19 JUNI 2023…

Tjoppe brukade skämta med mig i perioden som varade mellan våra födelsedagar. Att jag var så mycket äldre än honom, trots att vi var födda samma år (det skilde tre månader mellan oss). Så skojade han fram till sin egen födelsedag, då vi åter blev lika gamla. Jag tänkte aldrig så mycket på det då, men gör desto mer nu. I år hann jag fylla 57. Men inte Tjoppe, han blev bara 56. Mina känslor inför denna dag är kluvna, allt för kort tid har passerat sedan han dog. Idag är det Tjoppes födelsedag. Han fick aldrig fylla 57 för hans tid har stannat…

I stunder av svårmod blir jag en tvivlare och den förbaskade sorgen ställer till det för mig. När texten jag filat på till nästa inlägg var klar, föll jag åter i grubblerier. För närvarande är det tankar kring Wilma som kretsar i mitt huvud. Jag måste snart ner och det inte bara av känslomässiga skäl. Utan av praktiska och tekniska orsaker. Jag behöver helt enkelt dra på mig arbetsbyxorna…

Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…