Från början så arbetade vi fysiskt sida vid sida med båtbygget. De senaste månaderna har det tenderat till att Helena fått allt mer kontorsarbete på sin lott och Tjoppe har fått slita alena. Nu har vi ingenting emot det egentligen, men det är alltid roligare att vara två. Vi har ändå de båtbyggardagar o kontorsdagar vi haft bokat in lite fika och lunch. Och då går munnarna varma kring vad som hunnit hända sedan man sågs senast för ett par timmar sedan. Tjoppe brukar alltid ha träffat någon kul och trevlig prick. Ibland någon han känner och ibland ett för honom helt nytt ansikte. Igår sprang han på en kille som kan kyla, ja han arbetar med kyla. Och vi fick mycket bra idéer kring vårt soprum, som vi vill ska vara kallt. Skaldjursrester tenderar att stinka i sommarvärmen och vi vill inte skrämma bort någon.

 

Så nu i helgen har vi bestämt oss för att ändå ta en gammal hederlig dag tillsammans. Helena får hoppa i snickarbyxorna och förse sig med verktyg – för här ska det byggas sjöbod. Det är väldigt tacksamt att bygga hus och fyrkantigt, för det går så mycket fortare än när allt ska vara runt och svängt ombord på en båt.

 

Men helt utan kontor blir det dock inte. Lite bokföring, lite beställningar, fixa adressändring. Jo ny adress får företaget och nu förhoppningsvis för sista gången. Vi har tidigare haft företaget på vår hemadress. Men nu när företaget växer så ansåg vi det lämpligt att skaffa en postbox. Och så har vi gjort. Avtalet är klart. När vi fick nyckeln till boxen så blev vi så nyfikna, så vi åkte dit. Satte nyckeln i boxen. Öppnade. Och tittade. Det var tomt. Ingen post än. Men vi var jätteglada. Ja det kan man ju vara i och för sig för det betyder att vi inte fått räkningar. Men de landar ju på gamla adressen än så länge så det var ju inget annat att vänta. Rätt barnsligt att åka dit och titta på en tom box. Rätt kul också. Efteråt åkte vi och köpte tacos och firade fredagskväll framför tv:n.

 

Tjoppe har börjat bygga bottenplattan till sjöboden. Helena gick dit med lite fika. Han hade även jobbat med en annan båt där han drar ut nåten. Nu tar han maskin till hjälp och nåten som är rätt torr efter många månader på landbacken, yrde som ett moln kring Tjoppe. Och Oj så söt han blev. Någon sorts urtidsmänniska med päls hade han blivit. Innan han äntrade hemmamark så blev det en lång dusch med mycket skrubb.

 

Trots att vi inte har bygglovet i hamn ännu, ting tar tid, så påbörjar vi bygget av sjöbodarna. Dessa som ska inrymma bland annat handikapp-toalett. Oftast är ju mobila toaletter något av det fulaste som finns, bajamaja till exempel. Så vi tänkte att sjöbodar kommer att tilltala ögat bättre.

 

Vi bygger dem inomhus på annan plats och så håller vi tummarna för att alla tillstånd hamnar som vi önskar. Vi lovar återkomma med foton redan inom ett par dagar.

 

Annars är det mest småfix på båten, gäst-toan ombord är så gott som klar, vatten i klosetten och vi kan spola.

 

I övrigt så passar det med ett inlägg om toaletter för vi har båda haft någon minisläng av influensa, värk i kroppen, huvudvärk och i stort behov av att kunna gå på toaletten ofta. Ett skitjobb att vara sjuk helt enkelt. Men nu börjar vi komma på banan igen.

 

Skepp o Hoj!

 

Tjoppe och Helena

Det ringer på Helenas mobil, på den äldre av kontantkortsmodell som nästan aldrig används längre. Och hon svarar -Helena! I andra änden hörs en mansröst som presenterar sig något snabbt på bred skånska och nämner något om Telia. -Vem var det som ringde, kontrade Helena. Hon hade inte uppfattat hans presentation. Han upprepade något svävande om att han var en återförsäljare som ringer på uppdrag av Telia och att det gäller våra abonnemang som är dags att förnya.

