(…träffar vi en sjöman…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Vi står vid hållplatsen och väntar på 5:ans buss. Vintersolen värmer gott våra ansikten och från vår position har vi utsikt över hela Thessalonikibukten. Vi kan nästintill skymta Wilmas masttopp från marinan nedanför, ett par steg ut i gatan är allt som krävs. Men vi vet att hon ligger tryggt där medan vi lämnar henne för några timmar.

 På bänken sitter en äldre man. Han är av kortare manslängd och över ansiktet vilar något behagligt. Han utstrålar godhet och välvilja och huden är garvad av väder och vind. Han kisar lätt mot solen. Plötsligt öppnar mannen sin mun och säger något till oss, på grekiska.

 Vi ber om ursäkt att vi inte pratar hans språk, att vi pratar engelska. Då skrattar mannen samtidigt som han viftar bort sin mening med handen, som att vi ska förstå – att inte bry oss om vad han nyss sagt. Sen reser han sig och öppnar sin väska och plockar upp en vältummad anteckningsbok. Med små stödord på engelska och tyska blandat med grekiska bläddrar han i boken och berättar. Han har i sin ungdom på 50-talet arbetat som maskinist på ett fartyg och detta är hans personliga loggbok, som en sorts dåtidens blogg. Med den mest perfekta handstil ser vi de nedplitade grekiska bokstäverna och på varje sida har han ritat ett motiv intill texten. Den konstnärliga ådran går inte att ta miste på. Fartyget, hamnarna, städerna och sen flickorna som hans hjärta klappat för. Ett tidsdokument över hur sjömanslivet kunde te sig för sjuttio år sedan.

 Med stapplande språkbarriär försöker vi kommunicera och det går förvånansvärt bra. Han har varit i London, Oslo och Köpenhamn får vi veta, efter att vi berättat att vi kommer från Sverige. Att vi är här med segelbåt känner han till, han har sett oss i marinan och vet vilken båt som är vår – Wilma. Han visar att han är 86 år gammal, i luften ritar han med sitt åldersmättade pekfinger en åtta och en sexa och vi presenterar oss för varandra. Hans förnamn är Apostolos.

Innan bussen kommer förevigas vårt korta möte med ett fotografi, Styrman och Apostolos tillsammans i den sköna januarisolen. Tyvärr glömmer vi att fråga om vi även får fotografera en sida ur hans bok. Det hade känts fint, för den är så vacker och välgjord trots att vi inte förstår vad som står skrivet. Men sammanhanget berättar något ändå – en avtecknad siluett av London med några rader skrivna intill, där de perfekta handskriva bokstäverna förevigats med en stil som till och med skulle gjort en typsnittsmakare avundsjuk. Snart kommer bussen och precis innan vi hoppar på får vi veta att han är gift och att hans fru lagar fantastisk mat. Han pekar på sin guldring och ler lyckligt. Sen bryts förtrollningen för bussen kommer och vi kliver ombord. Där skingras vi bland folkets otåligt trampande fötter i bussens mittgång, vi en bit bak och Apostolos längre fram. Någon har erbjudit honom ett säte att sitta på. Ett par hållplatser senare hoppar vår nyvunne vän av och det sista vi ser av honom är hans sökande blick efter oss, där han försöker finna oss i folkhavet. Men han ser oss inte och snart gasar bussen vidare mot Greklands näst största stad, Thessaloniki.

Skepp o Hoj!

(…och ett föråldrat Grekland…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Det var minst sagt hög tid att packa om livflotten. Vi hade fått nys om att de i marinan samlar in alla livflottar och skickar iväg dem gemensamt, vilket såklart påverkar priset i positiv riktning då det handlar om ett hundratal. Här i Grekland åligger det alla som bedriver båtcharterverksamhet att serva sina livflottar årligen. Medan fritidsseglare är rekommenderade att göra det vart tredje år. Vi hade alltså chansen att få Wilmas ompackad tillsammans med de kommersiella båtarnas, vilket vi gladeligen tackade ja till.

När det var dags för insamling så baxade vi loss livflotten från Wilmas targabåge och lyckades få den i land utan att den tappades i vattnet. En livflotte är rätt otymplig och svårhanterlig med sin tyngd och glatta yta, lite som en hård och tung resväska utan några som helst handtag. Väl på kajen började Kapten rulla iväg med flotten och snart stötte han på en man i en Mercedes, som vi brukar hälsa på.

