Vi trampar våra stigar och lever i vår tid. Vi reflekterar sällan över historien kring en människa, ett fartyg eller en byggnad som exempel. Betänk att alla gamla människor som vi har i vårt samhälle, ju faktiskt har varit barn, unga, medelålders och så vidare. De har följt sin egen tid, kanske varit med om både första och andra världskriget, följt den tekniska utvecklingen där bilar, tv och telefon var nyuppfunnet och inte tillhörde en självklarhet i hemmet. Så mycket vishet och erfarenhet det finns samlat hos våra äldre generationer. Och så fantastiskt dåliga vi är idag på att värdesätta detta. Man kan fundera över sin egna kommande ålderdom..ingen upplyftande tanke. Kanske bästa sättet är att falla från relingen och slå i skallen i en portugisisk marina när man är gammal som gatan än att bli ett förvaringsobjekt inom den svenska äldrevården. Rätt sorglig utveckling..

 

En annan historia är den kring Tullhuset i Halmstad. Vår närmaste granne på kajen. Historiskt sett så var det här man tog in lasten som kom med båtarna och som skulle tullas, för att vidare transporteras iväg inom Sverige.

 

Lugnet har lagt sig på kajen. Snart är vi ensamma kvar. I veckan har det inte blivit mycket byggt, nystart på jobbet för båda, så att säga. Men nu väntar en helg i byggandets tecken.

 

Vi har i alla fall bytt batterier i våra brandvarnare och hängd dem på plats igen. En liten men ack så viktig detalj.

 

Vi diskuterade om varför. Nu har det hänt mer än en gång att det bara klivit ombord människor. Aldrig har det hänt förut, för tidigare har folk ropat eller knackat på innan man äntrat båten. Med mindre än en veckas mellanrum så har det stått folk inne på båten igen. Nu nyligen så klev ytterligare en kvinna ombord, vi frågade när hon stod här vem hon sökte och vad hon ville. Kvinnan har vi aldrig sett förut. Hennes svar -ville bara titta lite. Nu var kvinnan inte helt nykter vilket kanske bidrog till hennes tveksamma handling. Så fort vår verksamhet är klar och öppen så är ju folk välkomna, men inte än, båten är högst privat i nuläget. Och som sagt, vi diskuterade varför och vi tror att kanske att båten börjar se klar och attraktiv ut.

 

Vad kanske inte många vet är att det är olagligt att utan tillåtelse beträda ett svenskt fartyg. Nu ligger vi förvisso i en svensk fritidshamn, men om man betänker vad ett fartyg är, att det kan färdas över vatten och till andra länder och kontinenter så ser lagen ut på så sätt att kapten ombord har mycket stora befogenheter (liksom kapten på flyg). En del fartyg har ammunition och vapen ombord för att kunna skydda fartyget, dess besättning och last. Och kapten får i en nödsituation, avvika från alla lagar och regler och procedurer om det är det enda sättet att upprätthålla säkerheten ombord. Hos allmänheten verkar det finnas en stor okunskap, inte sällan ser man barn hoppa runt på andras båtar för skojs skull. Men handlingen är direkt olaglig, om det inte ligger fara för båtens säkerhet tex i händelse av brand. Då får man kliva ombord, även flytta båten, för att skydda den från att skadas.

 

Nu har ju våra besökare varit glada och nyfikna utan uppsåt att skada. Men de flesta tycker det är rätt otrevligt att ha någon okänd människa i sitt eget vardagsrum eller sovrum. Så även vi.

 

Nu har vi fixat andra sidan av landgången. Det blir en liten skylt vad det lider som förkunnar att båten är privat. Kanske kan det få fulla kvinnor att låta bli att gå ombord för en husesyn om kvällar och nätter.

 

 

Andy-boy eller Andy Pandy som han också heter. Vårt eller snarare Helenas lilla gunstling kommer tre gånger om dagen för att få solrosfrön. Inga bristsjukdomar här inte, hans päls eller fjäderskrud heter det väl på en pippi, är otroligt vacker med enorm lyster. När Helena ropar på honom så kommer han, som en hund, simmandes och vickar av och an av förtjusning tills fröna kommer som en belöning och han får mumsa i sig läckerheterna.

 

Ja vi har ju känt varandra sedan vi var sju år, snorade i hop i samma klass under de första nio åren men tappade varandra sen för ett tag. Lite gamla foton har vi plockat fram och Tjoppe som gick en fotokurs på fritt valt arbete tog en bild på Helena som sammanbitet ser in i kameralinsen. En tågräls till tandställning skulle absolut döljas. Vi gick i årskurs sex om vi minns rätt, året var 1979.

Vi vill minnas något år då SMHI hade så vansinnigt fel i sina prognoser, och att det hela tiden blev sämre än de sagt. Denna sommar har de träffat betydligt bättre och de gånger som det inte stämt så har vädret varit bättre. Igår skulle det bli blixtar och dunder och varningar gick ut. Nu blev det nog lite åska i länet, men där vi befann oss så var det vackert väder. Vi bara njuter av att ha fått en sån lång och ledig sommar och önskar oss en fortsatt fin höst som kommer ge oss bra byggdagar.

 

Vi har monterat vår trapp ner från relingen.

Den fula ankungen har nu genomgått sin förvandling till svan. För nästan inga pengar, men med lite tid och kärlek så fick den åter igen nya glansdagar. Precis som vår båt.