 

-Du har ringt till ett kontantkortsnummer, jag tror inte det ska förnyas, replikerar Helena.

 

-Det gäller två företagstelefoner säger då mannen i andra luren. -Det är dags för en förnyelse.

 

Helena tycker samtalet känns konstigt, två företagstelefoner med Teliaabbonemang finns i företaget. Vi startade upp det före jul och såhär någon månad in på nya året så låter det konstigt med förnyelse. Hon frågar -Varför ska det förnyas?

 

-Ja säger mannen, det kan vara så att nog gått era 24 månader.

 

-Stopp och belägg! Helena blir irriterad. -Vi startade våra abonnemang strax före jul. Vad är det du vill?

 

-Förnya era avtal.

 

-Så om jag inte gör något nu, kommer vi förlora något vi har då?

 

-Jag kan göra det bättre för er med era avtal, säger mannen.

 

-Men förnyelse betyder ju att jag förnyar något jag redan har. Det du vill förnya, är det något vi har idag eller inte?

 

-Det finns ju möjlighet till surfplatta och modem som ni kan ha nytta av, säger mannen.

 

-Du vill inte förnya något, säger Helena rätt surt och vasst. Du vill sälja på mig något!!!

 

-Nä asså, ni har ju abonnemang och det är i dessa vi kan göra det bättre för er! Har ni surfplatta?

 

-Helena beskriver situationen; -Det är min sambo som har koll på vår anslutningar och uppkopplingar. Dels är det så att vårt företag har med fartyg och göra och det sätt som vi har löst det på för vår del har med det att göra. Man kan dels inte dra sladd till en båt. (Nu har vi surfplatta, vi använder dels en av Telias konkurrenter)

 

-Men det går att ordna ändå även om det är en båt, lösningen är ju trådlöst. Mannen står på sig.

 

-Så du menar att jag även skulle ha uppkoppling om jag fanns några distans utanför vår kust.

 

-Ja det är inga problem säger han.

 

-Men om jag är mitt ute på Atlanten, kan jag plocka upp min surfplatta och min telefon från Telia och använda den då?

 

-Ja du kan ju ha förstärkare.

 

Helena börja nu undra om det är en dröm eller ett skämt. Hon säger:

 

-Skämtar du med mig????

 

-Nä

 

Hon säger sen;

 

-Lova att aldrig gå in i en diskussion med en kund huruvida man har uppkopplingsmöjligheter mitt ute på Atlanten. Du har ingen jävla (jo hon svor)  aning om vad du pratar om. Och du vill inte alls förnya något utan du vill bara kränga något nytt. Jag kan kontakta Telia själv om jag behöver något mer. Och Telia kan inte hjälpa oss med en enkel uppkoppling med en förstärkare av signaler som jag kan använda mitt ute på Atlanten. (En mast på landbacken räcker inte att skicka signaler, ute på havet ringer man över satellit)

 

Mannen i andra luren lägger inte på utan fortsätter att prata om förnyelse.

 

-Jag lägger på nu, jag är inte intresserad, säger Helena varpå hon skapar ett ”klick” i örat på försäljaren.

 

Sista idioten på jorden är inte född tydligen. Rätt irriterad ringer hon till Tjoppe som är iväg för att berätta om incidenten och för att kontrollera vad det är vi har och hur vårat Telia-abonnemang ser ut.