 ”Jag kan ta din livflotte i min bil och köra den till uppsamlingen”.

 Kapten blev mäkta glad, så jäkla schysst. Livflotten lyftes in i den flådiga bilen och så försvann den. Efter en halvtimme sprang Kapten på personen som är vår kontakt, mannen som är med och organiserar projektet. Han frågar;

 ”Var är din livflotte?”

 HJÄLP hann Kapten att tänka och insåg i ett slag sitt misstag. Han hade lämnat ifrån sig flotten till fel person och visste nu varken var Mercedesen, dess förare eller var Wilmas livflotte tagit vägen. Kapten riktigt såg framför sig att detta var nog det sista han sett av livflotten, vår flytande livförsäkring. Så snopet. Efter lite jagande så stod det klart att flotten var förd till båttillbehörsaffären. Det visade sig att det pågick en annan livflotte-insamling samtidigt som vår, där ena gänget skulle skickas till Aten. Medan flottarna som Wilma hörde till skulle skickas till Kavala. Det var inget annat att göra, än för Kapten att cykla upp till butiken och be om att få tillbaka flotten. Flotten klämde sen Kapten fast mellan styre och sadel på sin cykel och så rullade han ner till marinan, denna gång till rätt uppsamlingsställe.

Så det kan gå…

 Det kommer att ta någon månad innan vi får flotten tillbaka. Förhoppningsvis – för vi har inget kvitto på inlämningen. I Grekland är det ofta så, att man inte får något kvitto. Men det verkar fungera ändå. Inte ens när vi lämnade ifrån oss Wilmas registreringsbevis hos Port Police när vi la henne i ”out of use”, fick vi någon skriftlig bekräftelse. Utan muntligen blev vi tillsagda ”Remember the numbers 2575, that is the number of the folder where we placed your registration certificate”. Aldrig eller sällan ser man någon grekisk myndighetsperson knappa in några uppgifter i datorn. Utan det går till på det sättet vi minns 70-talet i Sverige. Emellanåt känns Grekland som ett utvecklingsland och man har svårt att förstå att de också tillhör EU.

 När vi tar 5:ans buss erbjuds vi oftast en av äldre modell. I klass med Sveriges bussar på 70-talet…

 

 Varning för träsmak…

 

Vi har skäl att återkomma i frågan. För just nu har vi ingen livflotte och vi väntar med spänning på att få den tillbaka och förhoppningsvis då utan några tillägg. I värsta fall så dyker den aldrig upp igen. Men det har vi inget skäl att tro, för grekerna är pålitliga. De är på det hela taget bara väldigt…

…

…grekiska!

Skepp o Hoj!

 (…medan vi ligger stilla i hamn…)

Här i Grekland känns det som svensk vår nu. Ni vet de där första härliga dagarna i april, då eftermiddagarna är såpass varma att man måste knäppa upp jackan. Men så fort solen går ner kryper kylan inpå skinnet igen. Om kvällarna tänder vi kaminen för att få det fortsatt varmt och gott ombord. Det vackra vädret gör så man kommer på sig själv med att stå och gno och städa något alldeles extra, av ren skär lust.

Vi håller på att göra Wilma klar inför årets seglingssäsong. Vi kommer inom kort ge er en skildring om vår plastning av styrhytt och dubbelglasen vi monterar i dagarna. Annat är att Kapten arbetar på en lösning för att lättare kunna reva storseglet. Vi vill hyggligt enkelt kunna minska segelytan när det blåser mycket, utan att behöva gå upp i vind. Saken är den att Wilma revar vi först i ganska hård vind, hon är ju tung och underriggad och inte sällan blåser det uppåt kuling innan vi revar. För någon läsare som är insatt i seglingens väsen så låter det kanske konstigt. Men betänk då att Wilma väger arton ton och hon är knappa elva meter lång. Genomgående mast och från däck sticker pålen blott tretton meter upp i skyn. Pappa Felix som byggde henne, hade en tanke om att ”ifall man får problem på havet, så ska det i vart fall inte vara med riggen”. Då är det bättre att bekymret består i att kaffet tagit slut ombord, eller att kanelbullen möglat (vilket i och för sig aldrig skulle hända).

