En vecka har förflutit sen bokstäverna bildade ord i senaste inlägget. Ett bästa sommarväder har etablerat sig, sol sol sol och riktigt varmt, i ett par dagar har vi haft 29 grader. Annars svala 22-26 vilket är en perfekt temperatur för man ska må som en kung. Med det torra och varma vädret så kom då dagen D då vi äntligen kunde börja plasta. I några dagar har vi nu plågat kajområdet med en tung styréndoft. Vi tycker lukten sitter överallt, den i det närmaste sticker i näsan. Och när våra promenanta medmänniskor kommer förbi så säger många: -Åh vad gott det luktar! Eller: -Det luktar barndom! Med dessa positiva utfall så har vi insett att det råder en viss skillnad mellan att stå med näsan i plastfatet eller att förnimma doften på 25 meters avstånd. Att nu äntligen få börja plasta finalen på båten är något vi verkligen har längtat efter. Skrov, brädgång, däck, styrhytt, däcksbyggnad och så nu reling och styrhyttstak, allt gjort under rätta väderleksförhållanden under de senaste fyra åren. (Och det är en bedrift i sig i detta nederbördstäta land!) Vi gjorde ett snabbt överslag..närmare fyra ton plast. När nu det kommer förbi folk i all välmening för att ge goda råd så är vi själva fullt övertygade om att vi redan gjort alla grodor, vi testat alla arbetssätt, använt alla tänkbara redskap. På Scott Bader, där vi köper plast och glas, ett företag som är världsledande inom plastindustrin och de levererar till huvudsakligen företag så låg vi första sommaren på deras 10itopplista av de kunder som handlat mest. Så ett gott råd kring plastandet tar vi med en nypa salt likt säkert en som seglat jorden runt skulle göra om hur man framför en segelbåt. På Scott Bader är de fantastiskt serviceinriktade, de förstår vädrets makter och när man inser att glaset tar slut och man behöver en rulle till och ringer sent fredag eftermiddag. Ja då stannar någon av personalen kvar tills man hunnit dit. Övertid för en enda kund! Vi tackar så mycket.

Relingen är bultad i spanten, 60 bult. Här har vi spacklat igen hålen innan plasten åker fram.

Självklart behöver man grunda med en stadig frukost. Ägg och bacon.

Vår utsikt från frukostbordet. Så liten en har, så gött en mår!

Därefter var det påklädning, snickarbyxor och oömma kläder och inget långt hår som fladdrar, plast i håret är lika med sax!

-Nu kör vi, sista tagningen! Vi baxar fram fatet som vi haft i bilen i en vecka. Det är välblandat innehållet efter en veckas rundkörining i staden, vilket är bra.

Första biten glas och plast.

Vi kan våra roller, och vi behöver nästan inte prata med varandra utan det går på rutin.

Bit för bit. Det ser mycket lätt och fort ut på bilderna, men det tar sina timmar att plasta. Mängden härdare kan anpassas lite efter utetemperatur, man vill inte att plasten ska börja brinna (stelna) i hinken innan man är klar och samtidigt vill man att plasten ska härda på relingen hyggligt fort. När kvällstemperaturen kommer och det går ner mot 15 grader så stannar härdningsprocessen av. Och har det då inte härdat och regnet, tvi vale, kommer. Ja då är det inte roligt. Plasten blir vit och konstig, med dålig hållfasthet så då får man göra om.

Styréndoftande kvinna som ägnar sig åt legoarbete.

Arbetet fortgår tills kvällen kommer. Hungriga och trötta får vi ge upp. Så gott som hela styrbordsrelingen hann vi med första plastardagen.

Vi städar undan och tar oss en dusch för att sen åka iväg för en bit mat. Rätt så slut är man efter en hel dag i värmen och doften så en hamburgare från grillkiosken sitter fint. Vi lämnar båten, och vi har sparat en bit av relingen där vi inte plastat så vi kan hoppa i och ur båten. Och till synes för att man ska välja rätt väg tills plasten har härdat så ställer vi fram en stol. Vi hoppar in i bilen och far iväg efter den efterlängtade burgaren. På vägen tillbaka säger Tjoppe; -Tänk så här när man lämnar båten för någon minut och plasten inte härdat än, om det skulle komma någon som kliver mitt i plasten! Helena svarar att -ja tur för oss att klockan är så mycket då, för ingen kommer ju såhär dags. Sen ser man ju var man ska kliva, varför välja vägen där inte stolen står?

