När man tänker på Tjoppe så får nog de flesta upp för sitt inre en kille som går i blåbyxor o t-shirt, en nutida McGyver som löser tekniska bekymmer med så bara ett gem om det krävs. En kreativitens man när det kommer till att bygga och skapa, och ju konstigare projekt – ja ju mer Tjoppe.

Vi var iväg och hälsade på några av våra alla barnbarn – Våxtorpsgänget. Men nu gjorde Tjoppe något riktigt ovanligt och kanske dumt. Under åren har barnbarnen sett deras farfar ständigt gå runt i blåbyxor o t-shirt, där han inte sällan snickrat och byggt på deras hus. Men denna gång dök Tjoppe upp i snygg skjorta och vanliga byxor, en städad man helt enkelt. Kanske så en farfar normalt ser ut. Men nu blev följden att ett av barnbarnen helt enkelt inte längre kände igen sin farfar! Att inte dyka upp i blåbrallor är lite som att glömma spriten i en gin o tonic. En helt annan dryck, eller i detta fall en helt annan människa. Men det var nog farfar som kommit på besök ändå, trots det konstiga klädvalet.

Efter lite trevlig grillning i trädgården med snack kring livet så frågar mellanbarnet Helena;

-Har du några muskler då??

Helena som ju faktiskt tycker att hon har lite muskler, iallafall om hon får jämföra sig med andra kvinnor i hennes ålder. Det har blivit många lyft genom åren och historiskt så har Helena alltid idrottat vilket nog får ge henne betyget att hon kan spänna biceps och det reser sig en liten bula värd namnet.

Helena kavlade upp ärmen, spände bicepts rejält framför barnbarnet.

-Se här! Säger Helena

Barnbarnet sträckte fram sin hand och klämde på bulan som buktade så fint. Lät det gå ett par sekunder och utbrister.

-Nä…lite degig  tycker jag!!

Ja ur barnamun får man höra det mesta och detta oväntade svar resulterade i ett skrattanfall från Helenas sida.

Det yngsta barnet däremot undrade något helt annat hela kvällen;

-Farfar, var är båten?

Vi berättade, den stora båten har vi inte kvar. Nu är det en segelbåt och den ligger i vattnet i Halmstad.

För säkerhetsskull så kom barnbarnet dagen därpå förbi och hälsade på (ja i moderns sällskap ska då tilläggas då en treåring inte bör förflytta sig för vidlyftigt på egenhand ännu). Han promenerade runt på däck (lite världsvant till Tjoppes förtjusning) och han godkände farfars båt. Det kollades in var farfar sover och var farfars toalett fanns ombord. Men snart så tyckte han sig vara klar med inspektionen och ville gå i land igen för det stod på grabbens agenda att få sig en glass efter båtinspektionen. Valet mellan glass och farfars båt är lätt.

Jo och så tillbaka till det som kännetecknar Tjoppe. Praktisk vad det gäller det mesta, iklädd blåbyxor som sagt, glad och social. Kan vara lite busig. Hatar regn men älskar god mat, vin och gin o tonic.

Nu kan ni definivt lägga till ännu en egenskap : Mannen utan fiskelycka.

Tjoppe har införskaffat sig rätt och bra fiskeutrustning, då han tänkt sig att dra upp fina torskar, en och en annan makrill och vem vet…en dag kanske en stor fin tonfisk. Och med en underbar kväll med högsommarvärme i maj månad så släppte vi på förtöjningarna. Konstruktören var med, han hade mönstrat på med sitt fiskespö. Vi åkte ut till Tylön för där hade vi fått rapport om att det finns gott om fisk.

Vi slog av motorn och guppade skönt i glittret från kvällsolen. Efter någon minut så utbrister Konstruktören;

-Jag har fått napp!

Han drar sedan upp en fin torsk. Det lovade gott, Tjoppe fiskade för glatta livet för att få något på kroken han med.

Sen gick det en liten stund så utbrister Konstruktören återigen;

-Jag har fått napp!

Han drar upp en ny torsk, men denna är ynkans liten och fick flytta tillbaka till havet.

Tjoppe funderade lite över om det var lättare att få napp från styrbordssidan där Konstruktören stod, mot Tjoppes babordsida. För det nappade ju uppenbarligen bättre från styrbordssidan.

Sen hände det inte så mycket på en stund, det fiskades på för glatta livet utan resultat men vädret var magnifikt och humöret hos besättningen på topp.

