Sova tryggt!

Nu har det passerat några dagar sedan natten då vi hade inbrottsförsöket. Man påverkas på olika sätt av en sådan händelse, mer eller mindre påtagligt. Först och främst blir man ju ledsen att någon velat göra åverkan och skada vår egendom. Man blir arg också och så förstår man sig inte på människor. Vad som kan driva någon att ta till ett brott för att komma åt något. Något som i det här fallet inte hade gett något större av värde. Alla möbler sitter ju liksom fast, så Helenas gamla dator som inte är värd så mycket,  och några mynt på bänken och några flaskor vin hade väl varit allt egentligen, som de kunnat sno med sig. Till och med tavlorna sitter fastskruvade. Och vi tror inte killarna var hungriga och tänkte laga sig en bit mat.
 
Från polisen fick vi veta att busarna var rätt unga killar, dock myndiga och inte kända för polisen tidigare, utan troligtvis debutanter som fått för sig att gå till verket under påverkan av alkohol. De har nog inte planerat detta någon längre tid, de hade inte verktyg med sig. Men ändå planerat då de hade kirurghandskar på sig för att inte lämna fingeravtryck. Kanske har de ägnat sig åt att småstjäla förut, vad vet vi, för det kräver ändå en hel del mod att ta sig ombord på ett fartyg som ligger utan landgång. Rätt långt ut då isen byggt upp ett avstånd. Utan att veta om där finns något att stjäla. Och utan att kolla huruvida vi har larm, lås och om det finns mänsklig närvaro. Rätt korkat – bilen stod utanför och vi hade någon lampa som lös ombord. Och hade de kollat så hade de noterat kamerorna ombord. Som sagt, de var inte nyktra. När spriten går in går tydligen förnuftet ut.
 
Dock är vi övertygade om att de ångrar sig. Att de blev överraskade och överrumplade av att få Tjoppe som sög tag i en av killarna. Att deras lilla lek slutade med att få skjuts till polishuset. Vi får hoppas att det blivit en läxa för livet, att det puttar pojkarna in i samhällsordningen igen. För brott lönar sig aldrig.
 
Det blir ju en rättslig sak av detta, något som vi tycker är viktigt då det är ett sätt att markera. Samt att få någon form av upprättelse. För som sagt så för det med sig en del. Nu blir det att utveckla vårt kamerasystem ytterligare, vilken tur att vi köpte ett system med utvecklingsmöjligheter. Sen har vi diskuterat kring händelsen, den hade ju kunnat sluta annorlunda. Någon som föll i vattnet i tumultet. Om Helena varit själv hemma. Om vi inte hade varit hemma men att de gått in och förstört. Nu gick det ju bra, men visst funderar vi och tänker till hur vi ytterligare skulle kunna agera för att förhindra liknande erfarenheter.
 
Helena har sovit rätt dåligt sedan detta hände. Ett år sedan Tjoppes vinterbad, med samma vinterförhållanden igen med rådande is i Nissan. Det är inte en helt ofarlig miljö, och man blir påmind. Detta gör att Helena är på sin vakt, vaknar lätt om nätterna och kollar väderleken ofta för att se när våren tänker infinna sig. Och nu med detta som en extra händelse, att någon försöker bryta sig in, gjorde inte nattsömnen bättre. Helena är ju båtens främsta larm genom att hon är extremt lättväckt av ljud. Nu går hennes larm på av minsta lilla, varje ljud noteras, varje krängning av båten registreras. Att mitt i natten bli uppväckt av ett inbrottsförsök där man hamnar i handgemäng med förövaren, yrvaken, endast i morgonrock och med bara fötter i snön – det ger dålig bismak! Hjärtat rusar upp i halsgropen. Och det är kanske här som händelsen fått störst konsekvens. Att killarnas tilltag orsakat otrygghet och sämre livskvalitet främst för Helena, genom oro och dålig sömn. Hamnen på vintern är en rätt öde plats, Helena är rätt ensam som tjej och man måste vara tuff. Det räcker med vad väder och vind ställer till med. Att begå brott är en fruktansvärt egoistisk handling, empatilös och oförsvarligt. Tänk om vi haft några barnbarn ombord som fått bevittnat det som hände. Tänk om någon trillat i Nissan, ner genom isen i tumultet och det helt plötsligt fått en vändning där det handlade om minutrar innan livet rinner ut. Inte konstigt att man känner att man skulle vilja skaka om killarna och förklara hur idiotiskt detta var. Hoppas de lär sig läxan.
 
Ja ja nog om det. Livet ombord går vidare. Vi har fått några plusgrader, ännu ligger isen men relingen är säker att kliva på och likaså mestadelen av kajen. Vi fortsätter med vårt byggande och tillståndsförfarande. Ännu åker kompletterings-brev mellan oss och myndigheter där vi inkommer med mer underlag. Ting tar tid, men det går framåt och vi kan inte se att vi kommer stöta på några omöjliga problem. Det sista av en lång rad tillstånd åker iväg i veckan, sen har vi alla bollarna i rullning tror vi. Vi lär väl bli varse om vi missat något.
 
Gäst-toaletten börjar sakta bli klar. Nu ska ett litet element upp samt spegel, toapappershållare, krokar med mera. Därefter kan vi börja beteckna lilla toan som klar. Kanske något fint marint som pryder väggen för att den som ska sitta och göra sina behov ska få något att vila ögonen på.
Världens minsta handfat.
Toaletten på plats. Skruvdragaren ska inte ligga där när man gör toalett i framtiden.
Och vårt arbete med vår modell är klar, fartyget är placerat i salongen och den är en snygg detalj tycker vi själva.
Vi fortsätter vår strävan efter färdigställande, hoppas att inget stör oss och händer, som vi inte har räknat med. Det räcker med sånt nu.
 
Sova tryggt!
 
Tjoppe och Helena
 
 
 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s