Väl tillbaka till båten så parkerar vi bilen. På kajen ser vi två personer stå, vi känner först inte igen dem. Men väl lite närmare så visar det sig att den ena är en föredetta arbetskamrat till Helena. Vi pratar trevligt för det var inte igår man sågs direkt. Och efter någon minuts prat så kommer erkännandet; -Jag ställde foten på relingen för att knacka på dörren. Men det var alldeles blött och kladdigt när jag klev. Arbetskamraten vänder upp sin fotsula och jovisst, just snygg plastad undersida och skon stinker styrén. -Går det att fixa båten, det blev ett märke där också!? Vi tog en kik på fotmärket på relingen.

Jo här har vi fått ett schysst avtryck, uppskattningsvis storlek 44. Vi lugnade kollegan med att berätta att vi får slipa ner märket när plasten härdat helt och så plastar vi om. Mycket skamsen såg han ut stackaren, men vi bedyrade att läget var lugnt. Han försvann med sitt sällskap därefter i riktning på bion. Och vi tänkte lite att undrar hur länge det dröjer innan han sitter där på bion och störs av den stinkande skon. Och att han tillslut inser att den dojjan är bara att kassera. Även han har nog fått ett minne för livet!

Det var onekligen en vacker kväll som olyckan var framme!

Vi åt våra hamburgare och vi summerade dagen. Jo det hade gått bra, men så typiskt med fotavtrycket på relingen. Och Tjoppe sa; -Tänk att jag ändå satt i bilen innan och sa just det, att tänk om någon kliver på relingen nu när vi vänder ryggen till för ett par minuter. Vi skrattade båda gott och därefter gick vi till sängs och dog som två klubbade grisar.

(Till f.d kollegan vill vi härmed hälsa att läget är lugnt, vi har slipat ner och plastat om nu så ingen kan se att du varit i farten längre – om man nu inte läser bloggen förstås;))

Vi fortsätter inom kort med plastandets bravader..

Han hade storlek 44 och kunde inte komma loss, tänk att fotsteg kan bli så dyra, när man hälsar på hos oss!

Tjoppe och Helena

Med såväl hagel, lite regn och sol så slipade av resten av färgen utmed relingen. Detta fina damm som kryper in överallt. Helena hade garderat sig med en stor mössa som hon gömde allt hår i. När vi la ifrån oss slipmaskinerna så firade vi med en kopp te på relingen.

När vi satt där och njöt som bäst i solen (jo den sken i flera minuter faktiskt) så kom det förbi en man i en bil som vevade ner rutan och ropade; -jäkla schysst jobb ni gjort!

Det är kul med alla glada tillrop. Och de positiva hejarropen har ju ökat vartefter båten börjat se mer klar ut. I början var det väldigt tyst, det var nog mest från de närmaste som vi fick positiva reaktioner, de som vet hur tjockskalliga vi är.

Tjoppe sa till Helena när de satt på relingen att; -var det det här du drömde om den där natten när du såg dig själv ståendes på en skuta med en tekopp på relingen? -Just precis, svarade Helena. -Och nu lever vi drömmen, fortsatte hon. Lite overkligt känns det att vi byggt uppskattningsvis 95 procent vid det här laget. När allt är klart så tar förbättringar och underhåll vid och det finns tusen idéer på hur vi kan utveckla vår båt ytterligare.

På styrbordssidans reling så väntar vi in plastarvädret. Här har vi hunnit bulta relingen i spanten.

När allt är bultat så sitter det 60 stycken långa bult ner i spanten runtom hela båten. Vart den relingen ska kunna ta vägen än att sitta kvar har vi ingen aning om, särskilt som allt ska plastas in också.

Mellan reling och brädgång sitter en list som är fasad i underkant.

På väderleken lovar de plastarväder på söndag. Nu håller vi tummarna.

Tro, hopp och kärlek!

Tjoppe och Helena

Vi tog ett skrafttag åt styrbord, på relingen mot kajen så arbetade vi intensivt sida vid sida för att bli av med jobbet å det fortaste. Arbetet med att slipa är i det närmaste plågsamt. Och likt någon Vasaloppsvinnare som någon gång ska ha uttryckt sig kring hur många timmar den åkaren som kom sist var ute i spåret så blev hans kommentar; -Oj, så länge hade jag aldrig orkat åka! Med andra ord så kan man ju jobba mer intensivt med det tråkiga så tiden inte dras ut i långbänk, och blir än tråkigare.

Tjoppe gav sig på själva relingen, limträet medan Helena slipade bort gamla färgen på brädgången för plasten ska få fäste.

Kanterna rundas av och ovansidan slipas jämn och fin.

Nu väntas en list i övergången mellan brädgång och reling samt att rejäla bultar ska ner i spanten för att hålla relingen på plats för all framtid.

