Helena, men förvisso Tjoppe också, tycker om Mekaniska saker. Eller rättare bestämt så ogillar vi digitala saker och därför höjer vi de mekaniska till skyarna. Med det menar vi att det är alltid något som krånglar som har med datorer att göra. Ettor och nollor som inte hoppar som de ska och man kan ju inte se dom jävlarna. Har man en dag fått igång sin dator så kan man ge sig sjutton på att den internetsidan man besöker har stängd för underhåll eller så har den kraschat. Och lyckas man komma in på rätt sida och ska skriva ut en sida. Ja då kan man ge sig sjutton på att de däringa ettorna och nollorna inte hoppar rätt till skrivaren och då kommer det inte ut något papper. Och fungerar nu ettorna och nollorna så kan man ge sig sjutton på att bläcket i skrivaren är slut. Och DÅ kan man garantera att det är mitt i natten om man heter Helena. För hon tillhör ett nattligt datafolk. Inte självvalt utan för att dygnet är väldigt rättvist mot oss individer. Alla har fått 24 timmar. Helena och Tjoppe. Cykelmannen och Inga-Lill. Kungen och Pippi Långstrump. Alla har ett helt dygn per dygn.

 

Ja och så håller då Helena på och trycka in en massa timmar till på dygnet. Det är många som gör, men hon försöker liksom spräcka budgeten totalt. Och då för att hinna med en vecka till på varje dygn så tassas det upp om natten. Och där sköts det en massa saker. Båtklubbars ekonomier, Vårt företag, Bloggskrivande, Privat ekonomi, Tillståndsförfarande, fotografivård, registervård och papper…jo nejm it. Det är därför den observante har upptäckt en massa konstiga tider för när blogginläggen har skapats. Tillbaka till det mekaniska, för detta var ett sidospår där Helena sitter om natten med sina ettor och nollor som inte hoppar som de ska som regel för skrivarjäveln vägrar och banken har stängt för underhåll. Det är DÅ man inser att man är född i fel århundrade och det är DÅ man inser att det har blivit ett fel på en själv. För alla andra älskar den datoriserade utvecklingen till synes. Det är DÅ man älskar det mekaniska. Där man kan skruva och fixa med saker själv. Laga och se felet. Eller inte laga men att man ser felet. För på en dator kan man inte se felet, den står ju där som den alltid gjort och nollorna och ettorna liksom finns någonstans lika logiskt för unga människor som raketosten är för vår generation men som unga människor inte kan förstå. Raketosten var mekanisk. Osttub fylld med ost och ett snöre till detta. Hade den varit datoriserad så hade den definitivt inte fungerat och tuben hade förutom ost innehållet ettor och nollor som ingen kunde se. Nu är raketosten DÖD liksom många andra mekaniska saker som en gång funnits och som fått flytta på sig för den datoriseringen som blivit. Nu kanske Raketosten inte dog på grund av den digitala framfarten men nu när vi ändå är lite cyniska så tycker vi att det är datorns fel trots allt…

 

Och man blir lite rädd, i alla fall om man sitter som Helena på nätterna och försöker få till ettor och nollor och sköta världsproblem. Och hon ser allt som kan gå fel. Människor har ingen aning om att man inte ens kommer att kunna bajsa om IT-världen kraschar. Våra reningsverk är beroende av datorer och det blir skit av allt. Utom ombord på vår båt och det funkar bra att använda sjöbodens toalett som har tank. Tills tanken är full i alla fall. Nog om det, detta var även det ett sidospår.

 

Ja och med den datoriserade utvecklingen så följer företag med. Så även vi, fast vi bakåtsträvar. Utan datorer hade det inte blivit något sprit på hyllorna på Systembolaget, inga varor i hyllorna i några butiker och allt ska effektiviseras och utbudet ska vara likställt och stämma in i ramen. Och så kommer ett par jävlar som vi. Som vill ha en krokig spik, en svängd planka, sned dörr, trekantig diskbänk, konformat myggnät. Och inte i en serietillvekning om tvåhundratusen stycken. Tror ni vi passar in i den digitala och effektiverade världen då????? Ni gissade rätt, krångliga jävlar de där Stockholmarna på båten.

