Jo den kan vi nog alla, den gamla visan. Jag hade en gång en dröm, med segel o ruff o köl. Och så vaknar Helena mitt i natten, av en högst påtaglig och stark dröm. Hon drömde att hon som är läget nu, hade plockat undan kassaapparaten, och avanmält båten på alla tillstånd avseende livsmedel o alkohol. Och att hon vid ett tillfälle när hon är på båten råkar titta ut på kajen. Och där ringlar sig en lång kö, säkert tvåhundra människor står och stampar otåligt. Men glada i hågen. (Av någon konstig anledning så finns uteserveringen på plats i drömmen och snöret är förhängt). Paniken tar tag i Helena. Jo kassaapparaten finns, kaffe finns, men inget annat och definitivt inga tillstånd och bara där skulle Helena hellre hoppa i sin grav än att begå regelbrott. Men samtidigt alla förväntansfulla människor som står och stampar och väntar på att få komma in och äta och fika. Och hur har det kommit sig att de dykt upp, har någon fått för sig att vi öppnar på nytt och så har ryktet spridit sig. Eller började det med att två personer stod och tittade och väntade så började människor från ingenstans börja köa bara av slump och på måfå. (Vi har någongång läst om att svenskar är just så, ställ en liten kö på fem personer så börjar det snart ringla sig en kö även om det inte finns något längst fram som påtagligt visar vad man köar till). Helena känner kvalen inför de förväntansfulla människorna som väntar i solskenet. Och till slut är hon tvungen att gå ut, ställa sig på något högt att stå på och tala med hög stämma. -Tyvärr, vi öppnar inte. Och besvikelsen hos skaran är massiv.

 

Jo så sa någon till oss i höstas. -Om ni inte öppnar igen, förstår ni att det kommer att bli en massiv besvikelse i sommar. Och fortfarande ringer glada människor emellanåt och försöker boka bord.

 

Till personer är vi entreprenörer och inga förvaltare. Men samtidigt så jobbar man ju på där man är. Det är inte alltid lätt att göra förändringar och våra satsningar i livet, inte minst denna med att få en dröm i huvudet år 2004 där man ser sig själv ståendes på en skuta byggandes för att det ska bli ett café. Och sedan att man köper en skuta och bygger. Lägger ner flera miljoner kronor och 18.000 arbetstimmar. Samtidigt som man har ett roligt avlönat arbete där man satsar allt och lite till. Hela den byggtiden blir ju också en vardag. Ungefär som att skaffa barn. När du sätter barn till världen så är det egentligen ett entreprenörsskap. Du ska följa dess utveckling och vara starkt bidragande till att en ny människa hela tiden ligger i fas med allt som ligger i ditt ansvar som förälder. Hålles hel och ren. Ges goda värderingar och humanitet. Utvecklas och få kunskap. Bli kärleksfull och social. Lära sig knyta skosnörena, cykla och simma. Föräldraskapet är kanske det största projektet en människa kan ge sig in på. Fantastiskt, vi borde ha medalj vi föräldrar.

 

Så däri menar vi att även ett entreprenörsskap innehåller en vardag, när ledtiden från start till mål blir så lång. Där det finns ett vardagligt inslag.

 

När vi bommade igen restaurangen efter sommaren så var den enda tanken hos Helena att få ett andrum. Tiden före öppnandet, i över sex månader hade varit minst sagt galen. Visserligen höll vi på att dra igång verksamheten. Med mycket pappersexercis. Men bygget var ju hyggligt klart och här tog Tjoppe det största ansvaret att fullfölja. För Helena hade då en galen tid på jobbet där kundordrarna hopade sig från golv till tak och att det låg fokus på att fortbilda sina kära kollegor inför den stundande tjänstledigheten. Det gör gott åt en arbetsplats att bevilja tjänstledigt, något som hon är ytterst tacksam för. För det gör att andra får kliva fram. Först i avsaknad av kossan i båset så börjar andra få plats att ta vid, och blir tvungna att lösa dagens alla puckar. Hur mycket man än visar och förklarar så länge man är kvar så är det först när det blir tomt som man på riktigt lyckas lämna över stafettpinnen. Helenas arbete är roligt, men i perioder rätt körigt.