På vår nya kajplats så har vi en avsats som man kan stå på. Det finns för- och nackdelar med en kaj av denna modell. I detta fallet så är det ju klart en fördel.

Och klockan gick och gick och gick. Och väl klara så krävs det att städa upp verktyg och spola av hela båten som blivit dammig och träflisig och därefter så måste vi ta en dusch, något annat är otänkbart. Så middagen blev denna dagen rätt så sent om man nu inte bor i Italien eller nåt. Klockan hade passerat 22 innan vi kunde slå oss ner för en bit mat.

Medan vi åt så kollade vi in det kommande vädret, fortsatt för kallt för plastning och rätt så nederbördsrikt. Det hjälper alltså inte att anta sydeuropeiska mattider, vädret verkar inte följa efter. Har vi inte fått in rätt temperatur med uppehåll när vi bultat och listat klart så får vi slipa babordssidan och sen så ska väl sjutton något önskvärt väder dyka upp.

Annat kul på båten är att vår botaniska avdelning har utvecklats till att innehålla tomater, kryddväxter och jordgubbar numera. Att odla i en liten skala är rätt så tidsbegränsat och estetiskt vackert. Om nu växterna kan få lite sol vill säga, vatten har vi ju.

Jordgubbar till midsommar månne?

Hej och hå!

Tjoppe och Helena

Maj har inte visat sig från sin bästa sida sätt vädermässigt. Lite sol men alldeles för mycket regn och ganska kallt. Mellan skurarna har vi byggt klart relingen och nu inväntar vi väder så vi kan plasta. Vi behöver ett stadigt uppehållsväder och minst sexton grader för att plasten ska härda. Vi ber till väderguden och statistiskt sätt så borde det ju etablera sig ett högstryck snart. På klart.se så lovar de fortsatt ostadigt, trist att alltid någon ska förstöra förhoppningarna.

I aktern så har vi böjt klart nu, sista biten reling sitter på plats och vi är mycket nöjda med resultatet.

När sista biten var skruvad så firade vi detta på bästa Titanic-manér genom att stå på relingen i den starka vinden.

Vi fick hamna på bild båda två och blev så till oss att vi övervägde att ta årets första dopp.

Men vi ångrade oss snabbt. Med mobiler och annat i fickorna så fick det vara helt enkelt. Men i sommar någon gång om vi får grymma trettio grader i luften så ska vi båda kasta oss ut från däckstaket och ner i plurret. Det har vi bestämt.

I aktern så står Helenas lilla växthus med lite kryddväxter som håller på att växa till sig.

Det prunkar i krukorna och här ska det även bli en liten mini-tomatplanta om nu tiden räcker till. Nöjena får vara högst begränsade om det ska bli någon båt byggd.

Med bara en smal reling att gå på när man ska hoppa i land och tvärtom så är det ju inte så lätt för andra som kanske inte ägnar sin mesta tid åt att hoppa på båtar med ett gapande vatten som hotar under fotsulorna. För att inte tala om de som inte har kvar ungdomens vighet längre. Då kan det behövas en landgång. Förre ägaren till vår skuta kom förbi och vi stod och pratade lite om landgångar och han nämnde att han hade kanske en som skulle passa vår båt.

Och helt plötsligt en dag så stod landgången där. Och vi blev förälskade då den är som klippt och skuren för vår lilla skuta. Smäcker och vacker om man nu kan säga så om en landgång. Lite smådetaljer att laga, men det är gjort i ett nafs.

Och lite fernissa och färg på denna så blir den jättefin.

På tal om de förra ägarna så måste vi här få uttrycka vår stora tacksamhet till denna familj. De har alltid funnits där med goda råd, de har räddat en från total frustration när vi stått och plastat och regnet har öst ner; -Nu kommer ni hit och äter lite sill! Och då har vi åkt dit och fått sill och alla möjliga delikatesser med god dryck och man har blivit omhuldad och fått vila sitt trötta huvud från allt vad båt heter. Och för att inte nämna den gången pannan på båten la av, givetvis när det var minusgrader och helg och inga reservdelar går att finna. Om man nu inte lyfter luren och ringer förre ägaren. Jovisst finns det en lösning då. Ja det finns många tillfällen då de dykt upp som räddande änglar. Men så är de otroligt visa av erfarenhet vad det gäller livet med stora båtar, de har varit med om så otroligt mycket, de skulle kunna skriva en bok. Vi är mycket glada och tacksamma för alla goda råd, all hjälp och all god mat som vi fått sen vi köpte vår båt. Hatten av för hela familjen ”Wittskär”.

