreciate our effort, it helps the movitation. Thanks! (First the post comes in Swedish, and below you will find it in English).

SVENSKA

Plötsligt blev det november månad. Om det inte vore för alla bilder som flashar förbi på sociala medier med blåst och regn från ett kylslaget Sverige, hade vi knappt kunnat tro att hösten är här. Där vi befinner oss har vi de flesta dagarna ett högtrycksbetonat väder med blå himmel och behagliga dagstemperaturer kring tjugogradersstrecket.

Med november månad kom även en ny total nedstängning för Thessaloniki-regionen. Nu ställs flygplanen åter på backen och restauranger och barer ekar tomma. Själva måste vi förse oss med tillstånd samt pass för att få röra oss utomhus och endast giltiga skäl är tillåtna, såsom att gå och handla mat eller införskaffa medicin (med ansiktsmask på, såklart). Utegångsförbud gäller kvällar och nätter. Anledningen till nedstängningen är att utbrotten av coronavirus accelererar i vårt närområdet och restriktionerna är viktiga för att den grekiska sjukvården inte ska bli överbelastad. Självfallet påverkar nedstängningen oss i allra högsta grad, vi är ju i behov av att få tag i reservdelar och annat. Fördelen är att vi har många vänner här som alla hjälper oss med information och kontakter, så det ska nog lösa sig på något vis. Vi är ju knappast ensamma om att vara trötta på denna pandemi, så vi ska inte klaga. Det löser sig förr eller senare, sannolikt senare.

 Vi fixar brädgången…

Sen målar han om den med en tvåkomponentsfärg…

Arbete på högre höjd, nu ska brädgången skruvas tillbaka…

Som tur är hade vi kommit rätt långt i vår upprustning av Wilma och tillbehör likt färg och annat hade vi redan på plats. I dagarna har vi arbetat med brädgången, de röda ribborna som sitter strax ovanför däcket. Efter att ha skrapat bort all den konstiga färgen som aldrig härdade, så är de åter målade. Denna gång med en tvåkomponentsfärg och nu gick (tack och lov) inget fel. Den röda färgen får vi en del frågor om, den uppfattas nog som lite udda. Men då vi förklarar att vår modelltyp Colin Archer ursprungligen var röd och vit, så förstår folket. Wilma sticker ut här i marinan och varje dag stannar nyfikna och tittar. Ofta får vi höra att Wilma är ”gullig”. I väntan på ett bra väderfönster för att måla coppercoat på rodret och bakom de sista stöttorna, ägnar vi dagarna åt att skruva tillbaka brädgången. Äntligen känns det inte som vi BARA håller på att demolera båten med att skrapa av, slipa bort och plocka ner. Äntligen får vi börja sätta tillbaka, så vi sakta men säkert kan få henne sjöklar igen. Vi brådskar inte men jobbar oförtrutet på. Tids nog gott folk, tids nog.

Skepp o Hoj!

 NOW IN ENGLISH (be tolerant of any linguistic errors in the text)

Suddenly it was November. If it were not for all the images that flash past on social media with wind and rain from a cold Sweden, we could hardly have believed that autumn is here. Most days we have blue skies and pleasant daytime temperatures around the 20-degree mark.

With the month of November came a new total lockdown for the Thessaloniki region. Now the planes are back on the ground and restaurants and bars are empty. We must provide ourselves with permits and passports to be allowed to move outdoors and only valid reasons are allowed, such as shopping food or medicine (with a face mask on, of course). Curfews apply in the evenings and at night. The outbreaks of coronavirus are accelerating in our area and the restrictions are important so that the Greek healthcare system not get overloaded. Of course, the lockdown affects us to a very high degree, we are in need of getting spare parts and other things. But one good thing is that we have many friends here who all help us with information and contacts, so it will probably be resolved in some way. We are hardly alone in being tired of this pandemic, so we should not complain.

Luckily, we had come quite far in our work with Wilma and most stuff such as paint and spare parts were already in place. The last days we have been working with the bulwark, with the red bars (rails) just above the deck. After scraping off all the strange paint that never hardened we have now colored them again with a two-component paint and happily nothing went wrong this time. We get questions about the red color, it seems a bit odd. But when we explain that the boatmodel Colin Archer originally was red and white, people understand. Wilma stands out here and every day curious people stops and watches. We often hear that Wilma is ”cute”. While waiting for a good weather window to paint coppercoat on the rudder and behind the last cradle-legs, we spend days with putting back the bulwark. Finally the feeling of demolishing the boat by scraping off, sanding away and taking down, is gone. Finally we can rebuild and start putting things back so we one day can go back into the wet. We are not in a hurry but still working tirelessly. Sooner or later we will be done. Probably later.

Ship o´hoj