 

Detta halvår innan tjänstledigheten så brakar Helenas tarmar i hop. Läkarbesök och undersökningar. Tarmarna har vuxit i hop efter alla de bukoperationerna som avslöjas genom ärren på magen. Tarmarna kan inte längre röra sig fritt. De vrider sig och det går inte att få fram och ut det där som vi alla ibland behöver få fram och ut, när vi går på toaletten. Det kallsvettas och fryses i smärta och oron ligger över att detta var ju ett illa tajmat tillfälle att få besvär inför nyöppning av restaurangen. Helena går över på att utesluta en del saker ur kosten. (en apelsin kan vara rena döden när den ska passera, den snurrar upp tarmarna och kan göra tillståndet livsfarligt om det blir helt stopp). Kosten blev mer flytande och lätt för att ge tarmarna dess vila. Vi övervägde att blåsa av restaurangstarten, men bollen med tillstånd och allt möjligt annat var redan rullad. Inte minst ekonomiskt så var vi tvungna att forstätta.

 

Detta halvår innan öppnadet av restaurangen så var Helena ordförande i båtklubben. Och så händer då mardrömmen att ekonomin visar sig släpa, totalt i ett halvår och på vissa plan ett helt år. Hyror står obetalda, ingen skatt eller moms är inbetald. Sköntaxeringsbeslut på 100.000 kronor i månaden och hot om konkurs. Precis före jul, den viktigaste perioden på Helenas arbetsplats. Tårarna rinner uppgivet, att ta över en ekonomi är en sak. Men att hämta upp till synes ett förlorat år är en annan.

 

Med goda relationer till vår revisor, som faktiskt finns så långt bort som i Borlänge. Helena har anlitat dem i sina företag sedan år 2000 då hon drog igång sitt första företag. Så hjälpte de till i den trassliga situationen. Vi har skrivit om det förut i ett inlägg. Och Anika som jobbade där då var bokstavligen den viktigaste personen för Helena det halvåret. Det fanns nästan bara en bojsten och sex-meters djup att välja på. Halv fyra klev Helena upp varje morgon för att jobba med båtklubbens ekonomi, kl 6 på morgonen fram till oftast kvällen så åkte Helena till sitt andra jobb. Och timmarna därefter så blev det återigen båtklubbens arbete samt planering av igångsättande av verksamhet. Dygnets alla vakna timmar arbetades det på, från 03:30 till 21:30 sen var det godnatt. Oftast med papper och annat arbete i famnen. Som en bättre krasch.

 

När man vet att något är helt galet och ändå att det inte går att ändra på i stunden utan att tiden går, då blir man rätt frustrerad. Ting tar tid. Att hitta ny ny kassör visade sig inte lätt. En ny valdes på årsmötet men som efter två veckor kommer tillbaka med pärmarna och lägger dessa i Helenas famn. Precis när vi startat upp restaurangen. Bojstenen och sex meters djup känns återigen som ett alternativ.

Det bränner bakom ögonlocken.

 

Tillslut hittas en ersättare, men restaurangen tar fart och det blir århundrades varmaste och soligaste sommar. Fiskleverans kl 06 och Helena arbetar varje dag till efter midnatt. Tjoppe tar sista disken och städet när Helena kraschat i sängen. Varje dag, Hela sommaren. Det var den mest galna och den mest roliga sommaren där vår dröm slog in i form av att gästerna njöt av vår miljö, vår mat och den härliga marina stämningen. Allt borde vara toppen men Helena var grymt trött.

 

Helena skulle varit tillbaka på sin arbetsplats den första september. Men bara känslan svindlade i tröttheten. Stänga för säsongen den sista augusti och tillbaka dagen efter. Hennes chef förlängde tjänstledigheten med ett par månader, fantastiskt omtänksamt och snällt av företaget. Bojstenen kunde stuvas undan ännu en gång.

