Oj vad dagarna går…

 

Vi har nu kommit in i rutinerna och vi har lagt juli månad bakom oss. Nu i augusti så märks det att sommaren går mot sitt slut. Många ska tillbaka till sina jobb, snart startar skolorna för ett nytt läsår. Men glädjande nog så står kräftpremiären för dörren den 8 augusti.

 

Vi planerar en skaldjurslåda ombord på M/S Sunshine, som vi fyller med havets läckerheter. Havskräftor, färska räkor, rökta räkor och krabba. Mums fillibabba. Bröd o aioli och detta kan nedskjöljas med champagne eller annat bubbel eller varför inte ett chablisvin.

 

 

Byggnadsmässigt så är det däverten fortfarande på agendan. Men det har inte riktigt funnits tid ännu.

 

Det skrivna ordet på bloggen förblir näst intill oskrivet. Men säkerligen så tar det fart till hösten igen. När tiden åter är i vårt ägo och klockan inte längre är ur led så att säga. Så håll ut om du tycker om att vila ögonen på projektsunshine.

 

Något om vädret i sommar. Bästa i mannaminne. Varm o varm o sol. Åska och blixt o dunder. Åter varmt o varmt och sol och sen åska blixt och dunder. Något som datorer och annan elektronik inte tycker om. Så det haltar lite ombord avseende detta, fungerar si så där. Ska väl bli ordning på.

 

För en tid sedan så skrev vi ett blogginlägg kallat ettor och nollor. Helenas frustration över vår digitaliserade värld fyllde spaltraderna på bloggen. Och dessa ettor och nollor stör vi oss på fortfarande. När något är fixat så kommer något nytt som inte vill sig. På hemsidan så kastas man ut ideligen. Ett modem har packat ihop.

 

Helena mindes en händelse från vår Turkietresa i höstas. Vi flyger dit på semester. Hej o hå och jättekul. Bull-Inger sitter bredvid och vi har precis stiftat bekantskap. Lite vin löste det extra snabbt. Resan är orolig. Och när vi ska gå ner för landning så uppstår världens åsk o blixtattack över himlen. Planet, en Airbus, som vi sitter i – skakar fram och tillbaka. Landningsställen är nedfällda. Och strax innan vi ska gå ner på marken så gasar piloten och vi sticker upp i luften igen. Himlen blinkar vit ideligen från alla blixtarna. Resenärerna ombord är tvärtysta, spända och oroliga. Likaså flygvärdinnorna.

 

Helena är inte flygrädd och med en flygtekniker i form av Tjoppe bredvid sig, hennes egen McGyver som är den mest tekniska skapelsen på jorden hon känner, så sitter hon trygg. Hon tittar på Tjoppe under nedfärden, men hans lugna ansiktsuttryck är inte riktigt där. Tjoppe tänker tekniskt. Helena frågar Tjoppe -Allt ok och normalt?? Kanske en dum fråga när man studsar som en bumbibjörn genom luften i denna flygkärra. Tjoppe svarar kort

 

-Detta är en Airbus, fylld med elektronik. Det finns få mekaniska lösningar kvar på denna typ och om blixten slår ner i planet så är man rätt hjälplös där framme i cockpit. Tjoppe ger ett exempel på en annan flygplanstyp, vad som händer i ett krisläge om allt slås ut. Med vajrar och mekaniska spakar än som nu en massa dataknappar. Och som gör att man kan agera trots att det mesta slås ut.

 

Nu gick allt bra, vi landade i Ankara och sen flög vi tillbaka när vädret lagt sig. Vi gjorde tre och en halv start och tre och en halv landning denna resa. En konstig resa. Men fortfarande minns Helena hur Tjoppe oroades över vår situation inte för att vi satt i ett flygplan i luften när blixtarna slog ned ideligen runtom. Utan för att flygplanstypen var en skapelse av en massa ettor och nollor.

 

Och så mycket som ens egna hemmadator krånglar, om flygplan skulle byggas lika dant så skulle planen dimpa ned som popcorn från himlen. Tänkvärt, fortsättning följer. Och tills dess så arbetar vi med bristande dator ombord på skutan och låtsas som att detta är något helt normalt – för så är det ju. Datorer krånglar och det köper vi. Mums fillibabba. Fast samtidigt vet vi att just nu när det slår blixtar utanför ventilerna så sitter minst hundra om kanske inte tusen personer i Sverige och svär över att deras dator lagt av eller krånglar. Och faan-skapet riskerar att kastas ut genom fönstret!

 

Är du en av dem??

