Min resa tog mig inte så långt bort denna gång, däremot gjorde det för Caroline som flög ända från Toronto för att träffa mig. På flygplatsen i Köpenhamn mötte jag henne på ett smått överraskande sätt; med mig hade jag en skylt där det stod ”Caroline, jag är din nya övervakare”. Det blev många skratt i ankomsthallen, inte bara för Caroline utan även från andra som passerade skylten…
Läs mer »
Det är bara att inse att jag är urkass på att vara ensam i längre perioder. Så har det alltid varit. Förändringsarbetet som nu pågått i ett år ger mig ständigt nya insikter. Därför har tankarna åter väckts till liv kring hur jag borde leva för att må riktigt bra…
Läs mer »
”Mormor, jag vill resa någonstans med dig”. Frågan hade mitt äldsta barnbarn ställt några veckor tidigare. Eftersom jag missat hennes 18-årsdag på grund av operationen, tyckte även jag att det var en bra idé. Att det hade varit fint att göra något ihop som vi för all framtid skulle kunna minnas tillbaka på med glädje…
Läs mer »
Mellan förberedelser och kursen blev det ett litet andhål i mitt schema. Jag passade då på att träffa min gamla klasskompis Pia. I väntan på att hon skulle dyka upp stod jag i nyfallen pudersnö i solskenet utanför Kungliga Dramatiska Teatern, där vi bestämt träff…
Läs mer »
Efter diverse strul med förseningar så kom jag till slut hem. Men bara kort för att tvätta, kolla posten och packa om. För nu går tåget strax mot den Kungliga Huvudstaden. Stockholm. Mitt kursmaterial är utskrivet och jag är beredd för nästa steg i livet…
Läs mer »
Det hade blivit dags att ge sig ut på en resa. Något av en repris från i somras skulle man kunna säga, med den stora skillnaden att jag denna gång inte hade ett förråd i Lysekil att tömma. Då, i somras, var jag ledsen och bedrövad av sorg, på gränsen till handlingsförlamad. Och det var då som mina besvär med gallstenarna tog fart. Så här i slutet på året har jag äntligen börjat lägga det tunga bakom mig. Därför var det med betydligt lättare steg jag lämnade mitt hem för att göra denna tripp…
Läs mer »
Jag blandar högt med lågt. På samma gång som där finns roligheter som ett beachparty, finns där annat som oroar. Just nu ligger vi i marinan här i Portimao. Det kommer blåsa upp till storm med vindbyar på över 50 knop (mer än 25 m/s) och värst blir det på torsdag. Vi hade tur som fick en båtplats, först kunde killen på marinakontoret inte erbjuda oss någon plats. Men när han såg min smått skärrade blick, lovade han försöka lösa det. Men han kunde inte lova något. Detta var i lördags och några timmar senare damp det ner ett mejl från marinan, som sa att de hade plats för oss från måndag. Till saken hör, att på torsdag när det blåser som mest, då ska jag flyga hem. Jag har fått tid till operation…
Läs mer »
I mörkret har jag svårt att se Konstruktörens ansikte, men jag hör honom. ”Tvi, tvi, tvi…var det här din idé???”. Sanden han försöker spotta ut säger något om hur galet påhittet var att sova under bar himmel. Jag visste mycket väl att Konstruktören var lika skyldig som jag, fast han nu lekfullt försökte lägga ansvaret på mig. Klockan är halv fem på morgonen och förutom Konstruktören ser jag mina andra vänner sova hårt omvirade i sina filtar på stranden. Det behövs eftersom kylan tränger sig på. Trots att underlaget är knöligt, känns natten magisk. Emellanåt har jag vaknat till och då lyssnat till havets vågor som rullat in mot strand – och låtit min blick vila mot himlavalvets alla stjärnor. Till skillnad mot Konstruktören vaknade jag aldrig med sand i munnen. Det hela hade börjat med en fest på stranden som varat till sent inpå natten. En barbecue som blivit fantastiskt lyckad och som vi alla sent skulle glömma. Fast allt hade inte gått i lyckans tecken…
Läs mer »
”Ledsen att dagarna för dig inte är så roliga här med allt meck” ursäktade sig Konstruktören en av dagarna han stod med hydraulolja upp till öronen. Jag bedyrade att det var lugnt, att jag förstod att styrningen var rätt så viktig att få dit innan vi kunde hitta på något annat. Nog för att jag hade några personliga önskemål. Men samtidigt är jag den som trivs i det enkla, inte minst är jag van att leva på liten yta där ständigt underhåll pågår (vilket tenderar vara fallet när man bor på en segelbåt). Får jag bara möjlighet att krypa upp i soffan med en kopp te och en bunt böcker och papper och penna, så trivs jag. Men så kom dagen trots allt, fast den satt lite hårt inne. Dagen då det hydrauliska styrsystemet åter fungerade så Konstruktören kunde lägga ifrån sig verktygen. Nu skulle jag äntligen få min försenade födelsedagspresent…
Läs mer »
Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…
Läs mer »
projektsunshine.se 