Tjoppe testar landgången och i vanlig ordning så tänker han en massa..konstruktionsavdelningen har möte!

Därefter så blev det nya regnstänk och arbetet utomhus förbyttes mot inomhus. I köket så har avloppet varit provisoriskt. Nu gav det oss en möjlighet att dra rören korrekt (fast vi hade ändå föredragit sol).

Med detta gjort så kunde vi ge oss på ett utbrott. Det vill säga motsvaritheten till inbrott. Likt en fängslad buse så bröt sig Tjoppe ut i friheten där den kommande dörren till byssan ska sitta. Hålet har varit täckt med plywood under flera månader.

Dörren på plats. Byssan ska vi förövrigt ta oss an under den kommande vintern. Det ska bli mycket intressant att få till det på den något begränsade ytan. Men kök är i regel små på båtar och ändå kan de producera mat till många hungriga magar.

Dörren sedd utifrån. Nu kan vi sätta dit handtaget.

En kväll då regnmolnen blåste bort så passade vi på att slipa lite.

Tjoppe tog sig an själva relingen som ska slipas jämn och kanterna ska rundas av.

Helena gav sig på ett tio-i-topp-hatar-jobb. Innan vi plastar relingen så behöver vi slipa av färg på brädgången för att plasten ska fästa bra. Den gamla färgen blir som ett tunt damm som kryper in och sätter sig överrallt oavsett skyddsglasögon och munskydd etc.

Trillat ner i en mjölpåse, månne?

Och nu ber vi verkligen till väderguden om det fina plastarvädret. -Please, send us some sunny weather, amen.

Varför nu plastarguden skulle prata engelska vet vi inte.

Ja så mycket mer har nog inte hänt på båten, annat än att vi ätit en massa gott och somnat som grisar i soffan om kvällarna.

Och ägaren till dessa skor kan man ju undra vart han tagit vägen!? Det ryktas om att han åkte ur dem när han försökte lyfta den gamla relingen som vi två lyfte av häromveckan. Kanske blev han så svettig att han tog ett dopp. Vem vet.

Båtsmans bravader!

Tjoppe och Helena

Tjoppe är här helt ovetandes om att Helena filmar. Ja så här har vi det om dagarna, och Tjoppe är en hyvens man som gärna bjuder på sig. Håll tillgodo!

Cut cut cut!

Tjoppe och Helena

Veckan har varit lugn så tillvida att inga arga barn har haglat några besvikelser över oss för någon bortkommen giraff. Och då är ju mycket vunnet. När vi på det får en strålande sol med årets hittills varmaste temperaturer – ja då trivs Tjoppe. Att vi samtidigt kånkar runt på en järnbeskodd reling på ett par hundra kilo, ja det är ju ingenting.

Men nu gick vi lite före i händelserna. Vi har ju innan vi kom till den järnbeskodda delen då fortsatt med vårt limmande och skruvande. -Ketchup tack! -Senap tack! -Vitlökssåsen tack! Tjoppe gastar ut när han inte hittar limflaskan längre och Helena räcker då över den. Sen lägger han en snygg ketchupsträng med limmet över plankan. Just detta är vi experter på sedan korvens år. Det var året då vi plastade skrovet och enligt Tjoppes son så levde vi på grillad korv morgon, middag och kväll. Det var ju kanske inte helt sant, för vi åt faktiskt smörgås till frukost. Hursomhelst så har vi lagt många strängar av ketchup, såväl riktig på korv och i form av lim på trä.

Solen skiner och Tjoppe njuter. Att limma och skruva i solen är riktigt mysigt. Och samtidigt skvalar radion ut lite trevlig musik.

Helena ger sig på skägget som vi kallar det. När vi plastade brädgången så blir det en liten vass och fransig kant upptill. Nu när vi ska ta vid med relingen så sticker detta upp som på en orakad karl. Tigersågen och sen så är båten nyrakad och fin.

Nu borde detta vara ett lämpligare arbete för Tjoppe, karl och skäggig som han är. Men då Helena är lite av skäggiga damen..nä nu hittade vi på. Nog har här ansats lite smalben och annat hos denna släthyade flicka – men då utan tigersåg bör upplysas.

Lite blandade bilder från en trevlig dag på båten. Reling håller på att byggas för full.

Och så här långt kommet så hade vi ”relingat” så långt att den järnbeskodda akterdelen av relingen återstod. På detta järn sitter även pållarna som vi förtöjer båten i. Så vi fäste förtöjningarna i spygatterna istället och då kunde vi ge oss på akterbiten.

