-när vi lämnar hamnen så har du inget ankare kvar på din båt, bara så du vet!

Vi kontrade med att säga;

-men däremot kommer vi finna en julgran på den plats där Rocna-ankaret tidigare satt.

Vi skrattade gott. Amerikanen skrattade så högt och hjärtligt åt det hela, att hela gomseglet vibrerade i hans stora gap. Men vi känner oss rätt säkra på att ingen stöld kommer att ske, för killen har nog råd att tjacka upp sig på ett eget Rocna. Deras katamaran är alldeles nybyggd och de hade hämtat den i La Rochelle bara några veckor tidigare. Han seglar sannolikt inte på sin sista krona.

Borta på norrmannens båt har vi hunnit med kaffe ett par gånger under dagarna här i Camariñas. Under gårdagen fick ett samtal från vår norske vän.

 –Kom över och ät med oss, vi har en paella puttrandes på spisen, och vi klarar inte dela den på två.

Så glada var vi, som fick såväl trevligt sällskap och middag fixad. Och så otroligt gott, det här med paella går inte av för hackor. Vi hade med oss en flaska vin, den flaskan som vi fått i present av högsta hönset vid den privata hamnen vi låg vid i Sada. Jo, i Sada knorrade vi lite tyst för oss själva då vi betalade betydligt mer än våra vänner norrmannen och fiskar-frank som låg vid den andra marinan precis intill. Men det kompenserades med att vi fick mycket bra service och en flaska av bättre vin som gåva när vi checkade ut. Ett vitt lokalproducerat vin, som vi nu så här i efterhand kan säga var enastående välsmakande. Så den tog vi med under armen när vi knatade över till vännens båt. Och genast så utbröt vår norrman och hans spanska väninna;

 -Åh, det vinet drack vi igår på restaurang, sååå gott!

Ja så där satt vi, den skrattande kvartetten, och mumsade paella och smuttade vin under den tidiga kvällen.

Innan vi försåg oss med norsk-spanskt sällskap och paella så hade vi arbetat lite under eftermiddagen. Ja det är inte bara lata soliga dagar i ett långseglarliv. Båtar går sönder men nu har det, peppar-peppar, inte varit Wilma. I en svenskbåt i hamnen med fyra käcka ungdomar, så hade deras ”waterstag” gått sönder. Det är en vajer som sitter mellan peket i fören och ner en bit på båtskrovet och den stabiliserar upp riggen. En knäck på denna och då kan man äventyra hela riggen med risk för att tappa masten. Not good. Så Wilmas Kapten hjälpte killarna så de fick fästet svetsat och förstärkt. Allt detta medan Styrman ombord på Wilma satte sig med symaskinen och arbetade.

Ja och då tar vi händelserna tillbaka till Paellan. När den väl var uppäten så var det dags att knata över till en annan båt. Den franska båten där Tjoppe hade krupit runt på alla fyra dagen innan, för att felsöka problemet med deras generator. Vi hade blivit överbjudna på en sundowner. Och vi fick en fantastisk intressant och trevlig kväll tillsammans. Det visade sig att vi var ombord på en båt vars ägare är en general vid franska försvaret. Han är ute och seglar i sommar med sin artonåriga dotter. Det blev naturligtvis en del prat kring det militära, såväl Helena som Tjoppe har ju rötter ur försvaret, såväl det engelska som svenska. Men vi hade aldrig kunnat gissa på hans yrke, för han kändes betydligt mer lättsam, öppen och social än vad man annars tänker sig. Och döm om vår förvåning när vi fick se bilder på det hem han just nu förfogar över. Han är för tillfället placerad i Strasbourg och bor i ett enormt slott eller kanske palats. Vi vet inte riktigt vart skillnaden går.

 –Kom och hälsa på! Sa han och fortsatte;

 -Jag har gott om plats och det vore mycket trevligt.

Jo nog skulle vi få plats allt. Även om vi åt upp oss och fick ett större bukomfång. Slottet var från sjuttonhundratalet och varje rum hade tidsenliga möbler, stora takmålningar och enorma gobelänger på väggarna (Ja tänk er Drottningholm eller Stockholms Slott typ) Ja och varför inte, kanske tar vi i vinter en sväng förbi vår trevliga franska vän och hans söta dotter, för att få umgås några dagar och förundras över deras stora kulturhistoriska hem de bor i. Tänk er bara att få förmånen att insupa all den historia som måste finnas kring ett slott som detta. På väggarna hänger tavlor av Frankrikes tidigare kungligheter, så dessa var målade före den Franska Revolutionen som inträffade 1789 och varade tio år framåt. Revolutionen som gav mer makt åt folket och som förändrade det franska och europeiska samhället. Fast åker vi dit får man nog vara noga med att inte spilla rödvin i någon trehundraårig guldförgylld soffa. Då blir man kanske hängd på Champs-Élysées till allmän beskådan. Nä skämt å sido. Först och främst så fick vi en fantastisk kväll och hade enormt trevligt tillsammans. Tiden rann iväg och helt plötsligt var klockan 23. Då tackade vi för oss och gick över till en väntande Wilma som varit ensam hela kvällen.