 

MEN så uppstår det UNDERBARA. Tjoppe ska köpa en planka, en bit ek. Han far i väg till en av stadens plank-affärer och säger att -jag ska ha en planka si och så i ek. Nu har han köpt massor av konstiga ekplankor i denna affär men de har ”effektiviserat” och numera så finns liksom inte möjligheten kvar. Eller om den finns så ska det fixas och donas med och då kan jag säga att Tjoppe har hunnit få gråa hår och gått i pension innan plankan finns i hans hand.

 

Tjoppe tackar så mycket utan någon plank-lösning. Ringer numret som är till Sennans Snickerifabrik. Han kan numret utantill för detta är ett företag som inte skulle ändra sitt nummer för någon effektivisering. I alla fall inte de närmaste åtta generationerna. Och det är BRA. För Tjoppe behöver ingen dator eller moderna mobil för att först hitta numret till Snickerifabriken. Och där svarar det alltid samma människor och de är inte fler än man kan räkna dem med blotta ögat. Och där kan Tjoppe fråga efter en stycket sne planka i ek till vår bar, där Tjoppe håller på att få till en barhylla. För hela båten är sned och faller inte in i moderna mått för den byggdes före den digitaliserade världen fick sin frammarsch. Och vad händer??? Jo från att ha stått i en modern plank-affär och fått nobben så hinner inte Tjoppe ner till båten efter sitt samtal med Snickerifabriken så kommer plankan till båten. Jo man har helt enkelt sågat den lilla plankbiten i önskat mått, personalen har tagit med den sig efter jobbet för att lämna in den på vägen hem till galningarna på fiskebåten. Så det tar en timme från samtalet till plankan anländer. Är inte det service så säg. Och inget ont om någon annan i detta, men ÄR det alltid så bra med denna moderna utveckling?? Tar det inte bara en massa ny tid som stjäls för att vi ska sköta om det digitala och stereotypa som vi skapat. Och på Sennans Snickerifabrik så gör man väl det man alltid gjort. Hämtar en plankbit och ställer sig vid sågen och fixar till den. Hoppar in i bilen och svänger förbi M/S Sunshine.

 

Ni kan tro om Tjoppe blir glad när han kommer och ser en planka i baren. Från öra till öra skiner han upp och ser att plankan är exakt så han ville ha den. Och han utbrister -Nästa gång jag ser honom så bjuder jag honom på mat ombord!! Det var snabbt och proffsigt jobbat.

 

Så vad är det som är så svårt egentligen? Vi effektiviserar när vi använder datorer, pressar priser och får fram flöden som går snabbt. Men bara så länge ettorna och nollorna gör som vi vill. Säg en cykelfabrik förr. Då gick det åt många människor i produktionen. Från chef till förman och en massa knegare och det fanns även plats för Kalle-Bakom som inte hade klarat sin skolgång. Han var springschas. Eller unga fröken Berg som skulle måla en liten detalj på varje stänkskärm. Det krävdes massor av människor. Idag arbetar det ett par man med hela produktionen. Om den nu inte blivit förflyttad till Kina. Och cykeln kostar likamycket som den gjort de senaste 35 åren, inte en krona i indexhöjning.

 

Likaså en mjölkbonde. Förr krävdes det en hel familj, dräng o piga och lagårdsförman på gården. Idag kan gården inte försörja familjen utan korna går i lösdrift och bonden sitter i sitt förrum till lagårn och stirrar in i datorn. Frun får jobba utanför gården för den kan inte försörja båda och barnen sitter och spelar dataspel någonstans. Gården är tom på liv och rörelse och ett par generationer tidigare så var den fylld med pigor och drängar och höns och ett par grisar och en gammal häst. Se bara Emil i Lönneberga. Idag är gården en fabrik. Skött av en man. Och bonden får skitpengar för sin mjölk.

 

Och en flygning till USA har kostat ca 5000 kronor sedan 1947.

 

Det är ju bra att saker blir billiga för vi vill ha mycket saker vi människor. 38 par skor, golfpeggar och resor och fyra cyklar (Konstruktören nu är det dags att sälja av en cykel till!!!). Och till vilken nytta, för vi hinner ju ändå inte använda detta när vi ska sitta vid de där förbaskade datorerna och lösa ettor och nollor som inte gör som vi vill. Och bonden ska programmera in nya fodergivare vid sin dator så kossorna mjölkar optimalt. Och den stackars Kalle-Bakom har inget arbete idag för det krävs 18 års högskoleutbildning för att vara sopåkare idag. Han går på bidrag och har ingen meningsfull tillvaro för det finns ingen plats för dem som inte är A-exemplar.