Vi har innan vi kom så långt diskuterat en hel del huruvida vi skulle behålla denna järnbit eller inte. Men några saker avgjorde beslutet att riva. Dels så satt bara pållarna i järnbiten och inte ner i spanten som annars brukligt är. Järnbiten satt förvisso bultad ner i spanten, men bultarna hade rostat och nästan gått av. Däremot är spantena jättefina – ek är hårt, otroligt att eken vinner mot metall. Och under järnbiten så bestod relingen av trä som på sina ställen var illa åtgången. Så vi bestämde oss för att slita bort denna lilla pjäs på 200 kg. 

Här har vi sakta börjat lyfta på relingen. Vi stoppar under klossar vartefter för att behålla luftavståndet när vi vandrar fram för att kapa bultarna vartefter. På flera ställen behövs inte tigersågen, utan vi kan lyfta den för hand med följden att  fästet i spanten släpper.

Tjoppe inspekterar för att se vart fästena sitter. En kofot kommer man långt med när man ska demolera.

Nu åker den gamle pållaren. Det är inte längre så lätt att kliva i och ur båten. Men vem har sagt att det ska vara lätt i livet?

Här kapar Tjoppe toppen på en bult.

Vi höll säkert på i en timme med att få relingen att släppa sitt grepp. Men då innehöll timmen en fika också. Det var varmt och tungt så då behövs en paus.

Bye bye reling..nu hänger du på en skör tråd. (eller inte för tvåhundra kilo ligger rätt still även om den inte är fastsatt)

Vi pustar ut innan vi går över på del två, det vill säga att baxa iland pjäsen. Vi lyfter den i varsin ände, så gott det nu går på två man och konstaterar att man behöver vara tre man. Vi ringer den tredje mannen som visst gladeligen hjälper till. Men han kan först kl 17 efter jobbet. När samtalet är avklarat och Tjoppe lagt på luren så blir hans kommentar; -Klockan 17 så har vi redan slängt iland järnbiten du och jag! Ja ha, tänkte Helena. En liten men stark tjej på dryga femtio kilo tillsammans med Tjoppe, det blir inte två man utan en-och-en-halv-man. Och biten väger 200 kg. Det ska nog gå, kom hon fram till. Nu är ett grundläggande drag hos oss båda att vara positiva – men visst, det finns begränsningar.

Som läsarna nu säkert förstår, så springer man inte runt och fotar samtidigt som man kånkar runt på ett par hundra kilo. Så därför saknas lite bilder i händelseförloppet.

Men här har vi kommit såpass långt att vi kan ta en paus och vila armar och rygg.

För att göra Helena lite starkare så använder hon sig av spännband, likt en flyttkarl. För starka ben har hon. Och tillslut så låg pjäsen på kajen. Det tog en timme att kånka, och klockan var inte så mycket som 17 så Tjoppe fick rätt!

Och i och med detta så kunde vi sätta punkt för något vi sett fram emot länge.

Vi har under fyra och ett halvt år kånkat iland så mycket bråte. Vi har rivit så mycket gammalt vi bara kunnat. Tillexempel så bestod bara styrhytten av stolpar ett tag för vi klädde av den helt och gjorde om den från början. Och så har vi hållt på. Och kappen ovanför motorn inte att förglömma..och plåtar på skrovet, järnbalkar i lastrummet (numera salongen), innerklädsel på skrovsidorna, dåliga däckplankor, osv. Och nu så har vi burit i land den sista pinalen från den gamla fiskeskutan som inte längre ska få vara del av båten. Nu kan vi stolt sträcka på ryggarna och borsta av oss från allt gammalt. Det var inte gjort på en kvart direkt, det tog år.

Vi firade kvällen med ett glas bubbel uppe på däckstaket i solnedgången. Med lite slitna kroppar så höjde vi glasen för en skål för ett gott dagsverke.

Hopp-i-land!

Tjoppe och Helena

Nu är fotbollssäsongen i gång för fullt. För vår del så märks det mest på att Örjans Vall ligger uppströms ett par kilometer från vår båt. Och då bollarna hamnar i vattnet så färdas de neråt och inte allför sällan så fastnar de intill vår skuta. Häromdagen så hade vi två bollar mellan skrov och kaj. En fin läderkula som någon säkert blev ledsen över att den stack mot Danmark. Och den andra var en liten anspråkslös plastboll. Kanske minst lika saknad den.

Tidigare år så fiskade vi upp bollarna och hade dem ombord, men det började bli så många tillslut så nu får de helt enkelt ligga kvar i plurret. En tanke hade ju annars kunnat vara att sälja tillbaka bollarna och på så sätt hade vi ju kunnat finansierat vårt båtbygge.