 

Helena hade fattat beslutet. I avsaknad av kommunalt avlopp så fanns inte förutsättningarna för att driva restaurangen vidare. Tröttheten var gigantisk. Men bygget var klart. Och hon längtade efter det avlönade arbetet med underbara kollegor. Stora organisationsförändringar väntade, passar ju Helena bra, den entreprenörssjäl som hon är. Restaurangen fick stänga och hon återvände till sitt vanliga jobb.

 

Precis innan hon börjar på arbetet så drabbas hon av en ansiktsförlamning. Tjoppe säger en dag -vad har du gjort med ditt ansikte. Helena tittar i spegeln. Sidan hänger, hjärnblödning eller vad är det frågan om. Hon ringer till vårdcentralen och hon får några följdfrågor. Däreftert en tid två veckor bort. Ansiktsförlamningen går tillbaka till största del under närmaste veckan, men det hänger lite ändå. När det är dags för att gå till läkaren så har Helena börjat jobba. Men ingen kan, vill eller möjliggör för att Helena ska lyckas komma iväg på sin läkartid. Kvällen innan får hon ringa och boka av. Det finns för lite personal helt enkelt och driften inför jul och nyöppnandet av ny butik i staden i kombination men ny chef gör att Helenas hälsa får det skjutas på. Och så rullar det på. Med omorganisation, julförsäljning och att försöka få ihop arbetsgruppen och lappa den kompetensbrist som skapats när halva arbetsstyrkan över en natt försvann till ny butik. Det landar aldrig riktig på jobbet av olika orsaker…

 

Så en påtalande trötthet kommer krypandes och så kommer hänget tillbaka i ena ansiktshalvan titt som tätt. Och Helena, från att hållit igång hela dygnet är nu vansinnigt trött och går och lägger sig direkt efter jobbet och sover sen hela kvällen och natten. Tillslut säger Tjoppe ifrån. Lärkarbesök och time-out. Ja det är ju inte så konstigt, man är inte mer än människa. Och man blir ju inte yngre. Och Helena får sova. Under de senaste ett och ett halv året upplever Helena att det varit många ”stolpe ut”, mycket krångel och att istället för hejapå-dunkar i ryggen från omgivningen så har det varit rätt mycket pikande. Många i all välmening, men sammantaget så blir det lite förmycket. Och allt det roliga har överskuggats av trötthet och ”stolpe ut”.

 

Och med detta scenario som facit så föll det sig naturligt att prova lägga ut vårt älskade mästerverk i form av M/S Sunshine till försäljning. Där någon eller några i form av ny kraft kunde bära drömmen vidare. Och där vi såg chansen att för pengarna köpa tid. Tid för att vila upp sig på och tid för att förverkliga nästa dröm i livet. Men det är inte lätt att sälja en sådan här vacker pjäs. Vi har fått några bud men den pengen vi släpper henne för visar sig att människor inte ha. De flesta behöver låna pengar för att få ihop två miljoner, men bankerna lånar inte ut till köp av stora båtar, där man på marknaden över lag inte ser båtar som säkerhet. Nu är fortfarande båten till salu och vi har fortfarande intressenter kvar som kommer och tittar. Men vis av tiden så blir vi nog förvånade om någon kommer och lägger ett bud. Trots att vi haft många många genuint intresserade där flertalet har varit helt underbara människor och som skulle göra båten och restaurangen rättvisa.

 

Vi lovade avslöja vad vi skulle göra härnäst så fort det blev klart. Nu tror vi att det blir den långa vägen till förverkligande. Som många säkert vet så är hela Europa fyllt av kanaler. Du kan gå Kiel-kanalen, Canal du Midi, du kan ta kanalerna från tyskland och komma ut i svarta havet eller nere i Marsielle och ut i Medelhavet. Hela England är fyllt av kanaler och Sverige har Göta Kanal och underbara Dalälven för att nämna några. Vi skulle om vi får båten såld köpa oss tid för att vila upp oss och bli Kanalfarare. Något symbolikt med Helenas tarmar kan tyckas, där de finns som ett virrvarr och där Mag-Tarmförbundets medlemstidning komiskt nog heter Kanalen. Tjoppe har alltid drömt om att gå kanalerna och att i detta, därefter lägga sig för ankare i någon vik, gärna i Medelhavet. Tjoppe bär allergi mot mörka och kalla vinterdagar och det är ett starkt mål att så fort det ges möjlighet att då förlägga sin kropp på annan breddgrad där den gamla slagdängan -Sommaren är kort, blir till en osanning.

