Följ med oss på en kort tur i Nissan.

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Alla som tittat på vår lilla filmsekvens i förra inlägget, minns säkert hur Tjoppe berättade om vår skylight som läckte en aning. Och vår sopsäck som vi tejpat dit för att inte få in sågspån och ev vatten. Jättebra så långt.

Här är en bild på skylighten en solig dag. Locket har vi lyft av. Och på ramen under så har vi fräst i spår för att leda bort eventuellt regnvatten som letar sig in. Och så en rejäl list ska sitta emellan också.

Här kan eventuellt regnvatten rinna av och ner på det plastade däcket. Och det fungerar utmärkt, faktum är att vattnet inte ens verkar hamna mellan locket och ramen under.

Men så regnade det i dagarna två. Och vi menar att det regnade, inget uppehåll och det skvalade stundom. Och vi såg med fasa att det någonstans letade sig in vatten, som la sig i sopsäcken. Vi samlades båda kring skylighten för diskussion och felsökning. Vi väntar ju på en rostfri ram som ska sitta på locket ovanför glaset. Och i skarven mellan glas och ram så såg vi vattnet kunde tränga in. Vi har sikat kanten, men i väntan på ramen så är det bara gjort hjälpligt.

Nu var det så att ena kvällen när vi skulle gå och lägga oss, så kände vi på tejpen att den satt ordentligt. För ovanför oss så hade en skvätt vatten, kanske en tre-fyra deciliter samlat sig. Helena tryckte lite på säcken när hon satt i sängen och sa:

-Skulle vi kanske ta bort vattnet innan vi går och lägger oss, ifall tejpen lossnar!
-Nä, det är lugnt, svarade Tjoppe. Tejpen håller säkert.

Och så kröp vi ner och somnade bums.

01:30 så händer det.

Tejpen lossnar, och vattnet kan fara rakt ner i sängen. Och där ligger vi och sover!

SPLASH!! Regnvattnet landar nästan uteslutande på Tjoppe och vi far upp som skjutna ur en kanon.

Vad som sedan följde var att vi fick ta rätt på vatten och sängkläder och sopsäck mitt i natten. Till slut så kunde vi somna om – och innan vi släckte lampan på nytt så SKRATTADE vi. Så himla typiskt, så knasigt och så väldigt komiskt.

Nu väntar vi på ramen, som är på ingång och så ska vi fixa vår läcka.

I övrigt så har regnvädret bjudit på innejobb. Vi tog oss an skorstensröret i verkstan.

En rätt så roligt bild. Tjoppe fotar Helena i ena änden av röret där Helena står och tittar in.

Gamla färg- och plastrester och allmänt smuts blir här bortslipade. Helena kämpade på i ett sträck tills hela röret var slipat och rent.

Med radio och choklad som tillbehör så går det som en dans.

Tillslut så var momentet klart, och vi svetsade även på en liten arm som ska vara till ett fäste när skorstenen väl ska på plats igen.

Från slip-avdelningen till målar-avdelningen.

Här tog Tjoppe vid. (Nä det är inte bara Helena som målar, ibland byter vi)

Ett lager grundfärg, och Tjoppe börjar i toppen.

-Färdig, konstaterar Tjoppe. Och vi lämnar verkstan för lite torktid. Nästa lager blir svart.

Vi släcker lampan och ger oss ut i regnet.

-Hoppas maj månad blir bättre, säger Helena. -Mmm, Tjoppe håller med. Han säger inte så mycket mer för det behövs inte. För ingen har väl undgått hans tycke om regn. Och nu har de jäklans dropparna till och med hittat ner i sängen om natten.

Dripp-dropp-dripp-dropp!

Tjoppe och Helena

Vi visar här upp vår fina tv-möbel med tillhörande ställdon och tv-apparat. Vi får även se in i badrummet och i den stora hytten.

Glad Påsk!

Tjoppe och Helena

Påsken står för dörren och vi har vårstädat på båten. Känslan smakar gott. När det regnar arbetar vi med el och belysning på båten. Men faktum är att sedan vi rev överbyggnaden så har vädret varit överlag mycket gott. Mest uppehåll och sol, lite kallt några dagar men andra dagar har vårvärmen gjort sig påmind. Fika på däckstaket och ansiktena vända mot solen, livet känns extra underbara de dagarna.

Arbetet har senaste veckan varit koncentrerat till styrhyttstaket. Då den gamla styrhytten är en smal liten rackare som var brukligt på gamla fiskebåtar, så såg den lite tanig ut bakom den nya däcksbyggnaden. Och styrhyttstaket behövde då kaxa till sig lite. Med ett större överhäng och taket lite upphöjt så ska de båda byggnaderna harmonisera med varandra.