Och så utbrister Konstruktören;

-Jag har fått napp!

Tjoppe svär lite sammanbitet något om att han ska åka tillbaka och reklamera fiskeutrustningen.

Även denna gång blev Konstruktörens napp en för liten rackare till torsk som inte dög till mat, utan han fick fortsätta sin färd i plurret.

Av någon outgrundlig orsak så har Tjoppe inte lätt att få fisk på kroken så nu ska denna egenskapen läggas till hans personlighet. I en kontaktannons skulle Tjoppe kunna beskrivas;

”Praktiskt lagd man iförd blåbyxor utan fiskelycka”

Kvällen var hur som helst väldigt fin och vacker, fiskeutrustningen blev iallafall invigd och vi kokade korv och njöt av havet medan solen sänkte sig. Fortfarande var det härligt varmt i luften. Och vad är väl en fisk i slutändan, när det finns korv.

Vi la inte till i hamnen förrän vid tio-tiden på kvällen. Konstruktören hoppade glatt i land med sin fina torsk. Det skulle bli morgondagens middag. Han sa tack o godnatt och vi detsamma till honom. Och medan Konstruktören försvann iväg i sin gamla Volvo så fundrade Tjoppe lite stilla över hans val av mat för morgondagen.

Tacos?

Kyckling?

 

Iallafall inte fisk….

Vad är egentligen ett normalt beteende? Ett normalt beteende beror ju bara på vart du är och när. Kulturer och lagar ser annorlunda ut från plats till plats. Och vad får oss människor att sedan tro att vi på något sätt finns i centrums mitt. Att vårt beteende och våra lagar på något sätt borde vara ramen för det normala även globalt. Bara för att något är brukligt hos oss så behöver det ju inte förefalla så på andra platser. De ser på oss som udda. Vi ser på dem som udda.

Ta exemplet med kontanta medel. Vi har nu växlat till oss lite småvalörer för att kunna betala i slussar, kanaler och hamnar vartefter vi framskrider vår resa. Men i Sverige har vi så gott som byggt bort kontantsystemet. Vi möts allt oftare på dörrar till affärer att ”Vi tar bara kort”. Likaså minskas uttagsautomaterna i Sverige till antal och bankerna som idag hanterar kontanter är lika sällsynta som Upplands landsskapsblomma. Det är när det inte längre ges ett alternativ vid sidan om kortbetalning som det blir påtvingande. Kontanter ses som lite suspekt att ha annat än någon gammal luggsliten hundralapp i plånkan eller så. Flera hundralappar ger misstanke om att slanten skulle vara besudlad med en historia inom kriminalitet och svart marknad. Det är sorgligt att de få personer som ägnar sig åt olaglig kontanthantering ska få lägga ribban för hela samhället. Eller så ligger det egentligen ekonomiska intressen i att sluta hantera kontanter. Det blir helt enkelt billigare att skrota cashen. Vi kanske enkom ska använda oss av en digital valuta, som ett sorts Bitcoin. Sanningen är den att det är inte de kontanta medlen som är bekymret stöldmässigt. Idag stjäls det enorma belopp ur de digitala systemen. Tjuven har blivit datahacker och hans arena heter Visakort och inte hundrakronorssedel. Begreppet ficktjuv existerar ju idag knappt…nä han sitter hemma vid sin datorn och stjäl dina pengar.

Kortbetalningar och internettjänster är praktiska, vi har använder oss av det också. Men problemet är att vi snart i Sverige inte har något alternativ. Vi bygger bort kontantalternativet innan det ens finns en lagstiftning om det. Innan vi löst de problem som uppstår med ett kontantfritt Sverige.

Det blir lite som att man vill tanka sin bil, och så finns det bara bensin o ingen diesel att handla. Fast din bil är en dieselbil. ”Inte vårt bekymmer” säger mackägaren. Ändå tillverkas dieselbilen och den har hyggligt många användare.

Varför trycka upp kontanter ens om de snart ändå inte går att använda i praktiken???

Att begränsa möjligheten att hantera kontanter på banker och butiker  påverkar framför allt vår vackra landsbygd samt grupper som inte kan eller vill hänga med i den digitala utvecklingen. Det borde vara helt i sin ordning att kunna hantera sin privatekonomi på det sätt man själv väljer, då man som privatperson som regel rör sig med rätt små summor.