 Sen dessa vajrar som heter stag och vant på segelbåt (för er som inte vet). Wilma är masterhead-riggad, det vill säga att de stöttande stagen går ända uppifrån masttoppen. Förstag, kutterstag och akterstag och midskepps löper åtta vant, fyra på vardera sida om masten. Alla vajrar är i dimensionen 10 mm rostfri nittontrådig. Det får oss att tänka på Big Boy, världens tyngsta ånglok som lär väga hela 450 ton. Vi snackar här inte om några graciösa fortskaffningsmedel, vare sig gällande Wilma eller Big Boy. Snarare passar vokabulär såsom bastant, stabil och robust in bättre. En gång i tiden var pappa Felix med och riggade HMS af Chapman, den tremastade fullriggaren som idag är ett kombinerat vandrarhem och landmärke vid Skeppsholmen i Stockholm. Han lämnade således inget åt slumpen när han riggade Wilma. Trots detta så seglar hon rätt fint – och blåser det storm, ja då är Wilma att föredra framför andra båtar.

Styrman städar lite till och från på sin strand, skräpet minskar men den är på inga vägar färdigstädad. Antalet funna cigarettändare är nu uppe i hiskeliga 38 stycken nu. På 300 meter strand! Men att städa strand är knepigt dagar det blåser, för sopsäckarna blir så bångstyriga i vinden. En av dessa dagar ägnades istället åt att sy och måla gästflaggor. Vi behöver den grekiska direkt när vi lämnar hamnen, för gästflaggan som vajar under spridaren har blivit alldeles luggsliten. Enligt landets regler så ska den grekiska flaggan vara i gott skick .

Nu är detta mellanmjölksinlägg till ända, så nu kan du sätta på kaffe eller rasta hunden eller nåt.

Skepp o Hoj!

 (…men vill inte ta samma väg tillbaka som vi kom…)

Vi tänkte vi skulle segla hem. Men är lite rådvilla kring vilken väg vi ska ta. Kapten som hatar att vända om och repetera saker, vill helst inte segla tillbaka i samma spår som vi kom. Så vi drog ett rimligt streck över världskartan, en möjlig resrutt hem. Vi har ännu osedda platser. Vi har familj och vänner hemma. Vi har ännu lust att segla. Vi har verksamhet med kunder om vi vill. Vi vill inte vakna till väckarklockan för att gå till ett jobb. Vi vill kunna krama barn och barnbarn oftare. Vi vill korsa stora hav och möta nya kulturer och miljöer. Vi vill drivas av nyfikenhet och lust. Vi vill så väldigt mycket, men samtidigt – livet går inte i repris. Hur ska vi göra?

 När pappa Felix lite snöpligt lämnade jordelivet i höstas, så stod inte bara vi honom fattigare – utan ett helt Lysekil som plötsligt blev utan sin kapellmakare. I egenskap av kapellmakare-son blev Kapten genast efterfrågad. Från dag ett så kom kunder och bad om att få något sytt och över en natt befann vi oss i en gyllene sits, där röda mattan rullats ut för våra fötter. Symaskiner, tänkbar lokal, ivriga kunder, support, social samvaro och många fina vänner. Ja, allt fanns och finns där, i Lysekil – och vi kan om vi vill, ta vid där Felix lämnade. Lite som ett öppet mål med bollen på straffpunkten och målvakten står och pinkar bakom målet. En chans man kanske varken ska eller bör missa.

 Men allt gick väldigt fort med Felix och vi kände att vi behövde landa lite, innan ett så stort och avgörande beslut kunde tas. Därför åkte vi ner till Wilma och lät jul och nyår passera medan vi funderade. Sy kapell i Lysekil, eller fortsätta långsegla – ja det var frågan.

Men går det inte att kombinera, undrar vännerna hoppfullt. Nja. Säsongerna krockar delvis med varandra. Men även om vi skulle finna en lösning, så minns Kapten det verkliga förhållandet som rådde under hans uppväxt. Att tillfällena då familjen hade tid att komma ut på sjön, var alldeles för få. Kapellverksamheten krävde sin tid och sitt engagemang. Man skulle kunna säga att Felix sydde kapell och lagade och lappade, så andra kunde komma ut på havet. Men själv hann han aldrig ut. Lite som skomakarens barn, som inte hade vettiga skor.