 

I regel brukar vi kunna hålla säljare väldigt kort, genom att vi kortar ner samtalet då vi tar båten som argument. Elavtal inte minst. -Behöver ingen el svarar man. -Va??? Nej, vi har oljepanna som går på diesel. Säljer du diesel? Nej kommer svaret, men lysen och annat? -Vi har hjälpkärra som förser oss med övrig elektricitet, den går på diesel. Som regel inser säljaren att han är ute på djupt vatten för att använda ett marint uttryck. Nu använder vi el, vi är kopplade till landström när vi ligger invid kaj. Men i princip så är vi ju självförsörjande och definitivt kommer vi att vara det den dagen vi laddat på med trettio kvadratmeter solpaneler. Då har vi så mycket ström så vi kan sälja och DÅ blir det jobbigt att vara säljare och ringa på Helenas nummer.

 

Så alla ni långseglare ute på de stora haven, fiska nu upp er vanliga mobil eller surfplatta med Teliaanslutning och använd ute till havs. Fungerar det inte så är det inte signalen det är fel på, inte om man ska tro en av Telias återförsäljare!!

 

Ute på djupt vatten!!

 

Tjoppe och Helena

 

 

Det stora fartyget som vi skrev om i ett tidigare inlägg, som drivit runt på Atlanten utan att man vetat var, har lokaliserats.

 

Vi har varit i väg till Göteborg för en helg där vi förenat nytta med nöje. Vi var på båtmässan som blev mycket givande, att år efter år åka dit när man har ett båtbygge som forcerat parallellt gör att våra behov sett nya ut för varje gång vi besökt stället. Vi fick svar på många av våra frågor och det var en höjdare att vara där sista dagen och rätt sent då alla utställare var rätt så lediga och avslappnade.

 

Vi handlade bara en sak egentligen på båtmässan, i övrigt skaffade vi oss information och kontakter. Men vi fick möjligheten att se hur man förr i tiden slog rep, det vill säga det gamla yrket repslagare och som idag nog närmast lever kvar genom alla de namn på våra gator som heter något typ Repslagargatan, Repslagargränd och dyligt.

En bit tjärad hampa tillverkades av Repslagarmuseet och den köpte vi efteråt för etthundrakronor. Så vår lilla tross har vi med egna ögon sett när den handgjort blev tillverkad. Mycket trevligt och doften är ju unik och bringar tankarna till barndomen.

Ett kickoff-möte hade vi också, nu händer mycket med vår verksamhet och det behövde stämmas av och sätta nytt arbetsschema inför vår och sommar. Spännande och kanske nästan lite otäckt, nu släpper vi krafterna fria och gör en förändring där vi bara kan hoppas att vi inte glömt något avgörande. Med en byggperiod på dryga sex år så blir det ju på något sätt en vardag det med, nu lämnar vi den tryggheten och ger oss ut på äventyr. Som att åka bergodalbana, snabba svängar och backar och krön – men inte fysiskt då förstås (om det inte råkar vara storm på Nissan).

 

Nu sa vi att vi förenade helgen med nöje också. Vi passade på att markera vår kärlek också, vi har ruvat en längre tid på en förlovning. Och nu var det dags.

 

Mirakelfiskaren har det gått att läsa om, en man som för tretton månader ska ha lämnat den mexikanska kusten för en fisketur tillsammans med en yngre man. Motorerna gick sönder och radiokommunikationen blev utslagen vid ett oväder och han började driva. Hans kompanjon dog efter fyra veckor för han ville inte äta råa fåglar. Och tiden gick, regnvatten, sköldpaddeblod och urin var vätskan han fick i sig och sen fångade han fåglar, fiskar och sköldpaddor för att kunna äta. Och efter drygt ett år på drift så nådde han en atoll nordost om Australien. Hans båt var illa medgången när han blev hittad, båten var full av havstulpaner och i båten låg sköldpadderester. Nu håller myndigheterna på att kolla upp hans historia, och den verkar stämma. Han har en familj som saknat honom i Mexiko och likaså den unga pojken som dog ska ha varit saknad efter en fisketur. Men det återstår en del frågetecken, dels är mannen i rätt god kondition förutom att han ser ut som ett troll i håret. Men man kanske har det rätt så bra när man lever på en sköldpaddekost och man får kanske slita hårt för att överleva, det blir ett dagligt träningspass att försöka fånga mat ute på öppet vatten. Rätt otroligt om det stämmer, människan är fantastisk på att överleva. Han lär ju inte ha brist på Omega 3 i alla fall.