I julas fick vi en ny insikt. Då vi till stor glädje har många barnbarn (som tillsammans uppgår till antalet 11) så ville vi brukligt skicka en slant till dessa små glada barn som en liten julgåva. Vi blev då i behov av kontanter, i hundralappar. Vi befann oss i en stad för tillfället där det inte fanns någon bank som hanterar kontanter där vi är kunder i. Så Helena gick till bankomaten och för att få ut hundralappar. Hon räknade ut att om hon slog in 400 kronor så skulle detta levereras som hundralappar. Med större belopp så spottar bankomaten ur sig 500-lappar. Men nu räknade hon ju ut att det gick att slå fyra hundra kronor i uttagsbelopp flertalet gånger så skulle bekymret vara löst. Trodde hon. Efter några uttag så blev hon nekad av bankomaten att ta ut mer pengar. Totalsumman var ju fortfarande löjligt låg men antalet gånger var överskridet. Helena hade således använt bankomaten för många gånger under en sjudagars period.

Så hur tar man ut 3000 kronor i hundralappar ur bankomatsystemet idag? Det går inte!!! Det enda som händer är att ditt kort blir spärrat hos herr Bankomat i närmare en veckas tid. Gaaah!

Nu inför att vi kastar loss så har vi återigen behövt hantera lite kontantärenden. Ja försök komma till en holländsk sluss och vifta med ditt mastercard eller VISA. Nä här är det kontanter som gäller, där de skickar ner en träsko där man lägger i sin slussavgift i.

I Sverige betalar vi fyra gånger oftare med kort än medeleuropén – och i Europa använder vi kortet betydligt oftare än i övriga världen. Våra nordiska kortvanor är annorlunda än resten av världens och det får vi inte glömma bort. På många platser utomlands så går det helt enkelt inte att vifta med plastkortet.

Likadant blir det omvänt. Många turister kommer till Sverige med kontanter på fickan. Men så nekas de betalning. Och inte ovanligt är att deras kort saknar pinkod. Många länder släpar i den digitala utvecklingen så våra kortsystem är ändå inte kompatibla med varann.

Nu häromdagen så passerade datumet för vårt internet. Vi har sagt upp det då vi inom kort inte kommer befinna oss i Sverige. Vi hade nog förträngt att datumet skulle komma. Och att inte längre komma åt internet lättvindigt för med sig två konsekvenser.

1. Du måste planera ditt datoranvändande. Internetbanken, mejlen, informationletande och internetservice hos myndigheter o andra aktörer finns inte längre i din närhet. Att betala sina räkningar o kolla mejlen kräver kanske ett besök på Biblioteket. Din dator ligger hemma bredvid dig som ett dött skal utan inre liv.

2. Du inser hur mycket vi byggt vårt samhälle utifrån digitala lösningar och du är starkt beroende av dess funktioner. Du inser även att du lätt drabbas av abstinens utan internet, för vad gör man nu med all den tiden man tidigare lagt på att glo in i en skärm.

Det hela handlar om vanor och mönster. Vi blir förvisso lätt lite krångliga mot omvärlden. Situationer som att ”kan du mejla mig dina uppgifter” får liksom svaret ”javisst, i morgon eftermiddag tidigast, måste till Bibblan först”. Vi förväntas kunna kommunicera snabbt och smidigt.

Vi vet inte riktigt vad detta för med sig för vår del. Vi får säkert bekymmer i perioder men vi får lösa det varteftersom.

Men samtidigt så nyttigt att släppa beroendet. Helt plötsligt så plockas boken fram, promenaden blir av, ögonen blir mindre trötta, vi umgås och samtalar med varandra…listan kan göras oändlig.

Så nära o kära, känns vi lite frånvarande så beror det säkert på att vi inte har internet lättåtkomligt längre. Vi tystnar sakta på sociala medier och vi avskärmas från den digitala arenan. Men vi finns här. På riktigt. Som att finnas men inte synas.

Och hur avvikande vi än ter oss här, då vårt beteende kan ses som lite udda och onormalt utifrån ett Svenskt perspektiv,  så är vi säkra på att på någon annan plats på jorden så är vi desto mer normala. Ett medelålders strävsamt par utan internet och med kontanter på fickan.

 

 

 

 

För många av oss är det så att när vi är unga så både vågar och vill vi kasta oss mellan olika platser och tillstånd. Vi byter jobb på en torsdag, reser lätt o ledigt över världen med halvtom plånbok, vi kan ta att det blir ett dygn på en flygplats utan en skön hotellsäng, vi tycker nya miljöer är spännande, vi knyter kontakter med främlingar som snabbt blir våra vänner.