Under den gågna veckan så har vi arbetat med relingen, förutom att vi haft fullt upp med allt annat i livet. Men vi hann med lite marint käk, och då inte sjömansbiff.

Från Gudagott så inhandlades denna marina kotlett. 

Och se här:

Vi blev så glada när vi vaknade och gick in på Klart.se för att kolla in dagens väder. En sol skulle infinna sig hela morgonen och eftermiddagen och sen skulle det mulna på lite till kvällen. Solen ser ju på bilden tämligen klar ut. Och vad händer? Det vilar någon slags förbannelse över Halmstad och då speciellt Nissan. Ett stort svart moln har legat stationerat över båten hela dagen. Inte ens fem sammanhängande minuter så hade vi sol. Men på kvällen stämde prognosen bättre. Då var det mulet, precis som lovat. Det kom även ett par droppar regn från solen till Tjoppes mindre glada vokabulär.

Något annat tråkigt som inträffat var att det kom en familj förbi båten. Nu är det inte tråkigt med familjer, men just denna familj som hade två barn i släptåg var riktigt besvikna på oss. Vi har tydligen förstört deras dag genom att avliva giraffen härom sistens. Nu hade barnen inget roligt mål längre längs deras kajpromenad. Vi låg inte på plus fast vi försökte sträcka på halsarna för att likna vår forne vän. Till faktum hör att giraffen var en lat jävel, han har mest kostat oss arbete. Det skulle skickas upp glass och annat stup i kvarten, och inte var han speciellt tacksam heller. Skulle inte förvåna oss om det är han som skickat molnet ovanför båten hela dagen som hämnd.

Men man kan ju se dagen som positiv ändå. Det har ju varken snöat eller haglat. Och de få stänk som kom från ovan var inte mer än att vi kunde bygga reling.

Den gamla relingen får samma öde som giraffen. Helena bänder bort en bit av den något till åren komna relingen.

Bitvis så satt relingen stadigt spikad i spanten. Men på andra ställen så kunde man lyfta hela relingen då spiken gjort sitt. Hög tid att ge båten en ny hållfast reling. Spantena är dock i mycket bra skick. Den nya relingen kommer att bultas fast i spanten samt att den kommer att plastas så det kommer att bli så starkt så.

Vi har innan vi byggde in brädgången lämnat ett brev till framtiden och en enkrona från 1972. Båten har en del bomärken vid detta laget. Och vad står det i brevet då? Ha ha…gissa det ni.

Knasigt men roligt.

Tjoppe vänder och bänder.

Limma och skruva, limma och skruva..

Sakta blir det bredare..

Tjoppe provgår på relingen. Nu återstår bara en långsida och akterpartiet.

Vi bröt upp därefter för att hinna med lite kontor innan sängdags. Hemmagjord pizza stod på menyn och det blev tidig sänggång. Trötta var vi efter denna solfattiga dagen och efter att ha sågats vid fotknölarna av två barn för giraffens bortfälle.

Motvind i seglen!

Tjoppe och Helena

Tjoppe och Helena

En vecka har förflutit. Under några dagar förlöpte Helena hemmet för en kurs. Hon hade några kämpiga dagar där det provades champagne och andra delikata drycker och inmundigade ankleverpaté, vaktelägg, pata negraskinka som kommer från vilda grisar som äter ekollon och där man ser ekollona som små delikata prickar i köttet, hummersoppa, ostar och förföriska efterrätter stod även på menyn.

Tjoppe var hemma och VAB-ade. VAB, det vill säga Vård Av Båt.

Vi kan konstatera att vi trivs bra på vår nya plats. Och som brukligt i vårt båtbyggarliv så bygger vi huvudsakligen utomhus under sommarhalvåret för att krypa in i vår grotta och bygge inne under vintern. Vår misil och tillika skorsten har vi målat klart och fraktat tillbaka till båten.

Här väntar skorstenen på styrhyttstaket.

Vi hjälptes åt att få till den svängda halvmånen av taket, den delen som sitter bakom skorstenen.

Och därefter kunde vi trä på skorstensröret.

Presenning på sen för nu väntar vi in plastarväder.

Istället gav vi oss på relingen, den gamla skulle väck. Tjoppe tog bort en fjärdedel. Och på babords sida vilket är lite lämpligare att börja. På nästan uteslutande styrbordssidan har vi förtöjt båten. Att slita bort relingen och därmed pollarna och förtöjningarna kräver lite tänk. Vi tror inte båten skulle ligga så länge vid kaj om vi kastade loss helt. Inte likt en väldresserad hund utanför butiken medan husse gör ärenden. Då mera som en unghund som fått vittring på en löpande tik.