 

Så vi som är så himla båkåt och krångliga ombord på skutan. Som vill kunna tillverka sna och krokiga båtar och som vill kunna bedriva en verksamhet som inte optimalt måste pressa gästen på varenda krona och där vi inte vill köpa in den billigaste maten till vår verksamhet, utan den godaste. Vi undrar ju då och då, givetvis, om allt blev och blir så bra med vår utveckling. Den är fantastisk och den är otrolig, så pass att den säkert kommer att stå omnämnd i historieböckerna. Men ensamma blir vi och ingen träffar vi längre. Och när datorn kraschar så ringer man en support som sitter någonstans i världen och svarar, oftast i Norrland. Det är inte för att vara dum som detta blogginlägg kommer till orda. Utan för att höga ögonbrynen på människor och fråga -Är det hit vi vill komma med handen på hjärtat?? Och det kanske ni vill, men inte vi. Vi vill kunna stå och prata med vår gäst ett par minuter extra, vi vill kunna beställa konstiga plankor och vi vill gärna betala mer för mjölken om vi visste att det var bonden som fick pengarna och inte alla möjliga mellanhänder.

 

På många platser i Världen så finns ännu den mekaniska världen och datorerna har inte hunnit lika långt. Och kommer så inte heller att göra så lätt för det finns avlägsna öar dit utvecklingen går långsamt framåt. Och när Helena sitter om natten och datorerna krånglar och hon inte äger mer tid på dygnet men att ekonomi och annat måste lösas och hon sliter sitt hår med ettor och nollor. Då är det lätt att drömma sig bort. Till avlägsen ö. Till att arbeta som trädgårdsmästare, drejare, konstnär, hemmafru eller i alla fall i en anställning på Sennans Snickerifabrik. Det är då man undrar vart ens barnbarn ska få plats i världen och den tid de har rätt till. Eller så är utvecklingen helt normal, utan vad som drabbat en är åldern. Att man vid en viss ålder inte längre hänger med i utvecklingen och man har blivit en av de ”jobbiga gamla bakåtsträvarna”.

 

När Tjoppe friade så tackade Helena ja. Och genast så måste man börja planera framåt, inte minst en bröllopsresa. Och då föll vi inte på en resa till Turkiet med sjuttiåttatusen andra svenskar. Nog för att Turkiet är underbart, vi har nyligen själva varit där. Vi valde en resa till Färöarna och Island. Med båt. På hösten när kanske stormarna härjar. För hellre upplever vi och riskerar duka under för vädrets makter än att tyna bort bakom en surfplatta om natten med vägrande ettor och nollor. Och vi vill känna och uppleva naturen, inte se den på bild. Och vi betalar vad det kostar och har vi inte råd så får vi gå till Östra Stranden istället. Vi vill leva här och nu och känna så.

 

 

 

 

Skeppsgossar som dansar på HMS Najaden. Vårt gamla skolfartyg i Halmstad som snart inte längre pryder vår stad med dess siluett. Själva dansar vi på M/S Sunshine ikväll.

 

Skepp o hoj!

 

Tjoppe o Helena

 

 

 

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

Nu har vi haft öppet i tre veckor. Midsommarafton har inträtt och därmed vår första och kanske enda lediga dag i sommar. Livet ombord är väldigt fantastiskt roligt men samtidigt arbetsamt. Vi hade aldrig kunna drömma om den fina respons vi fått. Det gläder oss verkligen att vi kunna bjuda på en bit av vårt marina liv och att andra njuter av det som vi vurmar starkt för. De barnsjukdomar som vi drabbades av i början och det var allvarliga saker. Inte minst att ölen inte hann kylas på nytt i tid. Dessa har vi sakta arbetat bort. Vi köpte en till drickakyl. Mer porslin har vi inhandlat. Och mer personal är på väg in… Personalen går under ett schema med några fasta tider och därefter ett solschema. Skillnaden mellan en solig dag och en regnig dag är markant. Regnar det klarar man verksamheten på två, skiner solen och det blir fullt på serveringen så måste man vara fyra eller till och med fem personer.

 

Hyllan i baren för våra spritflaskor har ännu inte kommit på plats, Tjoppe har varit beordrad till disken lite mycket så han har inte hunnit detta. Men vi tror det finns möjlighet inom kort.