Nu ska vi fortfarande gå i kanalerna och vad det lider hamna i Medelhavet i det blå plurret och bara guppa runt. Men istället planeras det en tur i Kielkanalen på semestern i sommar. Där vi vänder hemåt igen. Tjoppe hatar att vända tillbaka. Och när tjänstepensionen går att lyfta vid 55 om det inte går förr, så sticker vi. Med vår stora båt M/S Sunshine eller om vi bytt till en segelbåt som klarar de mindre kanalerna. För det var så vi hade tänkt, att segla och ta oss fram och tillbaka i de otaliga kanalerna. Drömmarna finns kvar, målet är bestämt och ligger kvar. Men nu blir det nog en period där Helena får koncentrera sig på hälsan och på hur vi hanterar jobb samt den stora skaran av förväntansfulla som hoppas på att vi ska öppna upp restaurangen igen. Först kommer hälsan, och Helena som gärna även vill ha utvecklingsmöjligheter hos sin nuvarande arbetsgivare för utröna vilka möjligheter som finns där. Visar de sig inte infinna sig så behöver entreprenörssjälen få sitt tillgodosett och då får vi lyfta på locket och titta på vilka alternativ som där finns.  Nu ska vi fylla sex år med intressant arbete och meningsfull tillvaro, bra kombinerat med god hälsa långt ifrån båtklubbars raserade ekonomier och dubbelarbete. Nu blir det enkelarbete, om man nu inte räknar med svettiga nätter där Helena tyvärr behöver meddela alla förväntansfulla köande människor att -Nej, vi öppnar inte. Inte detta år iallafall. Vi vet inte så mycket mer. Och kanalerna…ja de får vänta.

 

Skepp o hoj!

 

Tjoppe och Helena

 

 

 

Nä vi har inte fått ny besättning, men Kapten ombord har så mycket verktyg i sina arbetsbyxor. Och när han åker till båten för att inta lunch eller rast så blir det rätt opraktiskt med byxorna, varför han drar av sig dem och sitter helt sonika i sina kalsonger. Av någon anledning så lyckas alltid Konstruktören komma och knacka på och vad möts han då av. Jo en Ankeborgs-look där Tjoppe står i full yrkesklädesmundering, men utan byxorna på. Efter några gånger så utbrister Konstruktören -Hej, Kapten Kalsong. Så numera går han under benämningen Kapten Kalsong, och Tjoppe verkar rätt så stolt över namnet.

 

I övrigt så står vi fortfarande i vägskälet för vilken väg vi tar in på, målet är klart men utifrån eventuell försäljning så blir det två eller tre vitt skilda vägar för att ta oss till målet.

Ting tar tid, som en god vän till Helena en gång sagt. Och det är så sant. Helena har tyvärr drabbats av en extrem trötthet också som till slut krävdes att farbror doktorn tittade på henne. Infektioner och hårt jobb, kroppen säger ifrån. Och nu vilas det, sömn 13-15 timmar per dygn, där mormor leder sömnligan över sina barnbarn.

 

Vi hoppas att kunna bidra med lite marina tongångar i nästa inlägg, och inte bara om kalsongernas vara eller icke vara.

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

 

Ja idag så var vi med i Hallandsposten med ett reportage. Stadens lokala tidning har ju följt oss under alla byggåren, och nu när de fick höra att vi lagt ut båten till försäljning så undrar ju givetvis HP såväl som Halmstadborna om varför man väljer att lägga ut sin stora dröm till försäljning.

 

På sistone har det florerat mycket kring folks ”Bucket List”. Uttycket kommer från engelskans ”kick the bucket” och är en omskrivning för att dö. På svenska hade vi väl sagt att ”lägga näsan i vädret”. Man gör sig således en lista över saker man vill hinna med innan man dör.