Bland det första vi gjorde var att plocka bort skorstensröret. När Helena tog bilden, så sprang hon fort upp på taket och tog det ena spännbandet och så lyfte vi röret upp på styrhyttstaket. Innerröret går nästan hela vägen upp så det krävdes lite styrka och högd för att kunna lyfta av det.

Tjoppe lyfter här skorstenen och vi baxar därefter ner det i bilen för färd mot verktan. Misstänkt likt en misil så sticker spetsen ut därbak från bilen och vi får köra med dörrarna lite öppna. Och vi undrar lite stilla hur vi ska förklara oss om farbror polisen skulle stoppa oss. Dåliga förklaringar hör nog till deras vardag. Och här springer de på två galningar som kör stridsspetsar i en picup på ett industriområde med den dåliga lögnen att det är en skorsten från en båt.

Som en sekvens ur en bättre bondfilm så kör vi försiktigt och välsurrad denna låtsasmisil till verkstan och där ställer vi upp den. Vi reser den upp och börjar båda att skratta. För hur kan längden vara så exakt att den gick att resa utan att slå i taket blev för oss en gåta. Löjligt perfekt!

Toppen på skorstensröret.

Tjoppe kollar upp och skrattar gott.

Och Helena gjorde sig kompis med skorstenen. Den ska bli svart och fin innan den träs tillbaka på sin plats på båten igen.

Tillbaka nere på styrhyttstaket så arbetades det flitigt.

Helena agerar pallbock. Plywoodskivan ska här mallas ut och skivan var lite väl stor utan detta extrastöd.

-Jo det går bra, deklarera Helena. -Fast lite tråkig utsikt! Glo in i en styrhytt är ingen hit.

Ja det mesta är runt och böjt på en båt så det är ett evigt måttande, ritande och mallande.

Med bara små detaljer kvar, böjen bakom skorstenen och lite sliparbete bland annat så väntar vi nu in plastarväder. Plus 15 grader vill vi ha innan vi plockar fram plast och glas som vi gjort så många gånger förut.

Kanske att man kan ha båtens namn på kantens framsida, idén kläcktes av en kompis och vi suger på karamellen.

Båten i April månad 2012. Nu har vi snickrat till taket på styrhytten. Helena vid sågen och Tjoppe på taket och bitarna har kastats oss emellan. När vi byggde överbyggnaden så gjorde vi likadant och den gången kom en dam förbi och tittade på våra virkes-kastar-konster i säkert en kvart och hon berömde ideligen. Med styrhyttstaket så kände vi att snitsen satt kvar. Fast denna gång utan publik, vilket i och för sig var skönt.

Nu kan vi snart gå över på att snickra ny reling. Uppehåll och plusgrader är beställt. Hör du det Pohlman!??

Kasta loss!

Tjoppe och Helena

Nu när vi inte längre tillhör grottfolket så har tillvaron blivit ljusare bokstavligen. Det nya livet, version 1:2 har precis börjat och vi har ägnat tiden åt att få ordning på en skräpig kaj och att skydda tak och reling. Lite oturligt så blåste det upp en eftermiddag så en hel del byggplast lossnade och vi fick börja om. Vi blev återigen påminda om hur kloka vi varit som haft överbyggnaden som stått emot nederbörd och vind, till och med orkanstyrka. Hade det varit presenningar på vår båt så hade vi fått hämta dessa i Kalmar efter höststormarna.

Tjoppe kämpar med byggplast på styrhyttstaket.

Relingen skyddad för nederbörd.

I fören så har vi lite mer arbete med reling. Här ska vi få till det med ett bra ankarspel. Det känns lite jobbigt i tanken att vi har ett ankare (se bilden) som vi visst kan använda idag om vi ger oss ut till havs. Den jobbiga biten ligger i att veta att vi inte får upp ankaret efter. Med andra ord ett engångsankare. Och inte lyfter man ankaret med handkraft även om Tjoppe är stark som en björn.

Inne på båten så har ljuset letat sig in. På eftermiddagarna när det är soligt så får man detta roliga ljusspel på styrbordssidans vägg. En ny vana, eller ovana kanske, har Helena fått på eftermiddagarna när tiden tillåter. Hon sitter vid köksbordet och låter solen värma ansiktet och nick..nick..nick..så somnar hon till. Otroligt skönt och lite mormorsvarning på beteendet. Men så har hon nyligen blivit mormor igen också. Nästa steg är väl en gungstol. Nä visst ja, det behövs inte, hela båten är ju som en gungstol!

