Amora, Portugal

Vi hade en portugisisk helgdag att förhålla oss till, så vi valde att ta det lugnt och pyssla oss igenom dagen. Kapten fyllde Wilmas färskvattentankar och så lyfte han på durken i byssan för att blotta den lilla GULA, Vetusmotorn.

Kapten fyllde olja i motorn och kollade vilka nipplar vi ska köpa för att kunna koppla in varmvattenberedaren. Detta för att ta med oss informationen när vi far in till Lissabon nästa gång. När detta var gjort så spolade han av däcket. Efter blästringen för ett gäng veckor sedan så bor vi som i ett sandtag. Och vi behöver ha däcket sandfritt om vi ska kunna måla aktre delen av däcket (fast vi är försiktiga så får vi med oss sand upp – ibland en halv öken).

Styrman Pimpsten fortsatte att röja och städa. Julpyssla till och med. Och sköta lite kontor och hålla kontakt med familj och vänner.

 Navigationsbordet är rent…och Kapten spolar vatten utanför medan Styrman plockar inne ombord…

 Vår salong…observera julkransen som kommit upp på vitrinskåpet…

 Mera julpynt…små vänner som gör ruffhäxan sällskap i byssan…

Ja så kom kvällen och då blev det äntligen dags att sätta saxen i Kapten. Håret hann att bli väldigt bångstyrigt under perioden som influensan från helvetet varade. Men nu när han deklarerat att han mådde bättre så gick det inte att dra på det längre. Just som vi som bäst höll på att trimma flinten på Kapten så ringde det på datorn…Det var våra vänner på M/F Solsken som sökte videokontakt. Vännerna befinner sig just nu i Spanien med sin husbil. Jo och M/F står i det här fallet inte för motorfartyg som brukligt, utan för motorfordon.

Så vi pratade och skålade vin tillsammans där på fredagskvällen. Nästan som att ses på riktigt kändes det som. Värmen spred sig i bröstet (ja inte för vinet då) och vi fick en kvalitetsstund tillsammans. Att resa bort i moderna tider är sannerligen inte som förr i tiden. Här kan man koppla upp sig vart som helst och när som helst man önskar. Vi enades alla om att detta måste vi göra om emellanåt. (Våra vänner skriver en blogg precis som vi, de skriver mycket underhållande och ni hittar deras blogg överst i vår länklista under namnet M/F Solsken).

Kapten blev till slut färdigklippt och resten av kvällen ägnades åt att äta och streama svensk tv. Vi tittade på På Spåret och av en ren tillfällighet så gick den första resan till Lissabon. Vi knep nästan varje poäng och vi kände oss plötsligt smartare än en femteklassare.

Känslan är mycket god och vi ser nu fram emot att ta oss in till Lissabon för att inhandla det sista till motorn, så vi kan provstarta den inom några dagar. Ja det känns som vi är på spåret…

 Som vi längtar!

Skepp o Hoj

(Kapten håller besättningen alert om natten…)

Amora, Portugal

Under flera dygn så har vi dukat upp med te och umgänge mitt i natten. Det är kvart-i-två-hostet. Kapten är väl förhoppningsvis i slutfasen på det han kallar ”influensan från helvetet”. Hostan håller även övrig besättning alert och vaken. Och just kring klockslaget kvart-i-två har Kapten tvingats upp. Då går det inte längre, utan kroppen kräver högläge.

Nu är det inte ett ledset öga för det… Febern är borta och tvärt om så är humöret på topp där vi sitter och smuttar te och samtalar i någon timme innan lampan släcks på nytt.

På dagarna arbetar vi på med motorinstallationen. Men på grund av helgdagar här i Portugal, har vi inte kommit åt vissa butiker. Vi behöver en ny avgasslang, då den gamla kändes lika fräsch som Kaptens välhostade luftrör. Och vi har även kvar att koppla varmvattenberedaren på motorn. Sen så, så ska det bli till att provstarta den lilla GULA. Vi har därför goda anledningar att komma tillbaka till ämnet, sannolikt med ännu en film i vårt tema ”motorbyte på Wilma”. Så håll i gott folk…snart så.

Detta har gjort att vi faktiskt har kommit till det läget att vi kan börja måla igen. Allt blev lite stillastående när nya motorn singlade upp på första plats på prioriteringslistan. Så nu ska vi måla resten av däcket, sen sidorna på skrovet för att till sist lägga ett par lager bottenfärg.

På något sätt så passerar dagarna väldigt fort, vi har kommit in i en vardagslunk här på varvet. Efter flera dagar av materiellt kaos ombord (jo byt motor i din båt så får du se hur rörigt det blir) så har vi nu börjat kunna röja och städa. Längtan efter ordning var uppenbar. Så till och med kryddorna blev sorterade och namnade. På burkarna ser man inte innehållet från ovan, så nu pryds kryddburkarna med en liten förklarande text på sin hjässa.