 

Av dessa drömmar man har satt upp på sin lista så tror vi två att många gånger så blir det just bara en drömmarnas lista. Målen är väldigt högt satta och inte med hänsyn till att när man blir äldre då blir man naturligt begränsad. Kanske man inte tycker alls det vore roligt att hoppa bungy-jump som 90-åring utan detta tillhör en ung människas dröm. Och tiden, ja man skjuter drömmarna framåt och framåt. Troligtvis så läggs ens ”bucket list” i en skrivbordslåda och glöms bort medan väckerklockan ringer på måndag morgon, man tittar på tipsextra på lördagen och går en promenad på söndagen. Och så rullar det på, år efter år.

 

Vår idé med att bygga om ett fartyg för att driva café var en dröm (sprungen ur en dröm) som Helena fick och Tjoppe hakade på idén. Till personer är vi ju som sagt mycket mer av entreprenörer och upptäckare än förvaltare och trygghetssökare. Och med många maträtter serverade och långa disknätter i ryggen så känner vi faktiskt att vi kanske gjort det bästa av allt. Vi har förberett för någon annan att ta över, antingen båten som den är, eller kanske för att driva någon form av verksamhet. Och båten är ju flyttbar så den kan läggas i princip var som helst längs med vår långa svenska kust. Vi slog till en sommar och hade hur kul som helst, med total avsaknad av sömn, många nya vänner på vägen och underbara gäster. Och uppskattad mat med pricken över i:et genom en första plats på Tripadvisor av alla restauranger i Halmstad.

 

 

 

 

Nissan har rämnat och vi har säkrat båtar och inte minst ett tiotal y-bommar som var på rymmen. Det är sorgligt att en del båtägare lyser med sin frånvaro, då deras båtar är rätt dyra och båtgrannar får ta hand om deras egendom för att rädda dem från skador. Man kan inte lämna sin båt i månader utan uppsikt, och när man sliter hårt i vinden med vattnet högt upp på stövelskaften för att rädda deras båt så blir man rätt förbannad. Tack och lov så är de flesta båtägarna närvarande och vi hjälps åt med gemensamma krafter. Dels har vi dragit upp en stor stam på kanske en 15 meter som hade kilat in sig illa mellan en liten träbåt och kaj.

 

Stormen Egon närmar sig kusten, värst räknas det bli från Halmstad och söderut och en klass 2 varning är utfärdad för Halland och Skåne. Det vi funderar över är att Nissan redan nu står upp till bredden och vi tror att Nissan kommer att rämna under kvällen. Vi förbereder oss för en klass 3 och att vi har kajen vattenfylld när vattnet stiger ytterligare. Vi har ett fartyg som sökt skydd för stormen strax bakom oss och det ligger en sorts darr i luften som vi upplevt varje gång det slagit till med kraft. Inte sällan har luften börjat morra i början på stormen och vi lyssnar efter ljudet. Vi har tagit bort vår vinterlandgång, och vi kommer att köra bort våra bilar från kajen. Extra förtöjningar är pålagda och vi har fler att kunna ta till. Vi ligger trygga och säkra i och med att vi har vårt stormskydd och våra förtöjningar. Det verkar med denna stormen som att medelvinden inte blir så stark men att det kommer att bralla i ordentligt i byarna. Vi får hålla i hatten!!

Vi tog en promenad på stranden årets första dag. Det blåste småspik och havet skummade. Men åh så härligt då vindarna vispade upp doft av tång och allt syre bokstavligen knockade oss. Vi har bestämt oss såhär i ett mindre intensivt byggarliv att njuta av naturen och havet under lite mer lediga former.

 

Promenad är en bra sysselsättning, stunden ger en möjligheten till samtal och vi knåpar på våra olika alternativ för nya projekt. När saker endast är upp till en själv så är det inga problem. Men när det är yttre faktorer som ska falla in, ja då måste man ha lite tur samtidigt. Vi har haft en period där mycket gått stolpe ut och inte önskat stolpe in. Och vi håller nu tummarna för att vårt första hands val ska falla väl ut.

 

Helena sprang på en av våra bloggföljare i veckan. Personen i fråga uttryckte att han saknade att kunna följa oss via bloggen, att kunna läsa om våra äventyr och framsteg. Och i bland även bakslag. Och visst är det en konst att kunna skriva om något intressant när man till faktum redan nått mål.