Ja och så här rullar det på medan vinden kastar sig över havet utanför bukten och förhindrar oss alla från att segla vidare. Det kan verkligen vara berikande att ligga inblåst i en hamn. Varje dag innehåller intressanta möten med nya människor. Inte sällan får man nya vänner för framtiden. Ibland går hela dagar där vi bara går runt och matas med gjädje. Vi skrattar och ler så vi får kramp i kinderna. Det är så vansinnigt berikande. Och skoj.

Skepp o Hoj!

 

 

 

Det började blåsa upp rejält här i Camariñas, så vi tog beslutet att ta oss in till hamnen. Vi fick hjälp med tilläggningen av den trevliga hamnkaptenen. Ena pollaren satt löst märkte vi, när vi skulle lägga till. Så hamnkaptenen fäste oss i en annan så länge. Döm om förvåning när vi fem minuter senare hörde en man som ropade högt. Det var hamnkaptenen som hade börjat skruva på bryggan och ena fästet till T-bryggan hängde bara i ena sin bult. Och intill den bryggan så låg Wilma med risken att driva iväg med hela bryggan om den sista bulten skulle släppa. Med T-bryggan på lut ner i vattnet så kastade sig tre män över Wilmas förtöjningar och höll i henne. Helena startade motorn och ett tag så tänkte hon att nu driver Wilma iväg medan Tjoppe och de andra männen står på kajen kvar. Just en schysst syn det hade varit om Wilma drev iväg med en brygga i sin sida och med Helena bakom ratten. Det hade säkert löst sig men med byvindar på 15 m/s så hade det inte varit ett drömscenario hälsar Styrman.

 

Det hela löste sig mycket väl, vi fick dras över till nästa fålla med starka mäns hjälp. Allt gott. Men vilken dramatik.

 

Igår kom vår norske vän in och la sig i hamnen, senast vi sågs var när vi skiljdes åt i Frankrike när vi skulle korsa Biscaya. Vi för att gå till Santander. Och han till Bilbao. Nu var det ett kärt återseende som firades med norskt kaffe på hans skuta. Han har för tillfället sällskap och hjälp ombord av en vän, en trevlig spansk tjej, som inte räds stora vågor och utmaningar. När kaffet var urdrucket och vi på väg att lämna dem, så blev vi inviterade till en äkta spansk Paella-middag ombord på vännens båt dygnet senare. Wow, det ska bli så gott och trevligt. Och lyxigt att få äta spansk mat lagat av en spanjorska.

Vi hade innan vi dök upp på vännens båt inte hunnit få i oss någon frukost…så det var bara en skvätt kaffe som skvalpade runt i magsäcken. Och klockan var över tolv på dagen. Men vi tog ändå beslutet att gå till affären och handla innan vi gick tillbaka till Wilma. Ett par timmar senare och med ett par kassar så äntrade vi Wilma. Sen blev det nja…inte frukost för klockan var halv tre på eftermiddagen, men vi kan ju kalla det för lunch. Ja lite mat i sittbrunnen och därefter en slapparstund. Ja det vill säga att Styrman Pimpsten slappade i hängmattan. Medan Kapten skruvade bort manluckan till dieseltanken för att studera innehållet. Om man har otur kan det uppstå alger och komma ner skräp i dieseln med tiden, vilket kan orsaka problem. Så innan avfärd från Sverige så torkade vi ur de rostfria tankarna. Nu var det dock dags för inspektion. Och glad i hågen blev kapten och utbrast;

 -Det är lika rent i tanken som i jungfru Marias sköte!

Hmmm…detta uttryck må ni ha överseende med, kanske någon funderar över den heliga damens förskaffenhet kring hennes hemligaste rum. Någon annan kanske förfäras, att Kapten trampat på någon religiösövertygad tå. Men i sådana fall så bockar kapten det djupaste och beklagar. Men så sa han och med det menade han något gott. Tanken såg som ny ut invändigt, inte en tillstymmelse till skräp eller alger.