 

När man blir äldre så har man som regel blivit mycket klokare, men vi tycker oss ana att man samtidigt blir mer försiktig. Man vill planera mer och försäkra sig mot oförutsedda händelser. Det är nog klokt på många sätt, men frågan är om det samtidigt blir en lite väl stor broms i livet.

 

Vart tog alla drömmarna vägen som du hade som ung. Drömmen om att tågluffa, att besöka exotiska platser, kanske bo utomlands, att få utforska världen? För när du var ung så hade du säkerligen modet men saknade tid och pengar för att kunna genomföra drömmarna.

 

Och när du blir äldre och har tiden och någon form av månatlig inkomst utan krav på motprestation. Ja då har man fått ett annat tänk. Man är mer rutinbunden och känner lätt att, det tidigare oförutsedda spännande istället känns ansträngande och otryggt. Det tillhör nog det mänsliga åldrandet i mångt och mycket.

 

Men när skedde denna förändring i ens liv och måste det vara så?

 

Till exempel så kan du bo och leva på Bali för 1000 kronor i månaden. För 4000 kronor lever du ett lyxliv. Så varför kastar sig inte fler äldre människor sig loss från sin vardag och provar något nytt? Sjukvård finns även utanför Sverige, mat likaså. Att vistas på ett varmt o soligt ställe mår vi bra av, det ger ett enklare liv. Många här hemma lider av vinterdepressioner och vi blir isolerade då ingen går utanför sin dörr i onödan under mörka årstiden. Tänk att varje dag mötas av en härlig sol utan krav på vinterjacka.

 

Vi har inget svar på detta, och allt är i sin ordning för den som trivs med livet som det är. Men samtidigt så försöker vi två själva vara medvetna om våra allt mer tilltagande säkerhetsrutiner kring livet. Vi märker fast vi (bara) är 50 att vi resignerar och blir lite rädda och fega. För vad? Och då borde det vara så att om du arbetar med dina känslomässiga hinder och utför dem ändå, så släpper rädslan. Saker är som regel bara otäcka första gången. För våra drömmar har vi inte lagt ner. Och när vi pratar med andra personer så verkar drömmarna sitta kvar hela livet. Men vad får oss då att sluta sträva efter att nå målen.

 

Vi blir inte riktigt kloka på hur människan är skapt. Men helt klart är att de personer vi springer på och som fortfarande utforskar sin värld i stort och smått, verkar må ohyggligt bra. Vi vet inte riktigt vad som är hönan och ägget. Blir du trött och rädd för att du inte vågar eller vågar du inte för du är trött och rädd? Vi tror att man har makten mycket mer i sina egna händer än vad man själv tror. Vi tror att genom att bryta destruktiva mönster så blir du mer positiv och livet känns lättare och roligare. Alla känner ju igen sig i fenomenet att när man känner sig lite låg och nere och det kommer en sprudlande glad människa förbi som berättar en massa roliga saker och som bara ser möjligheter i annars så olösbara ting, hur detta smittar av sig. Och när den positiva människan försvinner ut ur dörren, så mår man mycket bättre. Helt plötsligt så fick man energi och känner lust. Men nästa dag har man fallit in i sin trall. Vi är nog överlag lite dåliga på att coacha oss själva och vi ger oss själva all sköns ursäkter för att få slippa undan. Och varför pratar man inte mer med sig själv, människan är en fantastisk varelse med stor kunskap om sin egen insikt. Varför säger man inte till sig själv att ”nu tänker jag ju bara sådär för att jag är lite rädd och osäker, ska det verkligen behöva hindra mig?” Och att man är dålig på att tänka utanför boxen. Det finns blinda och rullstolsburna som reser kors och tvärs över världen. Klart de inte kan skutta upp för en flygplanstrappa helt obehindrat. Men kanske finns det hjälp? Kanske finns det andra lösningar.