 

Den långa processen vi har haft bakom oss har varit vansinnigt lärorikt. Och vi har lyckats med allt, utom att få till en fast vatten o avloppskoppling till det kommunala nätet. Mycket spring o koll på tankar, fylla o tömma och detta ska planeras när man inte har gäster. Vi har drivit frågan sedan länge tillbaka, på allvar sedan i september förra året. Och vi hade en lösning om ett servitut med närmaste granne i form av Tullhuset men vår VA-kontakt på kommunen styrde av med orden att ”vi har en bättre lösning på gång för er del”. När denna lösning senare skulle komma till verket så fattade någon högre uppsatt chef att det inte fanns pengar till detta.

 

Vi kände oss lurade och snuvade. Och när vi för ett par veckor sedan fick veta att Citycamp för husbilar som ligger 100 meter från oss får vatten o avlopp framgrävt till dem så blev vi rätt ledsna, kanske mest Helena som kände sig orättvist behandlad. Vi har varit i kontakt med kommunen och det är på två olika ställen som besluten har tagits så vi har fått känslan av att vi hamnade hos fel kontakt. Eller att vi blivit olika bemötta för att vi är nya och okända på företagskartan, medan vår granne är en etablerad krögare i stan. Ja ja det är bara spekulationer.

 

Men när vi nu summerar och kan konstatera att om detta håller i sig, att vi kan tänkas omsätta någonstans i spannet mellan 600-900tusen för tre sommarmånader. Att vi snabbt fått bli rätt stora arbetsgivare som idag har sex personer anställda. Att vi får snurr på turismen då vi fångar gästbåtar och andra som besöker vår stad där vi möts av stora hejjarop över det härliga marina inslaget och den goda maten som vi erbjuder. Halmstad tycker vi har blivit vackrare och mer tilltalande med vår restaurang. Pittoreskt och mysigt invid vatten. Det tycker människan om, så även vi.

 

Och nu står vi här och fyller vatten om natten och håller koll på tankarna att de inte ska rämna över innan helgen är över får det går inte att få slamsugning på helgen. Det är de gångerna man känner att man kanske skulle kapa förtöjningarna och ge oss av till någon av de andra städerna i landet som har erbjudit oss en perfekt plats för båten och MED kommunalt vatten o avlopp kopplat till båten. Eller sälja verksamheten om vi inte själva vill flytta ifrån. För det är en rätt markant skillnad att ha detta flödet fungerande. Vi har från våra två händer byggt upp något som är värt miljoner och som vi ibland får erbjudande om att sälja. Vi är otroligt stolta över vår skapelse. Men det finns inget självändamål eller några känslomässiga band till båten som gör att vi inte skulle kunna avyttra verksamheten. För inte klättrar vi på stegar om nätterna när sista gästen har gått för att se att vi fixar även nästa dygn om detta ska fortsätta i oändlighet. Då packar vi och drar vidare. För vi behöver kunna sova om natten och inte stå och meka med båt.

 

Det är inte ofta vi bjudit på något negativt i vår blogg, men ibland vill vi ändå kunna glänta på den sidan som är den andra. Baksidan, som ju finns överallt hos alla människor i allas liv. Vi ser inte så mycket baksidor generellt, vi ser möjligheter och vi är positiva. Så positiva att vi har personer i vår omgivning som kommer förbi bara för att prata några minuter för att bli glada på nytt. Vi tankar våra vänner med energi och en öppnare syn på att ”visst kan du” och ”visst vågar du”.

 

Vi har kommit att bli entreprenörer i staden som banar vägen för oss och andra. Men skitfrågan ombord lyckades vi inte lösa. Och trött om natten när man står och räknar på om man ska klara ett dygn till så tänker man inte alltid lika positivt. Vi är övertygade om att våra gäster hade blivit ledsna om vi försvann från vår kaj. Men när man står där två på natten så slår tanken en att det kanske är någon annan som förtjänar oss bättre. Kommunala kvarnar är långsamma att dra och frågan är om man lägger energin på att lösa avloppsfrågan på plats i Halmstad. Om vi ens får den löst. Eller om den lättare vägen är att flytta på sig.

 

Nu ska vi vara lediga ett dygn och det blir nog bra med lite sömn och vila. Så kan vi se klarare på vår skitfråga.