Vi börjar också hinna med att höra av oss till alla som vänligen har mejlat och messat oss. Vartefter vi seglat längs med Europas västkust, så har vi stiftat många bekantskaper och fått en hel hoper vänner. En del fortsätter man hålla kontakt med även efter det att man skiljts åt. Så i vår inkorg ligger det nu ett gäng brev obesvarade. Våra goda danska vänner på S/Y Skaersliden som vi nötte holländska kanaler med och fantastiska Annie i Frankrike…som vi bogserade ut från ön Ile de Groix och som vi senare blev hembjudna till. Ja för att nämna några…så vi hoppas nu i väntan på att helgdagarna ska vara över att vi hinner sätta oss och författa lite.

Och en annan sådan trevlig kontakt är vår vän André. Hamnfogden på ön Ven som vi besökte för 1,5 år sedan. När vi var där så blev vi hembjudna till André på kaffe och bulle i hans vackra trädgård. Ven i vårprakt är snudd på paradiset. Och där och då så frågade André om vi hade lust att skicka honom ett vykort när vi kom fram till Portugal. Javisst svarade vi och tog emot hans adress. Sen stack vi…

Nu trodde vi väl aldrig att det skulle ta så lång tid att komma fram till Portugal. Men vi hade inte glömt bort det vi lovat, så för några veckor sedan så skickade vi ett vykort till André. Under alla månader som gått, har vi inte hörts av. Och nu i dagarna så sa det ”pling” i datorn och det landade ett mejl. Så fantastiskt roligt att höra av honom. André följer vår blogg, likt många andra av er, men bloggen är ju en slags envägskommunikation. Ni vet vad vi gör…men vi har ofta ingen aning om vad ni gör. Så att få en textrad från er läsare är verkligen trevligt. Fortsätt gärna med det!

Så nu kommer vi lägga några dagar på att skicka lite vykort och svara på sms och mejl…det passar bra nu när vi börjar känna att vi har läget under kontroll. Ja det känns lite som vi börjar komma back-on-track. För från början var det bara tänkt att vi skulle gå upp på varv för att ha båten trygg på land medan vi åkte hem till Sverige. Och att då passa på att bottenmåla lite grann…men så hade backslaget krånglat…och så gick inte det att laga för en rimlig peng…så det blev en helt ny motor…ja och så rullade det på. Det kändes ett tag som vi bara kom längre och längre ifrån seglandet.

Nu känns det som vi åter kan börja planera för kommande seglingar, även om vi har en hel del kvar att göra. Och en av alla dessa saker är att se till att kvart-i-två-hostet upphör. Så besättningen får sova.

 Skepp o Hoj!

(…mellan kassakön och stekpannan går funderingarna…)

 Amora, Portugal

Matkön ringlar sig lång. Och Styrman Pimpsten ser sig uppmärksammat om. Hon försöker få kläm på det här med påsen. Hon fick en påse i entrén, tom och innehållslös med uppmaningen om att fylla den med mat till bättre behövande. Med erfarenhet från Holland så anade hon reglerna för denna välgörenhet. Att man fyller sin kasse med lämpliga torrvaror såsom pasta och konserver som inte kräver kyla eller snabb konsumtion, för att på vägen ut lämna sin påse till någon snällt väntande person. Men helt säker var hon inte, det här var inte Holland. Utan Portugal. Och personen som lämnade påsen pratade engelska högst knapphändigt.

Kön förflyttar sig framåt och Pimpsten förstår att hon nog inte är helt ute och cyklar i sina antaganden. Kassörskan slår in folks torrvaror och man betalar, resten sköter man själv. Man bär sin påse till uppsamlingsplatsen. I Holland var man tvungen att välja några särskilt utvalda produkter. Ofta soppa på burk. Men nu var reglerna lite otydligare…

 En dam bakom säger något på portugisiska.

 -Sorry, I just speak english, ursäktade sig Pimpsten.

 – Oh, I forgot the olive oil. Can you keep an eye on my basket…?