 

Vi har definitivt ingen avsikt att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Det är högst upp till var och en. Men vi reflekterar och vi är rädda för egen del att stagnera och resignera i livet. Börjar vi backa så tror vi det finns risk för en snöbollseffekt. Vågar du inte längre köra bil utomlands, så vågar du snart inte köra bil på motorvägen, snart vågar du inte köra bil i stan och då definitivt inte utanför den trygga hemstaden. Sen vågar man bara köra bil till affären för att till sist inte våga stoppa bilnycken i tändningslåset. Helenas mamma hade körkort i alla åren, men hon såg henne ALDRIG köra bil. Det sades bero på rädsla efter att ha fått kärringstopp i Konsumbacken på ön där de växte upp. Sen aldrig prova igen. När man till faktum har gått körlektioner och klarat en uppkörning hos trafikmyndigheten och allt. Svaret heter nog rädsla. 

 

Så vi tänker hoppa upp på våra hästar iallafall. Vi tänker motarbeta den lilla jävulen som sitter på axeln och talar till oss. Den där som sitter där och säger till dig att allt är farligt, otäckt, svårt, omöjligt, olämpligt och otänkbart.

Vi har en av mänsklighetens största förmåner i hela världen. Att vara född svensk med alla dess fördelar, bara ett svenskt pass är på många platser i världen en VIP-biljett. Vi har kunskaper, förutsättningar och insikter till att faktiskt kunna ta för oss av våra drömmar. Vi ska ge jävulen på axeln en rejäl match och tala om för den fegisen att han får hålla sig på mattan ett tag till. För nu är det min tur. Jag tänker inte stå ivägen för mig själv.

 

Flytta på MIG, JAG ska fram!

 

Skepp o Hoj!

Vi har en vacker ampel hängandes i bommen (ja den stuvas nog ner de dagar vi seglar). En gåva från en vän som kom ombord för lite trevligt prat o skutesyn. Tack för besöket Stellan!

Ja blir man egentligen någonsin klar – på riktigt?! På Sunshine, där vet vi att vi missat att slipa ner ett plugghuvud på lilla toaletten. Varje gång man var där (och gjorde ärenden på porslinstronen) och tittade uppåt taket så tänkte man: -Jag måste bara slipa ner den vid tillfälle. Ett arbete som tar högst 5 minuter. Men blev det gjort? Å nej, dels glömmer man ideligen till nästa gång man satt där på tronen och fick sig någon minut över. Och i övrigt så hade vi en rad utvecklingstankar kring båten. Men så blev det försäljning och ny båt i form av Wilma.

 

Vi är i mångt och mycket klara nu också. Men helt? Å nej..de små detaljerna och utvecklingslistan finns ständigt där. Som i salongen, där vi döljt kablarna med en kabelkanal. Vi döljer kablarna fint bakom en plywoodskiva som vi sätter fina eklister på. Sen kan man bygga ut med belysning och annat, och slippa se en kabelharva i taket.

 

Idag har kabelkanalen äntligen blivit målad ett första lager.

 

När man seglar i utländska vatten och besöker hamnar i andra länder så hör det till god sed att man hissar en gästflagga. Den ska sitta under styrbords spridare, då styrbord är båtens ”goda sida”. Den svenska nationsflagga ska sitta hissad i aktern. Eventuella föreningsflaggor ska sitta under babords spridare om man har gästflagga på styrbordssidan.

 

Nu vet vi ju inte vilka länder vi kommer att besöka, och det går att köpa färdiga gästflaggor. Ett par har vi faktiskt redan som vi fått i present av våra franska långseglarvänner. Men vanligt är att man syr egna. Men så hörde vi att något faktiskt målar sina gästflaggor istället för att sitta med flera olika färger på tyg. Och vi har en hel del lakanstyg ombord. Så vi har nu inhandlat färg för ändamålet.

 

 

 

Vi har ju valt att prioritera tid och hälsa i våra liv framför prylar och stress. Det är långt ifrån alla som har möjlighet att kunna göra sådana val i livet. Vi har tur. Och vi är tacksamma för det. Förvisso bor och lever vi enkelt o trångt, men samtidigt fritt och okomplicerat. Man kan inte få allt. Men nu har vi återigen fått lite bekräftelse på att vårt val känns rätt. Tjoppe sprang på en föredetta kollega. Han fick då höra att tre av hans kollegor (av nio) drabbats av hjärnblödning, och ett par uppå det drabbats av stressrelaterad ohälsa. Det kan i och för sig vara en slump. Eller så inte. Vårt tempo i samhället idag är för många ett gissel. Säkert inte inom alla yrkeskategorier, men det är tuffare inom vissa. Det är för många svårt att få till livspusslet, där den nödvändiga återhämtningen uteblir.