 Det kan ju tänkas att vi som personer är mer drivna i frågan, än vår bäste Felix. Att vi trots allt skulle fixa att kombinera. Men visa av tidigare erfarenheter så vet vi att det är ett skötebarn att driva företag. Vi skulle stressas för den delen som för stunden låg i träda. Ha dåligt samvete för Wilma när vi sydde och ha svårt att släppa företaget när vi seglade. Vi har därför insett att vi måste välja, att vi inte kan göra båda. Inte samtidigt i vart fall. Framför allt skulle det vara svårt rent ekonomiskt, för ett kombinerande skulle innebära att vi behöver dra runt på kostnaderna hemma under perioderna vi seglar och står inkomstlösa. Ett kombinerat liv skulle också innebära att vi behöver en kapellverkstad, bostad, bil och en mer fast hamnplats till Wilma. Detta skulle sen drivas runt på en liten rörelse på halvårsbasis. Ja, ni hör ju…det är ju detta som är ekorrhjulet, som vi arbetat så hårt för att komma ur. Ett av de svåraste tingen med långsegling är just att bryta sig loss från allt där hemma, det som vi har avklarat. Så frågan har inte varit lätt.

Vi har nu vänt på stenarna fram och tillbaka och kommit fram till ett beslut.

 Vi har bestämt oss för att segla hem. Men med den lilla knorren att vi vill se oss om på vägen. Vi tänkte att den skulle gå ut ur Medelhavet, och ner mot Kanarieöarna. Kanske Kap Verde, men absolut Karibien. Gärna Sydamerika och kanske genom Panama. Söderhavet låter fint och Nya Zeeland likaså. Australien, ja vad som kan tänkas finna kvar när bränderna bekämpats. Vidare i västlig riktning, lite osäker på rutt men vi lockas av tanken att gå från Indonesien till Kokosöarna, och hopp hopp över till Mauritius och Réunion. Madagaskar och runt Afrikas sydspets. Sankta Helena och tillbaka till Karibien. Har man väl seglat dit så är faktiskt den lättaste vägen hem att segla via USA, Kanada, Grönland, Island, Färöarna och sen till Norge. Väl i Norge så är det ju rätt nära till Lysekil. Sen – när vi väl har kommit hem, så får vi se.

I vårt beslut ligger några avgöranden. När vi var hemma hälsade vi på vännerna Linda och Ludde. För några år sedan seglade de jorden runt med sina barn. Några av er känner säkert till dem genom deras blogg Mary af Rövarhamn, eller från den första säsongen av SVT:s serie ”Familjer på äventyr”. Vi fick en fantastisk trevlig kväll ihop med god mat och lite vin och vi hann prata och fråga en massa kring jordenruntsegling. Efteråt konstaterade vi, att vi faktiskt har precis samma öppna mål för att göra en världsomsegling, som vi har med att driva kapellmakeri. Finansiering som räcker hela vägen, lämplig båt som är rätt utrustad, inget som håller oss fast hemma, tid och hälsa. Då är det ju rätt korkat att inte satsa på denna dröm, för det är nog så att chansen inte kommer igen.

 Det andra är att flera personer, nära och mindre nära – faktiskt gick och dog mitt i livet under det gångna året. Att skjuta på saker kan därför visa sig vara ödesdigert.

Så utan några garantier för fortsatt hälsa eller livslängd, så vill vi ta tillfället i akt att se oss om i världen. Vi vill inte arbeta, om vi inte absolut måste – annat än att utveckla den lilla verksamheten som innefattar småsömnad ombord på Wilma. Vi tror också att vi har välsignelsen från våra barn, att göra denna resa.

Så därför gott folk, så kommer vi inte hem och syr. Inte på väldigt länge i vart fall.

Skepp o Hoj!

 (…är viktigt, även om dessa tändare gjort sitt och hamnat på fel plats…)

En främmande man dyker upp i den bortre sidan av stranden där ett par roddbåtar ligger uppdragna i slänten. Det ser ut som han letar efter något. Mannen tittar kring fötterna och trampar runt ett tag, lite flackande och planlöst. Plötsligt böjer han sig ner och plockar upp en slängd plastmugg. Styrman studerar mannen en bit på avstånd. Hon är i full gång att plocka upp de äckliga gamla plastpåsarna som ligger i dyn där de dykt upp i lågvattnet. Hon ser hur mannen går fram till en av säckarna som hon placerat på stranden, den är till hälften fylld med strandens skräp. Mannen böjer sig något framåt och släpper muggen där den hör hemma, i sopsäcken.

 Det är ju smått fantastiskt, att en helt främmande människa helt utan att först uppta en dialog börjar hjälpa till med att plocka skräp. Precis som små barn kan göra i en sandlåda, där de härmar varandra i en ospecificerad och ej angiven lek. Styrman söker sig närmare, lite osäker på om mannen pratar engelska. Ett samtal uppstår och mannen är nyfiken. Vad gör hon här? Har hon betalt för att städa? Var kommer hon ifrån?

