Kategori: Coddiwomple

Den försenade födelsedagspresenten

projektsunshine4 kommentarer

”Ledsen att dagarna för dig inte är så roliga här med allt meck” ursäktade sig Konstruktören en av dagarna han stod med hydraulolja upp till öronen. Jag bedyrade att det var lugnt, att jag förstod att styrningen var rätt så viktig att få dit innan vi kunde hitta på något annat. Nog för att jag hade några personliga önskemål. Men samtidigt är jag den som trivs i det enkla, inte minst är jag van att leva på liten yta där ständigt underhåll pågår (vilket tenderar vara fallet när man bor på en segelbåt). Får jag bara möjlighet att krypa upp i soffan med en kopp te och en bunt böcker och papper och penna, så trivs jag. Men så kom dagen trots allt, fast den satt lite hårt inne. Dagen då det hydrauliska styrsystemet åter fungerade så Konstruktören kunde lägga ifrån sig verktygen. Nu skulle jag äntligen få min försenade födelsedagspresent…

Läs mer »

Köra lotsbåt

projektsunshine8 kommentarer

Äntligen kom hon så iväg på ”coddiwompling” igen; flickan i mig som förlorat jämvikten i livet efter allt som hänt. Under en eftermiddag fick jag hänga med killarna på Lotsen, fika och ta en titt på stationen och se vad de gör under timmarna de inte kör lotsbåt (där deras huvuduppgift är att hämta och lämna lotsarna vid fartygen). Men det stannade inte med ett besök på land, jag fick även möjligheten att följa med en av pilotbåtarna ut…

Läs mer »

Tillfälligt andrum

projektsunshine6 kommentarer

Det är knappt så jag vågar yppa det. Men de senaste dagarna har jag haft ett välmående jag inte upplevt sedan dödsdomen föll i mars. Fri från gallstensanfall. Men än hoppfullare är att ensamhetens dimmor något lättat från mitt hjärta. Ännu skört och införstådd med att det kan röra sig om ett tillfälligt andrum. Men likväl en indikation på att sorgens förlamning äntligen börjar släppa…

Läs mer »

Avbruten vistelse

projektsunshine15 kommentarer

Jag rotar i väskan efter plånboken, men finner den inte. Frenetiskt söker jag i minnet efter när jag senast hade haft den framme. Det var på flygplatsen i London och ut från WHSmith hade jag kommit med en nyinköpt flaska vatten och en sandwich. Jag mindes att en kvinna sprungit in i mig just som jag höll på att stoppa ner mina saker i ryggsäcken. Nära att tappa balansen hade en annan kvinna dykt upp och frågat vänligt om jag var ok. Med ens inser jag medan jag rotar runt i väskan, att jag måste blivit utsatt för en kupp och bestulen på min plånbok…

Läs mer »

Igenkänning

projektsunshine12 kommentarer

Ok. Jag har haft tid att tänka. Inte minst kring det Cat sa. Cat som till yrket är etnografisk fotograf; ständigt kringflackande på jorden med sin ryggsäck och kamerautrustning. För att dokumentera de folkslag och människor som befinner i utkanterna av vårt samhälle. Från Himalayas höjder till Arktis iskalla breddgrader, vidare till öknar och regnskogens utkanter; i månader har Cat följt de sista fritt strövande nomadfolken med sin kamera, för att med sina bilder förmedla något viktigt till eftervärlden. Cat är en prisbelönad fotograf. För mig är hon min vän. Och just hemkommen till London hör Cat plötsligt av sig och vill träffas…

Läs mer »

Tårar på Gatwick

projektsunshine6 kommentarer

Jag befinner mig i London, i stadsdelen Hammersmith som vindlar sig längs med Themsen och som är känt för att inhysa ovanligt många svenskar. Här finns svensk skola, IKEA och Volvobilar som körs av blondiner i hästsvans. Men det är inte av den anledningen jag befinner mig här, utan för att det råkar vara här som min vän Marcus har en lägenhet. Han låter mig bo i hans lya då den för närvarande står tom. Perfekt för mig som ska ”coddiwompla” i ett försök att finna solskenet och min förlorade kompass i livet. Här trivs jag och det gör gott att få byta miljö, finna ro att skriva och såklart, återse vänner…

Läs mer »

Mellanlandningen

projektsunshine11 kommentarer

Mina 26 kvadrat

Ett skepp kom lastat. Tja, det var väl kanske inte riktigt sant, men i vart fall dök en bil med släp upp. Det var min stand-in-pappa ”Herr Segelmakare” som kom med mina saker från Lysekil. Nu kan jag äntligen börja fixa till mitt hem på tjugosex kvadrat. Och det är på tiden, månaderna har gått utan vettiga möjligheter att kunna förvara saker eller för den delen laga mat. Inte för att jag har någon lust att laga mat, den har jag tappat. Men om och när. I vart fall har jag alla husgeråd jag behöver nu, utom möjligtvis ett durkslag. Men såna finns ju att köpa…

Läs mer »

Att ta emot en utsträckt hand

projektsunshine10 kommentarer

Utanför tågfönstret svepte det portugisiska landskapet fram. Öde marker varvat med korkekar passerade framför mina ögon på vägen inåt land. Målet för utflykten var att besöka min vän Anna och hennes man Roger. Ett första fysiskt möte där allt började med att vi följde varandras bloggar. De på äventyr i Europa med husbil. Vi med Wilma på havet. Flera gånger pratade vi om att sammanstråla, då de ofta följde kusterna med deras flyttbara hem på hjul. Men vi lyckades aldrig få till det. Nu skulle det äntligen bli av. Och det i ett läge då såväl deras liv som mitt förändrats. Husbilen såldes för ett par år sedan, idag bor Anna och hennes man i ett fint litet hus i Alentejo. Medan jag själv råkade ut för det fruktansvärda. Nu for omgivningarna förbi framför mina ögon medan tåghjulen betänkligt dunkade mot rälsen. Utan min Kapten. Snart utan båt. Men trots allt inte ensam. För med mig hade jag tagit min världsvana kompis Konstruktören. Han som alltsedan det tragiska trillade över mig, funnits där i vått och torrt…

Läs mer »

Hårresande insikter

projektsunshine4 kommentarer

Asså, denna sorg med feber uppå. Tvära kast och dagen då Tjoppe fyllde år (eller rättare sagt SKULLE ha fyllt år) ville jag bara gå och gömma mig under en sten i Mumindalen. Det är lätt att skoja om det såhär i efterhand. Men där och då funderade jag mellan tårarna om jag kanske skulle ge mig in på aktiemarknaden och köpa några andelar hos tillverkaren av pappersnäsdukar. Jag hade ju kunnat bli rik…

Läs mer »