Vi har tre öppningsbara ventiler. Ett av dem är i byssan. Här lagas det mat på insidan och P1 hörs ut på skarndäck där Tjoppe jobbar. Det är den här känslan man så gärna skulle vilja beskriva för andra människor. Lite kluckkluck, lite radio, det luktar gott om maten som vankas, lite trevligt båtpyssel på utsidan och sol sol sol och havsfåglar. Det var det här vi drömde om och drömmen är sann.

Vår trevliga entré. Vackra liljor pryder ingången. Helena har fyllt år och därför blommas det. Jo ett år äldre, och Tjoppes pappa hade så rätt när han sa för snart fem år sedan när han hörde om våra båtbyggarplaner. Nä han var inte helt positiv till den galna idén. -Ska ni göra det, så ska ni göra det nu! När ni passerar 50 blir ni för trötta. Vi är benägna att hålla med idag, för vi känner att bara på dessa fem år så har vi blivit lite tröttare..men klokare.

Tidigare har det inte funnits utrymme tidsmässigt för att odla några intressen. Helena fick ett miniväxthus i födelsedagspresent. Här ska det prunkas kryddväxter är tanken. Klart man kan odla på båt. Och lagom mycket tid tar det att sköta denna lilla hobby när vi ju till faktum inte alls är klara med båten än.

Vad som väntar härnäst är styrhyttstaket. Vi hittade raskt en köpare till takplåten utan att vi behövde sätta ut en annons. Och takstolarna insåg vi att vi kunde använda till takbygget. -Inget får förfaras, som Helenas pappa säger. Han bor i småland.

Nu håller vi tummarna för att solen fortsätter lysa..så vi kan öppna ventilen i byssan och njuta av lite radioskrål när vi sitter på relingen med en kopp te och blickar ut över vattnet.

Så lite en har så gött en mår!

Tjoppe och Helena

Några dagar har passerat sedan vi rev däcksbyggnaden. Vi har jobbat hårt med att plasta in reling och styrhyttstak för att skydda mot regn och att rensa bort bråte från kajen. Vad det gäller båtens nya utseende så börjar vi sakta vänja oss. Och vårt nyvunna ljus inomhus är ett lyft. Lite ovant är det att promenanter på kajen nu kan titta in. Så nu gäller det att inte sitta halvnaken längre vid köksbordet, i så fall får vi göra det under däck. Otroligt många människor, vänner och okända har tittat förbi och gratulerat. Någon kille stannade sin bil tvärt, slängde upp dörren och ropade; -Så det är så båten ser ut, schysst! Och så gjorde han tummen upp och drog vidare. Båten har kommit att bli en liten attraktion, så många trevliga människor som kommit förbi för att titta närmare. Nu har det lagt sig lite och vi har åter funnit lite arbetsro.

Bilderna som togs under rivningsdagen lägger vi härmed upp. Det blir inte så mycket text, utan bilderna får tala sitt eget språk. För underlättnad så läggs bilderna upp i mindre format. Men för den som vill förstora, så går det bra att klicka på bilden så växer bilden. Håll tillgodo!

Vi arbetade tills det blev mörkt. Allt hade gått bra, men vi var rätt trötta av det fysiskt hårda arbete och sol en hel lång dag. Innan vi gick in på båten för en bit mat så tog vi en sista bild.

Inom kort så kommer ett nytt inlägg med nya bilder.

Likt sent på en julaftonskväll så var känslan ungefär densamma. Mycket trötta och mycket nöjda. Och vi hade fått ett jättestort paket som vi öppnat under många timmar. Just vad vi önskat oss. Tomten finns.

Däcksman dansar!

Tjoppe och Helena

Klockan är mycket och vi är trötta men mycket glada efter en dag av hårt arbete. Det känns fantastiskt skönt att övertäckningen nu är borta. Vi har haft en solig dag där många vi känner kommit förbi och hejat på. En del har vi fått ett handtag eller två utav. Vi tackar och bockar. Ett extra stort tack till Erik, som har slitit hårt med skruvdragaren hela dagen.

Tjoppe och Erik pustar ut en stund i dag på eftermiddagen.

Nu har vi en massa efterarbete. Hela kajen är fylld av byggbråte. Tippen och städ och att täcka in reling och styrhyttstak med plast står på agendan. Vi har tur att det inte ska regna något närmaste dygnet, annars hade det blivit nattarbete.