 Själv får Styrman veta att mannen som är i yngre medelåldern, arbetar som veterinär. Främst med hundar och katter. Till sin personlighet är han blyg, lite introvert. Han känns lite osäker och nervös och verkar på något vis föredra djur framför människor. Men ett givande samtal uppstår. Han förstår hur illa det är med all nedskräpning i naturen. Inte minst drabbas djuren, där fiskar och fåglar får i sig plast i tron att det är mat. Under den efterföljande halvtimmen hjälper mannen till att städa stranden tills han plötsligt hälsar att han tyvärr behöver gå. Sen försvinner han precis lika obemärkt som han dykt upp.

 Så till en glad nyhet!

Det är främst två anledningar som gör att vi idag står med plastskräp upp till tandraderna, på soptippar, i hav och utmed stränder. Problemet med plast är inte plasten i sig. Tvärt om så ger materialet oss produkter vi bara hade kunnat drömma om. Framför allt har det lönat sig att hela tiden framställa ny plast av olja och fossil gas, än av insamlat och sorterat plastmaterial. Det andra är, att man på molekylär nivå inte klarat av att bryta ner plastavfallet så man kan framställa ny plast av ursprunglig kvalité. Idag fungerar plaståtervinningen genom att man smälter om plasten till lägre och lägre kvalité där den till slut energiåtervinns (ja om den inte ligger på stranden då, för där återvinns ingenting).

 Nu har forskare på Chalmers löst knäckfrågan. De har kommit på en teknik som möjliggör att bryta ner blandat sorterat plastmaterial i sina ursprungliga beståndsdelar, så ny kan framställas av högsta kvalitet. Detta innebär att inom ramen för befintlig infrastruktur så kan dagens plastfabriker ställas om till returraffinaderier. Vi pratar nu om en äkta cirkulär användning av plast, där materialet helt plötsligt kommer att kunna ses som en resurs med ekonomiskt värde. Detta skulle bidra till att skapa ett riktigt värde på plast – även som använt sådant, och på så vis skapa en ekonomisk drivkraft för att samla in den överallt på jorden. Plasten kommer att vilja plockas upp och tas om hand, för det finns pengar att tjäna.

Det finurliga i det hela är att fabrikerna kräver i storlek 1-2 miljoner ton utsorterat plastavfall per år för att ställa om. Detta kan jämföras med Sveriges årliga 1,6 miljoner ton plastavfall. Sverige skulle kunna vara ett land som tar emot plast från andra länder som idag saknar fungerande återvinnings- och avfallshantering, Grekland till exempel.

Den mesta plasten hamnar faktiskt inte spridd ute i naturen fast man kanske lätt kan tro det, bara runt 1 procent av den totala mängden strös för vinden. Men där gör den desto mer skada. Den övervägande största delen plast världen över hamnar på soptippar. Resten går till förbränning eller återvinns till lägre kvalité av plast. Och endast två procent går till likvärdig kvalité som den ursprungliga.

 Detta är ju fantastiska nyheter och Styrman tror att Sverige har en enastående förmåga att faktiskt lösa många av de miljöproblem som vi idag sliter hårt med. Vi är ett innovativt och kreativt land, vana att driva processer och forskning framåt.

 Så tillbaka till Styrmans lilla strand. Hon fann redan under första dagens plock att det låg många förbrukade tändare längs med strandkanten. Inte tänkte hon då på att samla dem, för att räkna hur många de kunde bli. Utan hon kastade dem i sopsäcken som sen gick i sopkontainern. Men nu har hon börjat plocka upp dem hon finner. Stranden är uppskattningsvis 300 meter lång och fram till dags datum har hon samlat ihop….trumvirvel…26 tändare. Vilket jäkla sjukt dåligt rekord! Hur ofta tar en tändare slut på gas egentligen, så man slänger den? Vidare kan ju dessa knappast ha blåst ur papperskorgar och soptunnor, som folk ofta skyller på när man för nedskräpningen på tal. Nä, sannolikt har människor faktiskt slängt tändarna rakt ut i naturen, i havet gissningsvis. FY FAN!

Länk till Chalmers fantastiska forskning hittar du här; 

https://www.chalmers.se/en/departments/see/news/Pages/All-plastic-waste-could-be-recycled-into-new-high-quality-plastic.aspx

Skepp o Hoj!