Nu river vi det sista på båten, gammalt ska i land och forslas till tippen. Vi nyper oss i armen och tror knappt det är sant att det är den sista stora rivar-övningen på skutan. När Tjoppe tagit bort en bit av relingen så inspekterar han. Båtens spant ser mycket friska ut, och vår ventilation som sitter mellan varje spant inspekteras också.

Gammal reling tar farväl av båten.

Och hur bygger man då en reling. Det finns såklart flera sätt. Förr så gick de ut och letade upp rätt ek, rätt böjd där man kunde såga ur biten med samma böj som relingen krävde. Ett något svårt sätt idag då vi saknar en egen ekskog.

Vi började uppe vid stävbalken.

Oj vad plonkan sticker ut!

Den behövs tuktas. Vi hjälptes åt och skruvade den i båtens spant.

Första plankan på plats. Det ser lite tanigt och ostadigt ut. Men nu fortsätter vi att bygga på med nya plankor. Låter skarvarna ta slut på olika ställen hela tiden. Och så limmar vi och skruvar. Men andra ord använder vi samma teknik som när man gör limträbalkar. Och det är starkt så in åt h*e.

Tjoppe sågar bort lite av den plastade kanten, likt skägg, som sticker upp från brädgången. Att jobba på babords sida visade sig också vara trevligt då det är solsidan på eftermiddagarna.

Helena agerar levande tving. Hon håller i medan Tjoppe skruvar den limmade plankan.

Schysst kurva. Här har vi limmat och skruvat och den sitter fast i spanten rejält. Totalt blir det elva bräder i bredd för att nå rätt storlek på den nya relingen.

-Hej hej. Tjoppe drar skruv för glatta livet. När hela relingen är gjord så ska den slipas och formas i kanterna och därefter ska den plastas och målas.

Vi gav upp när det började bli sent och knorret i magarna kom. Innan vi avslutade helt tog vi lite diskussion. Vi konstaterade att vårt sätt att göra reling kommer att fungera mycket bra, det blir starkt och relingen blir lätt att forma och därefter plasta. Vi diskuterade våra nya pollare, hur de ska utformas och fästas. Då båten är en gammal dam på 80 ton så måste det vara rejäla saker som bultas fast i båtens spant. Likt hunden utanför affären är det ju bra om man inte använt sytråd som koppel. Vidare landade vårt snack på hur vi förtöjer båten när vi börjar närma oss pollarna. Då lamelltekniken går ut på att man sätter skarvarna omlott så är vi ju snart så långt gågna att vi måste slita bort relingen och därmed befintliga pollare. Vi kom fram till en bra lösning. Därefter plockade vi undan våra verktyg och gick in och åt gravad lax och till det en veteöl.

Något annat som hänt på båten är att vi numera inte behöver bli blöta när vi ligger och sover. Läckan i skylighten är fixad. Och nu har vårt rostfria galler kommit. Vi är enormt nöjda med gallret, snyggt arbete minst sagt.

Tjoppe stod länge och beskådade skylighten. Och så säger han till Helena;
-Skylighten är ju ingen stor pryl på en båt. -Nä, höll Helena med om. Tjoppe fortsatte; -Men den är sannerligen inte den billigaste delen på båten. Och så började han räkna ihop kostnaderna. Rostfria gallret, specialbeställda glaset, ekramen, gångjärn av modell rejäl och hög kvalitet (bara dessa kostade 1000 kronor). Och därpå byggmaterial, plast och färg med mera. När Tjoppe var klar med sin utläggning så har han räknat ihop. -Närmare 10.000 kronor har den gått på! Helena spärrar upp ögonen. Jo smakar det så kostar det.

Mycket glada är vi över vår dyra fina skylight. Och det har varit så generellt under vår byggartid. Att det kostar, oftast i tiotusenkronorsposter. För den som följt oss från början, minns säkert när vi insåg att när man bygger båt. Så tar det dubbelt så lång tid och dubbel peng mot vad man först planerade. Vi är nog benägna att säga att inte ens detta räcker. Det har nog såhär långt kostat det tredubbla och så även vad det gäller tiden.

Var det värt det? Svaret är ett rungande JA!!!!

Alle man på däck!

Tjoppe och Helena

Ja vi har haft en trevlig helg med inte bara jobb, utan även nöje. Som den stora händelsen så startade vi motorn på båten och gav oss ut på Nissan. Huvudmålet var att flytta båten uppströms där vi numera har vår nya kajplats. Resan på vattnet blev ett trevligt inslag på en annars så arbetsam helg. Och kvällen avslutades med en öl på däckstaket i solnedgången. Ja värre dagar har man skådat i sitt liv.