 

Själva driver vi inte runt alls, snarare ligger båten bom fast i isen. Men med plusgrader under ett par dygn så börjar isen ge vika. Vi har haft några dagar med sol också så det har lockat fram vårkänslorna. Bygget består mest av ”inte bygge”, det sker lite stötvis då massa av annat står på agendan. Inte minst tillståndsförfarandet kräver mycket tid och jaga information och saker som behövs för verksamheten. Nu håller vi på att kolla upp Kassaregister. Jo man behöver en godkänd kassaapparat med en så kallad svart låda för att Skatteverket ska kunna se journalerna.  Nu finns det företag som arbetar med kassaregister och att serva och teckna avtal med företag. Och här misstänker vi en kartellbildning inom branschen. Lätt och praktiskt att hyra en kassaapparat, runt tusenlappen får man hyra den för. MEN sen ska de ha ett avtal som löper på 60 månader!! En kassaapparat som inte egentligen är något annat än en dator för 60.000 kronor. Inte klokt, och vad vet man vad man gör om fem år?! Det är därför man ideligen ser kassaapparater på blocket som säljs ut, andra stackare som velat avveckla men som sitter fjättrade i långa kontrakt. Nu letar vi efter något som ska passa oss, där vi inte låser oss vid vansinnigheter. Ting tar tid, det kräver sitt att stå på sig och gå i egna skor när man utforskar en bransch där man inte har någon större erfarenhet av. Och det tar tid att göra det på vårt vis. Men på något sätt ska det gå. Nu har vi ett uppslag som kan vara något att bygga på, vi hoppas det faller ut i belåtenhet. Annars får vi börja på ruta ett igen. Men hur som helst, så korkade är vi inte att vi hyr en pc för 60.000 kronor. Man slutar aldrig förvånas och vi vet inte vem som är mest korkad – företag som vill skriva sådana avtal där de vet att de kör fult spel, eller den som låter sig luras!?

Ibland blir man bara så papperstrött, byråkratiallergisk och regelrådvill att man undrar om man inte skulle ha det bättre i en liten fiskebåt på drift ute på stora havet. I alla fall bara för en dag.

 

På drift!

 

Tjoppe och Helena

Nu har det passerat några dagar sedan natten då vi hade inbrottsförsöket. Man påverkas på olika sätt av en sådan händelse, mer eller mindre påtagligt. Först och främst blir man ju ledsen att någon velat göra åverkan och skada vår egendom. Man blir arg också och så förstår man sig inte på människor. Vad som kan driva någon att ta till ett brott för att komma åt något. Något som i det här fallet inte hade gett något större av värde. Alla möbler sitter ju liksom fast, så Helenas gamla dator som inte är värd så mycket,  och några mynt på bänken och några flaskor vin hade väl varit allt egentligen, som de kunnat sno med sig. Till och med tavlorna sitter fastskruvade. Och vi tror inte killarna var hungriga och tänkte laga sig en bit mat.

 

Från polisen fick vi veta att busarna var rätt unga killar, dock myndiga och inte kända för polisen tidigare, utan troligtvis debutanter som fått för sig att gå till verket under påverkan av alkohol. De har nog inte planerat detta någon längre tid, de hade inte verktyg med sig. Men ändå planerat då de hade kirurghandskar på sig för att inte lämna fingeravtryck. Kanske har de ägnat sig åt att småstjäla förut, vad vet vi, för det kräver ändå en hel del mod att ta sig ombord på ett fartyg som ligger utan landgång. Rätt långt ut då isen byggt upp ett avstånd. Utan att veta om där finns något att stjäla. Och utan att kolla huruvida vi har larm, lås och om det finns mänsklig närvaro. Rätt korkat – bilen stod utanför och vi hade någon lampa som lös ombord. Och hade de kollat så hade de noterat kamerorna ombord. Som sagt, de var inte nyktra. När spriten går in går tydligen förnuftet ut.