 

Och så är det, båten är färdigbyggd, lite små förbättringar händer men annars… och vad ska två entreprenörssjälar och äventyrare hitta på i detta nya tillstånd är då frågan.

 

Utan att lova för mycket utom det faktum att vi är rätt tjockskalliga så vill vi avslöja att det spirar nya utmaningar framledes. Och det är i förändringstider som det är så fantastiskt lätt att kunna finna ord till att skriva. Och när detta börjar ta form på riktigt så är planen att damma av vår blogg Projekt Sunshine. Byta ut ordet ”båtrenovering” mot nytt passande bihang och åter öppna fönstret mot omvärlden och bjuda in till äventyr och bravader med marin anknytning.

 

Så det kan vara värt att någon gång ibland kika in på vår bloggsida och se om det börjat hända något.

 

Vi önskar alla våra läsare ett gott nytt 2015 och likt de flesta av oss så har även vi stora förhoppningar inför detta nya oskrivna blad. där vi hoppas kunna fylla mycket med våra drömmar och mål. En intressant sak med livet är att tiden ger en kunskap om sig själv, om man har förmågan att reflektera vill säga. Vad vi själva kanske har upptäckt är att vi två filurer njuter som mest av livet när vi har drömmar som vi strävar emot och målen är rätt djärvt satta. Och i själva resan så njuter vi av nuet. Under hela byggtiden så länge vi var i processen så hade vi som roligast. När vi kom i mål så var det skönt, vi ville bli klara, men samtidigt så tittar vi på varandra och frågar oss -vad gör vi nu då? Lite desorienterade blev vi då vi byggt så mycket av vårt liv kring detta projekt och helt plötsligt stod vi där som två små jollar på drift.

 

Nä det blir ingen ny träbåt att sätta tänderna i. Men har vi tur och hälsa så kommer du bli varse om vad nästa projekt kommer att handla om.

 

Vi önskar alla våra läsare ett härligt 2015 och glöm inte att livet inte går i repris. Skjut inte upp saker och har du drömmar, gör upp en plan för att nå dessa. Människan besitter en otrolig förmåga och lita på den. Men det kräver motivation och uppoffringar för att nå det man önskar. Har du svårt att hålla fast vid drömmen så be en vän coacha dig med motivation och som får i uppgift att påminna dig om vart du är på väg i livet. Och vik dig inte för motgångar, de må vara stora när du står mitt i dem, men i backspegeln så ser du att det bara var små gupp. Livet är fyllt av gupp och det är guppen som gör dig erfaren och ödmjuk. Eller så kan dina drömmar stanna som tankestimulerande underhållning, men var då ärlig med dig själv så du inte en dag tittar i din backspegel och ångrar att du inte tog chansen. Och en dröm behöver inte vara stor och svår. Det kan gälla mindre ting. Vi hoppas när vi drar igång det nya projektet som vanligt att kunna vara en inspiration för andra människor och inte minst i vardagen vara något som man kan finna trevligt att läsa om.

Nu har vi lovat er läsare att vi är på våg med något nytt, så nu måste vi hålla ord. Ett gott råd som Helena fick av en inspiratör och entreprenör för snart tio år sedan. Att börja tala om för omgivningen för då är det svårare att svika andra än sig själv.

 

Gott Nytt 2015

 

Skepp och Hoj

 

Tjoppe och Helena

Under fantastiska byggår har många haft förmånen att följa oss. Vi har bjudit in omvärlden till vårt projekt och vi hoppas ni haft en trevlig tid med oss. Nu tar resan slut. Helenas flitiga ord kommer inte att finnas på denna sida mer utan vi fortsätter resan utan fönster mot omvärlden. 

 

Vi återkommer säkerligen..när tid och lust för skrivandet kommer åter. Givetvis följer närstående vår fortsatta resa men nu snart så stänger vi verksamheten för lite ledighet som vi välbehövligt behöver. 

 

Tack för att du förgyllt våra byggår!

 

En sista gång.

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe och Helena