 Ja så försvinner damen inåt butiken och styrman blir ståendes med två kundkorgar. Damen är snart tillbaka. Tackar så mycket och presenterar sig som Elisabet. Hon bor i Amora, mitt emot butiken. Och hon är nyfiken. Frågar och får veta;

 -Vi är från Sverige…vi är här med segelbåt…jo, vi gillar Portugal. Trevliga människor, underbart klimat och god mat…

 Ja det är så vi kortfattat brukar berömma Portugal. Och det stämmer. Fast samtidigt var kanske inte Portugal riktigt som vi först trodde. Framför allt så är Portugal rätt slitet, många byggnader är eftersatta och det är skräpigt. Detta är västeuropas fattigaste land och landet har kämpat med dålig ekonomi under många år. Arbetslösheten är förhållandevis hög, ungdomsarbetslösheten ligger på närmare 25 procent. Och tyvärr så störs den annars så fina naturen av vägkanter fyllda med urdruckna petflaskor, begagnade blöjor och annat skräp. Och nästan varenda hus har fått påhälsning av graffiti…

Nu är vi på den lite mer ruffiga sidan av Lissabon. Men det är här portugisen lever och bor. De sociala klyfterna är större här än i Sverige. Det finns rika portugiser, men mellanklassen är inte lika bred. Andelen fattiga är stor där många människor endast lever på garantiinkomsten om ynka 550 euro per månad.

Men det finns även en annan sida av Portugal. Portugisen är mycket stolt över sitt land. Och ska så självklart vara. Och de är vänligt inställda till utlänningar, som svensk har man ett högt anseende. De är vänliga men inte påflugna, så på caféer och i affärer så lämnas man lite mer i fred. De står till ditt förfogande men de avvaktar tills du visar att du vill ha hjälp. Portugisen framstår i våra ögon som jordnära och avslappnad. De känns äkta. Men att mañanamentaliteten också finns där. Så inget är särskilt bråttom för ”först ska vi ha siesta”. Så har man blivit lovad något av en portugis så håller de ord. Arbetet blir utfört, det kan man känna sig trygg med. Dock kanske inte inom den överenskomna tidsramen…

I början var vi alltid jättenoga med inte lämna något av värde utanför båten. Men portugiserna är ett ärligt folk. Kriminaliteten är låg och spontanbrottsligheten motas i grind då poliser är synliga överallt. Vi har inga problem att lämna cykeln olåst medan vi går in på ett café. Nu har vi grindar in på området, så nattetid är vi inlåsta. Vilket alltid är tryggt. Men vi låser aldrig cyklarna på varvet, inte ens om natten. Och vi har all Wilmas utrustning från däcket ståendes nedanför båten. Dunkar med diesel i bland annat. Så det enda man måste se upp med är att inte lämna sina skor obevakade. För det finns några glada hundar inne på området som tycker om att tugga skor (hunden Boots bland annat). Nu ska man aldrig säga aldrig kring stölder, men det känns onekligen tryggt. Skulle någon stjäla något här inne på varvet så skulle vår misstanke i första hand falla på någon person av annan nationalitet än portugisk. Det kan likaväl vara en svensk som sett sin chans att komma över lite diesel gratis.

 Och mer om Portugal som vi noterat…

När man kör bil får man vara snabb när det slår om till grön signal vid trafikljus. Gult ljus finns inte utan direkt efter rött blir det grönt. Är man inte tillräckligt snabb så tutas det.

 Ja och så erbjuder Portugal vansinnigt gott vin. Och bra råvaror ofta till låga priser. Kött, frukt och grönsaker är billigt. Ja det mesta i matväg är billigt, utom kanske fisk. Men kapitalvaror är däremot dyrare här än hemma i Sverige.

Och så klimatet, en sommarperiod som varar mellan april och oktober. Torra och sköna somrar kring tjugofem plusgrader. Atlantens nästan ständiga 18 grader året om gör att endast augusti månad kan bli obehagligt varm. Och om vintern så kan nätterna bli rätt kalla medan dagstemperaturen ofta ligger på 14-16 grader. Och ibland uppåt 20 grader vilket man inte tackar nej till.

Efter ett trevligt snack med Elisabet i kassakön så blir det äntligen Pimpstens tur att få betala i kassan. Entrecote, grönsaker, ost och vin. Samt fyra paket pasta till bättre behövande. 11 Euro totalt.

Elisabet tackar för pratstunden och vi bestämmer att vi ska hålla utkik efter varandra. Hon kändes som en vän man inte lärt känna än. Men som vana vi är, så går vi in och ut i våra bekantskaper med människor. Så framtiden får utvisa…

 På vägen ut så lämnas pastapåsen till några barn som bjuder på ett tack och ett leende.

Under promenaden ner till båten så funderar Pimpsten över landet Portugal. Försöker finna ett enda ord att beskriva landet med. Och innan entrecoten hamnat i stekpannan så har hon kommit på det. Enkelt. Portugal känns helt enkelt enkelt. På ett bra sätt.

Skepp o Hoj!

(…vi konstaterar fördelarna med fullstor dörröppning. Men inser att vi ändå föredrar små nedgångsluckor)

Kapten har drabbats av portugisisk influensa. Den liknar i mångt och mycket en svensk influensa. Värk i kroppen, lite småfebrig och så hosta på det. Av den där sorten som sitter långt ner i bröstet, så man låter lungsjuk.