Väl loja efter den heta spanska eftermiddagsvärmen så gav vi oss ut på en kvällpromenad i Sada. Ja här har temperaturen dallrat kring trettiostrecket hela dagen. Vi kollade in stadens puls och konstaterade att den nog lider av lite hjärtflimmer. Många butikslokaler gapade tomma. Det är ju augusti månad, spanjorernas ledighetsmånad nummer ett. Och visst fanns det människor längs med promenadstråk och restauranger och caféer. Riktigt mysigt. Men det kändes samtidigt som Sada haft sina storhetsdagar och nu stod med en massa stora butikslokaler över. Lite samma känsla som vi upplevde i Cudillero, att det vilade någon slags uppgivenhet över platsen. Underhållet av gator, hus och parker var eftersatt. Vi diskuterade saken och hade kanske en idé om att den ekonomiska krisen som rådde i europa för några år sedan, kanske slog hårt mot dessa platser. Portugal fick ju nödlån av EU för de låg på ruinens brant, men hur Spanien klarade sig har vi ingen aning om. Kanske blev de naggade i kanten iallafall och att det är resultatet av detta som vi ser när vi går vår promenad.

Vi rundade ett gathörn efter att vi gått över en gata. Och så stannade vi till och glodde in i ett skyltfönster. Där låg det en massa enkla aluminiumlådor i en kylmonter. Och i lådorna så låg det kött, typ rivet kött, inte som kebab utan just rivet. Det såg spännande och gott ut. Så vi gick in i butiken och höll på att svimma. Hela taket i butiken pryddes av torkade skinkor och korvar. Halleluja, vilket kulinariskt himmelrike. Vi menar att det hängde inte en skinka i taket, inte två eller tio. Nä taket var tametusan tapetserat med skinkor. Vi pekade på kylmontern i skyltfönstret och utbrast på någon låtsasspanska och undrade ”vad är det där?” Det är lite roligt med spanjorer, för man kan prata med dem utan att kunna deras språk. På något sätt så är de en fena på att veta vad man menar. Ibland har man inte ett ord rätt när man försöker uttrycka sig. Men det gör inget, de tolkar in och kollar kroppsspråk och så löser det sig. Nu fick vi till svar –Carne…och så en lång harang efter som vi inte hann uppfatta. Men hon visade med händerna och vi tolkade det som att det var just som vi trodde. Rivet kött. Vi blev nyfikna och köpte lite grann.

Så nu ligger vårt spanska rivna kött och väntar på att få bli påhittad i någon maträtt. Spanien är ett mycket trivsamt land. Ja trivsamt är nog rätt ord. Här råder en härlig varm sol (vi har noterat att det regnar mycket i norra europa, lite trist för er där hemma). Och maten här är förträfflig, nog kan spanjorerna spänna sin kulinariska pilbåge i höjd med fransmännens. Och så är folket trevliga och lättsamma. Inte påflugna, inte märkvärdiga, inte undandragande. Utan bara naturliga, öppna och glada.

Vi lär nog ha anledning att återkomma till våra upplevelser kring mat. När vi ätit Paella och rivet spanskt kött. Kanske redan i morgon…men då planerar vi segla vidare. Om vi lyckats smälta all god mat vill säga. Vi kanske ligger och flämtar i en äkta spansk paltkoma. Undrar om den skiljer sig från den svenska. Vi lär bli varse.

Skepp o Hoj!

Efter en lagom lång dagssegling så kom vi till A Coruña. Eller Sada närmare bestämt. Efter att vi hört om våra vänner som fått betala närmare 60 euro för en natt i A Coruna så tog beslutet att ta oss till Sada där det är närmare halva priset. Nu råkade vi dock lägga oss i den privata delen av Sada Marina, så det blev kanske bara halvbilligt. Vi kan ju alltid flytta på oss, men vi ligger gott och vi har en otroligt fin service i och kring vår hamn. Just nu sitter vi i en loungeavdelning med minst tio flotta lädersoffor och nyttjar deras utmärkta wifi.

 

Idag har solen badat oss oavbrutet med värmare temperaturer. Delfiner har passerat flertalet gånger men inga ville stanna och leka med oss, de såg ut att vara på språng efter någon fisk eller nåt.

 

Vi stod i valet och kvalet att ankra ännu en natt. Men vi kände att en dusch och lite fast mark direkt intill båten skulle sitta fint i ett par dagar innan vi seglar vidare. Vi blev hjälpsamt mottagna och anvisade en plats.

 

Här i Sada ligger vår engelska vän Frank med sin båt, en trevlig fd fiskare, som vi sprang på i Camaret sur Mer. Och i morgon kommer vår norske vän på båten Vaare hit efter en lång natts segling. Så här vi blir samlade med ett nygammalt gäng. Våra danska vänner har dragit vidare och ligger nu före oss. Och så är det lite med segling, man möts och skiljs och möts igen. Som i morse när vi lämnade den vackra ankarviken i Cideira. Då såg vi båten Mañana, som tillhör australiensaren  Eddie. Han med den trasiga dieselspisen. Ja och så är det lite över lag…vi är säkert en femtontal båtar nu som mer eller mindre går samma väg och som möts och skiljs. Som en enda stor flytande familj.

 

Nu ska vi se oss om här i några dagar i väntan på ny lämplig dag att segla vidare. Sada verkar vara en mycket trevlig stad. Inte så stor, här bor 15.000 personer.