 

Vi misstänker även att det är något annat i vårt västerländska leverne som ställer till det med vår hälsa. Processad och industriellt framställd mat, en massa skräp i form av läsk och godis, e-tillsatser, pencillin i djurfoder (förbjudet inom eu men inte på andra platser). En rad sjukdomar har en oroväckande utveckling. Sjukdomar som var högst ovanliga i början på 1900-talet. Dessa välfärdssjukdomar minskade under andra världskriget när det var ransonering på bland annat socker. För att sen öka igen. Och den stora boomen började på 80-talet när lightprodukter dök upp i mathyllorna, reklam om att 6-8 skivor bröd per dag skulle ätas per person samt att hushållen fick bättre ekonomi så man kunde äta lördagsgodis flera dagar i veckan. Till det en matindustri där vi inte längre åt mat (som tidigare) från lokalproducerade råvaror framställda ur liten skala. Sockersjuka (Diabetes typ 2), Alzheimer (Diabetes typ 3) och Cancer ökar nu lavinartat. (titta gärna på en föreläsning av Professor Ingemar Ernberg på You-tube ”Cancerceller tycks älska socker – Otto Warburg hade rätt för 90 år sedan” https://www.youtube.com/watch?v=wF2GuqZGJd8. )

En rätt lång föreläsning som kanske inte är så lätt att förstå men ge den en chans för han förklarar sambanden på ett bra vetenskapligt sätt. I slutet på föreläsningen tar han upp just tesen kring att för mycket socker skadar, särskilt om man redan har cancerceller i kroppen.

 

1985 fanns det 30 miljoner sockersjuka i världen.

2013 fanns det 382 miljoner sockersjuka i världen

 

Prognosen för år 2030 är 552 miljoner sockersjuka.

 

Det är svårt att hitta referensgrupper idag då de flesta kulturer har tillgång till läsk och annan skräpmat. Men det finns naturfolk och i jämförelse med tillexempel Amish-folket i USA, blir slutsatsen att det är något i vår moderna livsstil och kost som gör oss sjuka.

 

Det är ett känsligt ämne och vi vet att man ofta inte ostraffat tar upp frågor om kost och hälsa. Vi har läst en hel del medicinska tidsskrifter, medicinsk statistik, samt forskning kring kost och hälsa. Och ju mer vi läser och lär oss så växer vår motivation allt mer att äta riktigt mat. Det ligger dessutom väldigt nära att tro att ekonomiska intressen styr utvecklingen åt fel håll. Läkekonstens fader Hippokrates sa att låt maten vara din medicin och medicinen din mat. Han var nog inte helt fel ute den killen.

 

För att slå ett slag för god och riktig mat så ska vi idag äta lokalfångad piggvar. Vi ska grilla den och till det göra en liten jordärtskockspuré och till det en härlig sallad. Det finns säkert tungmetaller och annat illavarslande i den fisk vi fångar. Men den är hursomhelst inte inköpt från affären, levererad i kartong av märket Findus eller nåt. Den simmade så sent som igår.

 

Nu vet vi inte om vi kommer att klara oss från framtida välfärdssjukdomar. Men vi har iallafall gjort allt vi kan utifrån lust och motivation. Och vi hoppas det ska ge oss ett långt och framför allt friskt liv. Framtiden får utvisa.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

 

 

 

En vän dök upp i Halmstad, en företagare och författare. Som det ofta är med vänner man haft med sig länge i livet, så behöver man inte alls ses så ofta och frekvent. Ibland blir det längre uppehåll. Vänskapensbanden är så starka att det går att när som helst att plocka upp tråden. Nu har vi haft tre fantastiska middagar ihop, och förutom att dela kulinariska upplevelser tillsammans, där vi testat några av Halmstads bättre restauranger, så har vi haft tid att prata kring livet.

 

Onekligen är vi intresserade av ett författarskap, och då Helena hoppas ett långseglande ska ge henne lite utlopp för den konstnärliga ådran så är det en ynnest att kunna få diskutera med någon som vet hur en bok blir till. Hur berättelser och karaktärer skapas, hur arbetet struktureras, var idéer hämtas, vilka drivkrafter som styr. Det är underbart med vänner som inspirerar.