 

Ibland kan man tro att vi står här i vår kupa och arbetar, och att det inte skulle vara så många som har koll på vårt projekt. Men ack så fel man har ibland. Som ytterligare bevis på att vårt projekt gett ringar på vattnet runtomkring är att det knackade på båten häromkvällen. Utanför står två stiliga killar i vår egen ålder. Den ena killen är bekant och efter några sekunder trillar polletten ner. -Ah, min KUSIN, säger Helena. Ja det kan ju i och för sig vara en lätt sak att gissa men nu har Helena en uppsjö av kusiner på sin pappas sida, hennes farmor fick åtta barn varav alla barnen i sin tur skaffade allt mellan två och fyra barn. Några sekunder till och -Du är ju Sörens son! Helena tänkte snabbt, då är det bara två att välja mellan. -Du måste vara HÅKAN!! Det blev en fullpottare, rätt gissad kusin och en visning ombord på skutan. Ett konstaterande om att det gått 14 år sedan de två kusinerna senast sågs och lite gamla minnen avhandlades. Riktigt roligt, och när killarna gick så hade det mörknat ute och de försvann längs med kajen, lika plötsligt som de dykt upp.

 

Tidigare under dagen så hade det pågått en smärre målarstudio ombord. Hela däcket målades med halka-nix i. Nu slår man ingen vurpa på däcket längre, snarare skulle däcket kunna fungera som startblock för hundrameterslöpare. Kanske att en ny sport skulle kunna uppstå, en annan typ av båt-race. Där löparna springer några varv runt på däcket tills man nått mål. Springer man runt gräsmattor så skulle man ju kunna springa runt däckshus också. Och fuskar man blir man kastad över relingen ner i kalla vattnet.

Nu fladdrade skribenten kanske ut en aning från båtbyggar-temat men till försvar så säger vi att båten har legat i styrénångor senaste veckan. Nu är plastandet äntligen klart. Vi tror inte vi har något mer att plasta. Känslan är nästan magisk. NO MORE STYRÉN. Känn på den. Det sägs att man blir dum i huvudet av kemikalierna, så vi slutade kanske i tid. Vem vet.

 

 

Vid vattnet. Sommaren 2013 har så här långt varit förenat med mycket sol och trevliga båtbyggardagar. Semesterdagarna börjar lida mot sitt slut, förvisso alltid tråkigt men så här med en bra sommar i ryggen och bygget på sluttampen så är läget helt ok. Även om Tjoppe hatar regn och mörker. Men nu ska vi inte ta ut saker i förskott. Semestern finns där ännu, sommaren med. Och nu är härliga Augusti här. Det firade vi in på bästa sätt:

 

Det här med att förvandla en gammal möbel till något nytt och fint är som bästa godis om lördagen. Så här såg stegen ut innan:

En rätt go känsla har vi nu med Anholt i ryggen. Innan vi visste om vi skulle komma iväg dit eller om vi skulle få ett högsommarväder med sol, så diskuterade vi om vi skulle försöka ta oss iväg en vecka till solen i höst nedåt medelhavet till. Nu känns diskussionen vi hade som befängd, med fortsatt ledighet från våra andra jobb och ett fortsatt härligt väder där skinnet svider när det lider framåt kvällen av en lång dag utomhus, så finns inte längre behovet. Just nu i alla fall. Någon form av annat lugn har också infunnit sig, en efter en börjar människor i vår omgivning gå tillbaka till sina arbeten efter sommarledigheten, och det känns som lite bonus för vår del, att inte behöva delta i återgången än. Och så är allt lite lugnare, det mest hektiska har lagt sig. För vår del så är det åter båtbygget som får högsta prioritet, men vi stressar inte, utan vi hinner bryta av för fika och lunch och sitta lite längre än vanligt. Vi slänger käft med förbipasserande, häromkvällen så blev middagen klar först framåt klockan 22, för att vi hade pratat med ett synnerligen trevligt par från Norge. Tiden gick, och vi hade ingen aning om att klockan rusade på. Och vad gör väl det. Paret knallade glatt vidare med en av oss fådd Halmstad-karta så de kunde göra staden ordentligt. Kvinnan hade förvisso varit här förut en gång, när hon var sju år. Men som det så ofta blir med barnaminnen så fick hon för sig att Stora Torg låg på Östra sidan. Hon hade lyckats spegelvända sitt minne. Nu var deras mål att leta upp Östra Stranden där hon mindes att hon varit också. Ibland är det trevligt att kunna bjuda lite extra på sin tid. Men självklart kan vi det inte alltid, då skulle vi behöva bli 250 år om vi ville att båten skulle bli klar.

 

Vi har det förbaskat bra, ledighet och ett bra sommarväder, vi är friska och Tjoppe fick ju turen att få hjälp upp ur Nissan i vintras, annars hade spelplanen för oss ändrats katastrofalt. Så det är med stor portion ödmjukhet och glädje vi dag efter dag står på skutan och bygger – och tycker att det är det bästa sättet vi kan vara tillsammans på. Vi älskar det. Och saknar vi något så hoppar vi in i bilen tillsammans och åker en runda, kanske Biltema eller Optimera. Och till och med det är roligt.

 

För övrigt så är det någon som ”lånat” vår lilla träbänk som stod kvar på kajen när vi var iväg. Denna någon kanske har använt den klart, och vi skulle uppskatta om vi fick tillbaka den. För sitter du kvar på den än, så har du definitivt fått träsmak vid det här laget. Bänken hade inget större värde, men den fyller främst en praktisk funktion för oss, så därför kan du gärna få smyga tillbaka med den när vi inte ser. Och så ska vi bara vara glada och du behöver inte betala oss något för lånet, inte ens tacka för lånet, det bjussar vi på.

Agendan med göromål har åter plockats fram. Helenas vedställ har varit ett beting.