Dagen började lite molnigt, men framåt eftermiddagen så klarnade det upp. Solen kunde titta fram och till kvällen så fanns det inga vita tussar kvar – utan bara en stor kvällsol som till faktum värmde.

Här ligger vi nu vid vår nya kajplats. Närmare centrum och mittemot så är husen lägre mot tidigare. Med andra ord så har vi kvällssol lääänge när vi sitter uppe på däckstaket och tar en kvällsöl eller liknande.

Detta är utsikten på insidan av båten. Gamla tullhuset som även besöksmålet Tropikcenter med diverse tropiska djur har varit inhyst i till att i dag vara kontor. Och på andra sidan Nissan så är vår utsikt följande;

Lägre och glesare bebyggelse och mera grönt således. Och vi är mycket nära stadens centrum.

Här har vi nyligen lagt till och Tjoppe lägger på nya förtöjningar.

De nya förtöjningarna har Felix af Lysekil splitsat. Tågvirket är av en fantastiskt hög kvalitet, likaså Felix arbete. Men som Tjoppe säger om sin far, ska han väl göra något så ska det göras ordentligt, annars kan man lika gärna låta bli. En devis som även verkar gälla på sonen tycker Helena.

Ja vi kommer att trivas på vår nya plats och vädret har ju lovat gott såhär långt.

Innan vi kom så långt så vi kunde trycka på startknappen och ge oss ut på Nissan så har vi arbetat med att tömma vår verkstad. Vi håller på att avveckla denna, inte helt självvalt då vi haft ett rivningskontrakt och det nu är dags att tömma lokalerna. Men tur i oturen så är vi nu såpass långt gångna i vårt båtbygge att vi faktiskt kan klara oss utan verkstad med lite god hjälp från vår egen båt och Tjoppes son som får husera det vi inte kan och vill göra oss av med.

Längst bak i båten, ett ännu inte iordninggjort utrymme får utgöra vårt förråd. Tjoppe kröp runt och dammsög ena dagen och nästa började vi fylla utrymmet.

Vårt färglager har här tagit sin plats. Färg till skrov och däck med mera. Många burkar är det, många burkar har vi kastat också.

Tjoppe sitter i bygglampans sken och filosoferar om hur detta utrymme kan användas på bästa sätt. Men det är ganska stort, den bakersta delen av skutan. Inte ståhöjd, men ett bra förråd dock.

Här följer en högst tråkig bild för er läsare, men värdefull för oss.

Färgkoden till våra vaniljvita väggar. Allt är uppmålat och sista burken kastar vi nu. Bättre färg har vi inte skådat, en fröjd att måla med. Nästa vinter är det dags att köpa ny för då ska vi förbättra de redan målade väggarna med ny omgång färg. Det kommer att bli ett halvtidsjobb att hålla båten snygg och uppdaterad i framtiden. Tidens tand gör att allt vill bli mer slitet, belastat, gå sönder..det är därför man inte ska ha förmycket i sitt liv om man vill hinna allt. Och som svar på alla som frågar oss vad vi ska göra när vi är klara med båtbygget så är svaret enkelt..vi ska måla och skura och förbättra! Det tar aldrig slut. Tack och lov!

Och här kommer färgkoden på våra röda dörrar.

Lite intressant är att det att våra förbipasserande söndagsflanerare ofta kommenterar våra dörrar, att de är så fina, höga och smala och att färgen är så snygg. Vi vill ju gärna hålla med såklart, men visa av erfarenhet så tycker ju alla människor olika. Speciellt kan man ha åsikter om andras val. Men på denna punkt verkar de flesta tämligen överens. Snygga dörrar och snygg färg! Vi tackar och bockar!

Och här är vår ljusgrå färg.

Som sagt så har vi kastat en massa och kört detta till tippen. I vårt tycke finns det två saker man kan göra för att få rent i själen och för att må bra – man städar och man kör till tippen.

Vad som står härnäst på agendan är att baxa ner vår skorten från verkstan. Den är numera svart, den står i verkstan som en enorm chackpjäs och väntar på nästa drag.

Hej och hå!

Tjoppe och Helena

Den tekniska avdelningen på ProjektSunshine fick inte youtubeinläggen att bete sig rätt i förra inlägget, så därför läggs filmsnutt no 2 upp i ett nytt inlägg.

Vi har fått ny kajplats 300 meter uppströms, och i samband med denna så passade vi på att se oss om i Nissan. Båten fungerade ypperligt, och solen sken och vattnet var platt.

Kasta loss!

Tjoppe och Helena