 

Dock är vi övertygade om att de ångrar sig. Att de blev överraskade och överrumplade av att få Tjoppe som sög tag i en av killarna. Att deras lilla lek slutade med att få skjuts till polishuset. Vi får hoppas att det blivit en läxa för livet, att det puttar pojkarna in i samhällsordningen igen. För brott lönar sig aldrig.

 

Det blir ju en rättslig sak av detta, något som vi tycker är viktigt då det är ett sätt att markera. Samt att få någon form av upprättelse. För som sagt så för det med sig en del. Nu blir det att utveckla vårt kamerasystem ytterligare, vilken tur att vi köpte ett system med utvecklingsmöjligheter. Sen har vi diskuterat kring händelsen, den hade ju kunnat sluta annorlunda. Någon som föll i vattnet i tumultet. Om Helena varit själv hemma. Om vi inte hade varit hemma men att de gått in och förstört. Nu gick det ju bra, men visst funderar vi och tänker till hur vi ytterligare skulle kunna agera för att förhindra liknande erfarenheter.

 

Helena har sovit rätt dåligt sedan detta hände. Ett år sedan Tjoppes vinterbad, med samma vinterförhållanden igen med rådande is i Nissan. Det är inte en helt ofarlig miljö, och man blir påmind. Detta gör att Helena är på sin vakt, vaknar lätt om nätterna och kollar väderleken ofta för att se när våren tänker infinna sig. Och nu med detta som en extra händelse, att någon försöker bryta sig in, gjorde inte nattsömnen bättre. Helena är ju båtens främsta larm genom att hon är extremt lättväckt av ljud. Nu går hennes larm på av minsta lilla, varje ljud noteras, varje krängning av båten registreras. Att mitt i natten bli uppväckt av ett inbrottsförsök där man hamnar i handgemäng med förövaren, yrvaken, endast i morgonrock och med bara fötter i snön – det ger dålig bismak! Hjärtat rusar upp i halsgropen. Och det är kanske här som händelsen fått störst konsekvens. Att killarnas tilltag orsakat otrygghet och sämre livskvalitet främst för Helena, genom oro och dålig sömn. Hamnen på vintern är en rätt öde plats, Helena är rätt ensam som tjej och man måste vara tuff. Det räcker med vad väder och vind ställer till med. Att begå brott är en fruktansvärt egoistisk handling, empatilös och oförsvarligt. Tänk om vi haft några barnbarn ombord som fått bevittnat det som hände. Tänk om någon trillat i Nissan, ner genom isen i tumultet och det helt plötsligt fått en vändning där det handlade om minutrar innan livet rinner ut. Inte konstigt att man känner att man skulle vilja skaka om killarna och förklara hur idiotiskt detta var. Hoppas de lär sig läxan.

 

Ja ja nog om det. Livet ombord går vidare. Vi har fått några plusgrader, ännu ligger isen men relingen är säker att kliva på och likaså mestadelen av kajen. Vi fortsätter med vårt byggande och tillståndsförfarande. Ännu åker kompletterings-brev mellan oss och myndigheter där vi inkommer med mer underlag. Ting tar tid, men det går framåt och vi kan inte se att vi kommer stöta på några omöjliga problem. Det sista av en lång rad tillstånd åker iväg i veckan, sen har vi alla bollarna i rullning tror vi. Vi lär väl bli varse om vi missat något.

 

Gäst-toaletten börjar sakta bli klar. Nu ska ett litet element upp samt spegel, toapappershållare, krokar med mera. Därefter kan vi börja beteckna lilla toan som klar. Kanske något fint marint som pryder väggen för att den som ska sitta och göra sina behov ska få något att vila ögonen på.