Här står vi trötta men lyckliga bland all byggbråte.

Det känns väldigt ovant med båtens nya utseende. Och med tiden så ska mast på, och styrhyttstaket ska fixas så styrhytten ser mer proportionerlig ut mot resten, reling och räcke och en massa annat.

En milstolpe i vårt båtbyggarliv. Vi kommer med ett nytt blogginlägg med massor av bilder från rivningsdagen. Nu säger vi godnatt och vi syns och hörs på nytt om båtgudarna vill.

Kasta loss!

Tjoppe och Helena

Jo om allt går vägen trots en del missöden så kommer vi riva taket idag. De har utlovat 12 plusgrader, sol och vindstilla idag. Vi har städat båten och allt är förberedd. Trots Tjoppes pappas avrådan från att riva nu, då Tjoppe åkt på en rejäl förkylning där lungorna tagit lite stryk så trotsas den rekommendationen. Likt barn i alla tider gjort mot sina föräldrar så triggar detta nog Tjoppe lite extra. -Pappa, jag är snart 46 år och bestämmer själv. Efter samtalet så tog Tjoppe på sig sin envisa småtjuriga sida och sa trotsigt att -Jag ska minsann trotsa gubben och göra tvärt om!

Nu har Tjoppe och hans pappa en fantastisk relation på alla dess sett.

Annars började morgonen kanske inte som man tänkt. Sommartid och en timmes mindre sömn. Vi vaknar glada och förväntansfulla och kliver upp skapligt för att komma igång med takrivningen. Tjoppe går på toaletten och Helena börjar bädda sängen. Likt vår lassoteknik så kastar vi upp täckena. Tjoppes först – perfekt. Helenas därefter – nja inte fullt så bra. Helena bestämmer sig för att hoppa upp i sängen och rätta till felet uppe vid huvudändan. Hon backar några steg för att ta sats som hon gjort hundratals gånger hittills för att hoppa upp i sängen. Och så tar hon sats och slänger sig upp och PANG!!! Det tar tvärstopp och Helena faller ner på golvet. Knät träffade ekhörnet på garderoben med sån kraft att det lät i hela båten och Tjoppe ropade från badrummet: -Vad hände?!
Helena kved av smärtorna och det sköt en smärtimpuls genom kroppen och adrenalinet steg tvärt.

Sen händer följande. -Helena, helena….! Tjoppe står lutad över Helena som ligger på golvet. -Helena, hur mår du, vad hände? Helena hör Tjoppes röst långt bort i bakgrunden bakom bruset i huvudet. -Helena, du har svimmat. Är du vaken? -Mmmm, svarar Helena. -Ta det lungt bara, säger Tjoppe. Helena vaknar till lite mer och svarar. -Jag slog i knät och måste ha svimmat. Proceduren som följer sen är lite mer vaknande, lite småprat och och kontroll av knät OCH ekhörnet. Det mesta verkar helt, dock är knät rött efter smällen och lite stelt. Men nog fungerar knät som innan. Sen börjar vi skratta, så galen start på dagen. -Du kanske inte ska upp på taket idag om du svimmat, säger Tjoppe. -Strunt! Replikerar Helena, klart jag ska upp på taket idag, nu mår jag bra. Helena hoppar därefter upp i sängen igen, klarar ekhörnet galant denna gång och bäddar klart.

Nu ska vi bara ladda med ägg och bacon så börjar vi så smått. Kameran finns i beredskap och snart ska vi få se hur båten ser ut – egentligen!

Det blir mycket intressant att se hur denna dag utvecklar sig.

Flaggan i topp!

Tjoppe och Helena

Vi räknar ner dagarna nu. Och kollar väderprognosen. På båten pågår städ och röj och förberedelser för full. Den första april ser inte bra ut vädermässigt så vi försöker titta ut en annan dag.

Inköpslistan ses över inför takrivningen; byggplast, silvertejp, blad till tigersågen..listan växer.

Att riva taket känns overkligt, vi har sett den dagen som ett mål lååångt bort i fjärran. Så mycket som behövts att byggas innan. Men nu är det jobbet gjort. Snart får vi in ljus. Mycket snart.

Den fulaste båten i stan ska snart inte ta jumboplatsen längre.

Och nu tar version 1:1 slut på ProjektSunshine, och version 1:2 tar vid. Det finns ett version 1:3 med. Men den tidpunkten känns avlägsen idag, lika avlägsen som då vi började med att skriva på köpepapprena för vår skuta med en vision om att renovera upp en gammal fiskeskuta/passagerarbåt som var i stort behov av vård för att hålla för en verksamhet med framtidsutsikter.