Faktum är att vi varit högst förskonade från förkylningar och influensor sedan vi började segla på heltid. Kanske för att vi inte träffar lika mycket folk, vi nöter ju mest bara på varandras bakterier (förutom vi två så finns det ju bara ett kölsvin ombord). Men nu står vi på land och träffar betydligt många fler än annars. Och inte bara Kapten går runt här på varvet som en hålögd vålnad med ett mystiskt väsande ljud i bröstet. Även varvsägaren beter sig likadant. Så det är väl något som går får vi väl anta.

Detta hindrade inte Kapten från att arbeta. Han vill gärna få saker och ting klart, motorn inte minst. Motorbäddens nya järn var nu färdigsvetsade och målade, så dessa skruvades fast och så kunde vi på nytt ställa ner motorn och måtta in denna i korrekt läge. Vi fick dock lyfta på allt i akterskeppet, alla durkar, trappor och luckor. Tungt och trångt. Madrasserna baxade vi ut och det blev ett väldigt kånkande och slitande. Jo ni ska bara veta hur lätt det är att bära madrasser ut och in genom en fullstor dörröppning, det är ju som en walk-in-the-park mot att få ut en tung tempuramadrass genom en liten nedgångslucka. Kanske inte riktigt av samma kaliber som när Fordmotorn skulle ut. Men är man lite småfebrig och man ska brottas med en madrass lik en jättestor teddybjörn, så sprutar svetten och musklerna skakar. Som att ni andra som bor i vanliga hem, skulle använda badrumsfönstret varje gång ni varit på IKEA och ska baxa in era möbler och madrasser den vägen. Nu är detta ju självvalt…men ni kan ju förstå hur dum man känner sig när man hållit på i en kvart med en madrass som inte vill. Ett tag funderade vi på om madrassen försökte våldta oss…men det vore i sådana fall den första gången i världshistorien…

Vi kontrollerade motorns placering med hjälp av ett lånat lasermått. Glädjen hos besättningen gick inte att ta miste på när placeringen visade sig vara nästan hundraprocentig. Några små justeringar och därefter drog vi fast motortassarna ordentligt. Och nu står hon där, Fröken Vetus, vår nya motor.

 Nästa steg har varit att förlänga propelleraxeln…och det är detta vi arbetar med just nu. Det kommer sannolikt en film kring detta. Så vi vill inte spoliera spänningen med att berätta i förväg.

Trots Kaptens krassliga tillstånd så tog vi oss ut på stan. Vi behövde handla lite mer svetselektroder. Nu blev det att gå i uppförsbackarna med cyklarna. Och göra små strategiska stopp längs med vägen. Vi stannade först och sa hej till åsnan. Och senare, efter våra ärenden, stannade vi till på ett fik, för Kapten behövde få i sig lite kaffe för att samla kraft till hemfärden (nu har de väldigt gott kaffe där, så det kanske inte bara var för sjukdomen som han ville stanna).

 En fattig riddare och en kopp kaffe åt krasslig Kapten…

 Vårkänslor i den portugisiska vintersolen…

Och när vi sitter där och smuttar på kaffe och äter en portugisisk fattig riddare – så upplever vi våren. Det är betydligt svalare temperatur nu, sådär en 14-15 grader. Luften är hög och syrerik. Allt har blivit betydligt grönare och vårfåglarna kvittrar. Vi frågade oss vilken månad detta mest kändes som…vi svängde mellan en fin höstdag i september eller vårens tidiga solstrålar i april med fåglars drill. Vi blundade och kände efter…jo april månad. Det kändes som vår där vi satt. Lite september kanske. Men definitivt inte den 2:a december.

Och vi njöt länge nog så Kapten skulle få krafterna tillbaka för att orka cykla vidare. Vi ställde oss frågan om vi skulle vilja segla hem, för att bosätta oss mer som vanligt folk. För att få fullstor dörröppning som vi kan få madrasser in och ut igenom. Kapten tittade upp med skräckfylld blick och utbrast;

-Är du galen eller??? Om jag så skulle behöva suga madrasserna genom ett sugrör, hade jag hellre gjort det än åkt hem till vintermörkret med väta och ständig kyla.

Så med en nedgångslucka som ännu inte krympt sig smalare än ett sugrör, så tog vi beslutet att stanna kvar.

Så ni därhemma behöver inte sätta på kaffe, vi dyker inte upp…

Vad ni däremot kan göra är att känna glädje över hur lätt paraplyer, snöskyfflar och vinteroveraller går att få ut och in genom ytterdörren där hemma!

Ja, vi har alla olika saker att glädjas över. HÄPP!

Skepp o Hoj!