 

Skepp o Hoj

 

Tjoppe och Helena

 

 

Rutiner har infunnit sig och vi trivs med våra gäster och njuter av det bästa sommarvädret på många år. Extra glada blir vi när våra gäster visar sin uppskattning. Fick denna fina bild av en gäst efter att de kommit förbi på Float-in (vårat svar på drive-in) och lagt sig på utsidan av skutan och beställt tre stycken räkmackor. Det värmer i hjärtat.

Vi har full skuta varje kväll och det är inte många stunder för att hinna bygga båt. Dock arbetar Kapten Tjoppe med däverten de stunder som blir över mellan disk o matleverans. Vi väntar en leverans av vajrar från Lysekil o sen kan kapten färdigställa vår superduperlösning på upphängning av jolle samt solskydd. Diskussion om att eventuellt ha en bra lösning för att hänga en hängmatta från däverten i aktern finns också. Men när någon skulle ha tid att ligga där och njuta vet vi inte riktigt. Kanske våra gäster som kan gunga i kvällsolen och beställa in en kall öl. Ja varför inte?! Kreativiteten är åter tillbaka kan vi konstatera, vi är ju som två illrar som tycker om lösningar och idéer. Ankarspel och Dieseltankarna ska fixas och förbättras och ligger i nästa line för fix.

 

Tjoppe sa häromdagen till någon att -det är ju bra när saker går sönder, för då får man ju lite att fixa med. Tänk om alla hade den inställningen. Sen önskar vi ju inte att saker går sönder ideligen och framför allt inte vid fel tillfälle. Men man kan förbättra och göra om.

 

O medan Tjoppe servar och fixar så kränger Helena en massa mat. På Trip Advisor är vi på plats nummer 2 över restauranger/caféer i Halmstad. Vi är ödmjukt glada och överraskade över att vårt koncept uppskattas i stugorna. Räkmackan lovordar våra gäster. Kanske den bästa i Halmstad. Kanske den bästa på västkusten. Svaret ligger hos gästen.

Kapten håller på att bygga en dävert där vi ska ha lilljollen hängandes vad det lider. Lite andra kombifunktioner kluras det på också. Hållfastheten verkar så här långt god. Den håller för ett stycke Kapten av 1966 års modell, med blåbyxor på.

Barhyllan börjar ta form, den ska skruvas fast, pluggas o oljas. Men det får vi försöka göra när vi inte har gäster ombord.

 

Det är härligt att fortsätta utvecklandet av båten, vi tycker det är kul att skapa.

 

 

 

Äntligen är barhyllan på gång, det har tagit sin tid och vi hoppas kunna lägga upp en bild på det färdiga resultatet inom kort. I skrivande stund så torkar hyllan med dess lim. Även därverten är på gång. Tjoppe har löst konstruktionen så att jollen kommer att hänga stabilt o säkert inte bara invid kaj utan även ute till havs.

 

Känns gott med lite båtbygge mellan kastruller och disk.

Skepp o Hoj!

 

Tjoppe o Helena

Vi måste bara få ösa beröm över alla våra trevliga gäster som vi träffar här på vår restaurang. Vilken energi vi får tillbaka och all underbar återkoppling för en bedårande marin miljö, god mat och trevlig personal. När människor samlas och man sprider positiva tankar och känslor omkring sig så smittar det av sig. En positiv spiral. Likväl kan den användas negativt om man inte ser upp med vart man tömmer sin egen inre soptunna.

 

Vi har ju hela tiden känt till det underbara med båt o hav och det marina i största allmänhet. Vi har levt och andats detta livet under stor del av vårt liv. Och vi blir så härligt glada av att se många av våra gäster upptäcka detta..berömmet för vår skapelse är ibland överväldigande. Och vi suger åt oss, det är nu vi får belöningen för alla timmar vi lagt. Vi tackar o bockar.

 

Idag klockan 12:30 så lämnas HMS Najaden över till dess nya ägare, Norge får ta över vår stads skönhet. Hon är byggd 1897 och är världens minsta fullriggare. Hon är unik i sitt slag och har ett historiskt värde, och givetvis ett annat stort värde inte minst för Halmstadbor som haft henne som siluett, sigill och varumärke för sin stad.