Arbetstimmar? Vi närmar oss nog 15.000 uppskattningsvis. Och kostnad? Oj oj oj…det var länge sedan vi passerade en miljon. Så det är med stolthet vi nu börjar stänga dörren om version 1:1, då vi arbetat i ur och skur, i kyla och snö, i värme och sol. Ofta ensamma i bygglampans sken när andra suttit bänkade framför tv:n en fredagkväll för lite mys. Vi har också haft trevligt.

Första tanken kring detta projekt väcktes år 2004, det är åtta år sedan. Vi köpte båten 2007, det är 4,5 år sedan. För den som går med liknande tankar kan vi ge ett gott råd (eller så är vi vansinnigt ineffektiva och okunninga om inte andra delar vår erfarenhet).

Planerad åtgång för tid: Det dubbla mot vad man tror, om du inte tar ledigt en dag för då förskjuts tiden med en dag till. Och en dag till och en dag till.

Kostnad: Vi insåg tidigt att det kostar ungefär det dubbla mot tänkt. Nu kan vi konstatera att det räckte inte. Ungefär det tredubbla för vår del. Men visst, man måste inte ha ek och rostfritt. Fortfarande minst det dubbla.

Övriga förutsättningar: båtbyggar-uppväxt, skärgårdsuppväxt, tekniska utbildningar, ekonomiska utbildningar, 20 år av arbete som gett kunskap inom flera bygg/teknikområden. Kapital, stort nog, dvs massor. Och till det en stor vinnarskalle. En del vill kalla det tjockskallighet.

Nu går det säkert på andra vis också, men vi hade nog inte klarat det utan dessa förutsättningarna.

Nu välkomnar vi nästa fas och fortsätter titta efter väder så vi kan slänga av taket och skåla för gott arbete så här långt.

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Arbetet fortgår med att bli klar till takrivningen. Och extra glada blir vi när man upplever att resultaten blir bättre än tänkt. Skylighten fräste vi ju spår i för att sika och sen fernissa. Kanske att jobbet duger ändå, eller vad tycks?

Tjoppe blev hur som helst mycket glad där han såg att skörden från arbetsinsatsen blev den bästa. Nä missväxt är inget roligt och vi har ju på vår resa fått både bra och mindre bra resultat. De mindre bra har vi som regel gjort om, vilket ju drar ut onödigt på den dyrbara tiden. Men är man tjockskallig så är man.

Ett annat glädjens tecken på båten är att vi har fått ett handtag. Inte i form av bygghjälp från oväntat håll, utan ett substantiv. Nu kan vi slänga saxen i sjön som fått agera handtag i månader. Och när vi tidigare haft besök på båten har gästerna blivit lite ställda av att inte kunna öppna om sig. Känslan att kunna bli kvar inne på båten i jakt på den där jädrans saxen är ju inte så rolig. Så nu fungerar det på båten som hemma hos alla andra, man trycker ner handtaget och öppnar dörren och kliver ut.

Även övriga dörrar går att öppna på sedvanligt vis nu också. Utom dörren till köket, som inte blir iordningställt än på ett (hand)tag.

Vi brukar säga att bygga båt tar tio gånger så lång tid mot att bygga hus. Inget kan köpas färdigt, allt måste måttas och det finns inte två saker som ser exakt lika ut. Här kommer en förtydligande bild på vad vi menar.

Detta är en av fönsterramarna som ska sitta på insidan i styrhytten. Den är sedd ovanifrån.

Och lite från sidan så ser den ut såhär:

Böjt och avsmalnande, lättare jobb finns ju. Men slutresultatet blir ju bra. Så här kommer det att se ut ungefär:

Den passar finfint så nu kan den skruvas på plats, målas och kläs med lister. Varifrån ordet träskalle kommer ifrån har vi ingen aning om. För den som bemästrar ett stycke träbit är definitivt ingen dumskalle, eller träskalle för den delen.

Nu bär vi på en känsla av förväntan, vi längtar till det fula taket ska av. Om någon är intresserad av plåt och takstolar så hör av er. Det är hög tid. Och själva räknar vi ner. I år blir det julafton två gånger. Gött!

(Och saxen slängde vi aldrig i Nissan, den kan vara bra att ha, som klädhängare eller grillgaffel eller något annat klämmigt.)

Mål i sikte!

Tjoppe och Helena