 

Att sedan Halmstad visat sig från sin bästa sida vädermässigt gör inte saken sämre. Att sitta i maj månad på en solig uteservering i kortärmat är helt underbart. Vår vän har humor. Vår vän har i en diskussion alltid något att tillföra som känns nytt och fräscht. Vår vän ger energi. Så nu dröjer det nog innan vi ses igen. Och det ska bli enormt spännande att se vart vi står i livet när nästa tillfälle ges för umgänge. Då kanske vännens nästkommande bok är utgiven. Och kanske kan man känna igen sig själv i någon av karaktärerna. För det är så fick vi veta, att vännen väver in platser och verkliga personers karaktärer i berättelserna. Fast de dyker upp i helt ny tappning och i ett helt nytt sammanhang. Kanske kan man känna igen sig någonstans.

 

 

Vi har idag väldigt härliga vänner överlag i vårt umgänge. Att förse sig med positiva, kreativa och objektiva människor gör att man mår bra. Man utvecklas och tenderar inte i lika hög grad att fastna i destruktiva tankegångar. Det är nog viktigt att man även gör livsval här, att välja människor som gör en gott och ibland släppa på andra. Alla passar inte alla, men alla passar någon.

I morgon kväll ska vi träffa några andra vänner. Vi ska ses och planera för en dag då vi ska tillverka glass tillsammans. Visst låter det trevligt. En del av glassen ska sedan stuvas ner i frysen ombord på Wilma. Och när vi har särskilt anledning (eller bara blir vansinnigt sugna) så plockar vi upp glassen och njuter. Och den smakar då inte bara tex jordgubbar eller choklad – utan har även smak av fina minnen från vänner o glasstillverkning.

 

Vi har rätt mycket att stå i, Tjoppe har uppdrag på dagarna att sköta och däremellan så fixar vi med båten och betar av vår to-do lista. Igår var Helena och provade ut nya glasögonbågar, vi beställde en bok med tidtabell för tidvattnet i Engelska Kanalen och bokade in möte med banken. Vi behövde verkligen lite tid i Halmstad innan vi kastar loss.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Först kom en fråga från ett barnbarn.

 

– Finns det tuta ombord?

 

Sen kom två frågor från ett barn. (jo man kan vara nyfiken och undra fast man är fullvuxen så att säga ;))

 

– Hur gör man med sopor ombord?

 

-Hur gör man med tiden och klockan när man förflyttar sig med båt länge?

 

Vi gillar att det väcks frågor och tankar kring ett långseglande. Och det finns många långseglare som har erfarenhet och som lättare kan svara på frågorna än vad vi kan idag. Erfarenheten kommer tids nog.

 

Svaren ovan lyder, Jo det finns tuta ombord. Ibland måste man kunna tuta på varandra även ute på havet.

 

Och sopor tar man givetvis hand om, inget får slängas i havet som inte hör hemma där. Men man lever sparsamt och resurssnålt och när man kommer till hamn så slänger man sina sopor där. Det ingår i hamnavgifter att ha all möjlig service runt omkring. Sopkärl/återvinning, dusch- o tvättmöjligheter, internet, vatten, diesel..det är olika väl utbyggt. Men hänger man för ankare så får man ta med sina sopor i land och leta upp ett ställe där det är ok att lämna sitt avfall. Men det är egentligen rätt lite som är sopor efter det man källsorterat, fiskrens o liknande kan ju gå tillbaka till havet och bli ny mat till fiskar.

 

Och klockan…ja inte behöver man veta tiden på minuten när man är ute och långseglar. Men märker ju när det är soluppgång och solnedgång. Seglar man tillexempel över Atlanten så talar man om UTC. Det är en koordinerad universell tid, vilket är en referens för exakta tidsangivelser. UTC är efterföljaren till Greenwich Mean Time där nollmeridianen går genom Greenwich utanför London. Och därför så är England UTC 0 medan Sverige är UTC +1 (UTC +2 när det är sommartid). Det är ju solens läge som avgör tidsförskjutningen, klockan 12 när solen står som högst på himlen förflyttar sig hela tiden vartefter. Så när man vet i vilken ny tidszon man seglar in i så kan man ändra klockan. Men egentligen så är det mer när man kommer i land som det har någon större betydelse, så man vet vilken tid affären stänger. Men visst, det finns tidtabeller för tidvattenströmmar och då är det ju bra att ha ställt klockan rätt så man inte missar något. Vore trist att komma in i en hamn och man blir torrskodd för man tog fel på tid.

Nu har vi namnat båten ordentligt. S/Y Wilma i härligt cartoon-typsnitt som passar en Flintstone-båt.