Under dagarna Nómada ligger här i Ria Formosa och vaggar sina järnhöfter har jag haft tid att tänka över året som nu går på sin sista vers. Den grundläggande känslan idag är att de svåra dagarna betydligt lättat. Därför vill jag (innan det nya året inträder) blicka tillbaka. Inte för att riva i såren, utan för att ta till mig de insikter jag fått. Som ett slags bokslut. För det känns som det blivit dags för mig att friskna i en ny bild, vilket jag tror kommer ske under nästa år. Hur konstigt det än låter så bär jag en längtan efter att få fira livet. Vad jag menar med det återkommer jag till. Men först en kort reflektion över året som nu går mot sitt slut…

Ombord på en segelbåt med julen i antågande mår jag mitt bästa jag. Här lever vi enkelt. Och rikare – än vad pengar många gånger kan erbjuda, i vart fall när det kommer till känslan av tillfredsställelse. Häromdagen lagade jag soppa på den butternut som länge hängt i nätet ovanför köksbänken. Jag smaksatte den med ingefära, apelsin och vitlök. Och kärnorna har blivit till snacks, rostade med lite salt och chili…

Jag befinner mig i Ria Formosa, i deltasystemet som utmärker landskapet där Konstruktörens segelbåt Nómada ligger för ankare innanför ön Culatra. Att ta sig hit direkt efter jag landat på flygplatsen hade blivit något av en utmaning, inte bara för att klockan var mycket och jag var trött – utan för att sista biten kräver en spännande färd med jollen. Man måste nämligen ta sig över en stor sandbank vilket görs via den vagt markerade farleden. I mörkret blir det en extra utmaning eftersom de torftiga grenarna som sticker upp ur vattnet är svåra att se. Kör man fel går man på grund. Om det inte råder lågvatten vill säga, då är farleden inte farbar över huvud taget. Därför valde vi att boka ett rum inne i Faro första natten, jag och Konstruktören som mött upp mig på flygplatsen…