 

I övrigt så har vi underbart skoj här ombord och vi älskar att ta hand om våra gäster. Vi ser potential i att kunna ha öppet på vintern. Härliga kvällar under skeppslyktans sken. En varm Sjömansbiff som puttrar på spisen innan gästerna anländer. Och annan god mat. Att kunna erbjuda goda viner till som vi kan berätta om för våra gäster. För det har varit mer än en gång som Helena fått möjligheten att på ett personligt sätt ta hand om sin gäst. Berätta om maten och vinet. Vart fisken är fångad, vart vinet kommer ifrån och vad som kännetecknar dess karaktär och druva och vad som gör att vinet och maten blir bästa kompisar i kombination.

 

Hittills har vi bara oss för veto en negativ erfarenhet avseende service våra gäster. Att vi inte alltid lyckas bereda plats för alla som vill komma och äta. Det har ibland varit så fullt att vi fått be gästen komma tillbaka en annan dag. Det smärtar att behöva tala om att vi inte har plats för stunden när man ser att gästen har ställt in sig på en trevlig kväll hos oss. Vi uppmanar alla att ringa och boka för att vara säkra på att få plats. 070-404 69 56 är numret till restaurangen. Och det är främst kvällar som varit fulla, i alla fall de kvällar då solen står högt på himlen och kvällen är ljummen och varm. Men som regel har vi alltid möjlighet att ge plats åt en drink i aktern, där det blivit populärt att mingla med ett glas på relingen i kvällssolen.

 

Roliga dagar har vi med vår verksamhet men väldigt långa dagar. Blogginläggen lyser med sin frånvaro. Och bygger vi något på båten då. Jo jo sakta och lite. Tjoppe ska till med en hylla till i baren, där spriten ska stå. Och vi ska bygga en blackboardtavla där vi kan förmedla att till exempel vår goda Irish Coffee kostar 89 kronor.

 

Vi har även en dävert som vi ska till i aktern vad det lider.

 

Förhoppningsvis så påbörjas hyllan inom kort och vi kommer med några bilder på fortsatt utveckling av båten.

 

Vi har upptäckt att vår båt är mycket populär kvällstid och att vi får lite pubkänsla i baren där det blivit ett uppskattat inslag att kunna beställa något gott och ta sitt glas och kliva ut på akterdäck och sitta och dingla med benen i kvällssolen. Härom kvällen när vädret var underbart så hade vi fullt av folk som bara trivdes som fina fisken. Vi älskar ju denna miljö och det känns gott i hjärtat att se att även andra känner samma sak. Och ibland har det dykt upp någon i baren och hänger där ett slag och snackar med Tjoppe som får träda in i bartenderrollen när det hettar till. Båten är ett ställe att trivas på helt enkelt. Litet och personligt.

 

I övrigt så tappade Helena sin kamera i däcket sista dygnet innan vi slog upp portarna för restaurangen. Men Stellan, en av våra supportrar kom förbi med en som Helena nu får låna. Den ska hon börja använda så vi kan lägga upp många nya trevliga bilder.

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe o Helena

Vill ni läsa mer om vad som händer ombord på M/S Sunshine så leta upp oss på FB.     https://www.facebook.com/pages/MS-Sunshine/621658537915578?fref=ts

 

Tjoppe o Helena

 

 

Vi har nu haft öppet en vecka ombord på M/S Sunshine. De första dagarna sol men sen rätt så regnigt. Och så hade man ju trott att de regniga dagarna skulle bli de som svalkade av trycket på verksamheten. Men icke, det har visat sig var som mysigast när man kan kura under skeppslyktans sken.

 

Gamla lastrummet där fisk förvarades.

 

En trevlig bild från öppningsdagen.

Det här med att bygga båt är väl en sak. Många och långa dagar. Men man går här själv lite i sitt byggdamm och sliter. Och nu kontra att bedriva verksamhet. Fortfarande många timmar, men på ett helt annat sätt. Nu går man inte instängd i byggdamm längre utan har fått ett stort umgänge i form av många gäster. Socialt och positivt.

 

De två dagarna vi har haft öppet så har vi haft fullt upp, riktigt roligt och vi har inte behövt arbeta med marknadsföring nämvärt. Ryktet sprider sig från mun till mun och dag två upptäckte vi det fantastiska, att kajflanerarna stannar upp och överraskas av att det helt plötsligt dykt upp en trevlig liten restaurang på kajen.

 

Alla kommer inte in men alla stannar till. Tittar på menyn och det trevliga fenomenet att stora flertalet tar upp sin kamera och fotar båten och uteserveringen. Vi tolkar detta som att folk finner vår restaurang pittoresk och trevlig.