I höstas var vi iväg på en veckas semester i Turkiet. Vi reste runt med en grupp och såg en massa roligt i detta intressanta land. Och inte mindre intressant var våra medresenärer. Ett gäng tjejer från Jönköpingstrakten blev vi kompisar med och det började redan på resan ner. Inger som inte fick plats i samma flygstolsrad hamnade med Tjoppe o Helena och där började ett trevligt snack. Sen var isen bruten och vi hängde i hop hela veckan och skojade mest hela tiden. Inger kom att få ett smeknamn under resan. Sedvanliga brödrostar på hotell, ni vet med ett gallerband som rullar och rullar. Och där man lägger i sin brödskiva i och sen ramlar den ner på undre gallerplanet och vips så har man en schysst nyrostad macka. Inger såg en gäst skicka in en bulle i stället för en brödskiva. Och det såg gott ut så Inger gjorde det samma. Men se det skulle hon inte ha gjort. Bullen fastnar, bullen bränns, bullen börjar bolma och det ser ut att kunna bygga upp sig till en bättre hotellbrand i frukostmatsalen på hotellet. Allt räddas tack och lov men jisses så gött att döpa om Inger till Bull-Inger efter denna incident. Vi har skojat om det och Inger bjuder på sitt underbara skratt och vill fortfarande ha oss som vänner fast vi skojar om missödet. Hennes tjejkompisar är minst lika roliga och när de sätter fart så får man ducka för alla skratt och roliga kommentarer. Ett härligt gäng som valde att besöka oss på restaurangen – bara för vår skull. Vi blev fantastiskt glada och överraskade. Tjoppe kom ut till Helena i köket och sa -Kom ut och titta, vi har besök. Jag har inte hämtat mig än! Helena går ut och ser Inger o hennes tjejer och Helena ger hals.

 

– Hej Bull-Inger!! Orden ekar över uteserveringen och alla gäster vänder på huvudena och undrar vad den galne kocken menar. Mycket skratt o skoj och kärt återseende. Och allt efter en vecka på en buss i Turkiet.

 

När något stort händer som är väntat så är känslan inte speciellt. När det oväntade händer, om än så litet så blir känslan stor. Förväntan är till synes ett positivt laddat ord, i alla fall när du förväntar dig att något trevligt ska inträffa. Men det borde ju vara precis tvärt om. Du bygger upp en förväntan och infrias inte denna så byts känslan ut mot besvikelse.

 

Exempel. Om du har en förväntan om att få löneförhöjning och den uteblir så blir du besviken. Bättre är att inte förvänta sig någonting, för när då en löneförhöjning dyker upp så blir du positivt överraskad.

 

Men eftersom du allt som oftast förväntar dig saker, särskilt då du gärna vill ha en positiv inställning till saker, sätter upp mål och vill utvecklas så blir du lättare besviken än positivt överraskad.

 

Exempel. Om du sitter i en fängelsehåla och väntar på din avrättning. Då har du knappast en positiv förväntan. Och utan förväntan så kan den inte omvandlas till besvikelse. Kan o kan, men i alla fall de flesta skulle väl inte bli besvikna om avrättningen uteblev. Men du kan bli positivt överraskad. Och då kommer det intressanta in. Om du förväntar dig negativa saker och du är en pessimist. Du förväntar dig att bli avrättad, bli av med jobbet, bli sjuk eller få tandvärk och missa tåget. Ja då vänds allt som positivt när din negativa förväntan inte infrias.

 

Frågan är om man helt enkelt borde vara en stor pessimist för att ständigt bli glad av att dina förväntningar inte infrias. Räkna med regn varje dag och bli glad när solen skiner istället för att förvänta sig sol varje dag och ständigt nedslås av de där blöta dropparna från ovan.

 

Så då är ju frågan vem som är gladast. Pessimisten som ständigt blir positivt överraskad. Eller optimisten som ständigt blir besviken. Nu behöver man ju inte måla fa-an på väggen och tro det värsta. Men man kan ju i alla fall ta fram målarburken som någon sa.

 

Detta är egentligen bara en reflektion över hur vi människor ibland inte blir särskilt glada fast det trevliga inträffar.

 

En massa ordvridande för att komma till sak. Vi bygger och fixar. Eller har väl gjort en massa. Numera gör vi fisksoppa o diskar. En rätt så trevlig tillvaro det med. Och nu har det hänt två dagar på raken att vi blivit positivt överraskade.

 

Händelse ett (1). Vintern o våren. Som en galärslav så sliter Helena med sitt avlönade arbete, med att bygga båt, sköta företaget och sköta en båtklubb och samtidigt iscensätta verksamheten. Båtklubbens ekonomi raserar och hon ta över denna mitt i röran. Timmarna räcker inte till och hon sitter nattetid under månader för att får till allt. Helena har fått hjälp av sin revisor som sköter vårt företag till att även stötta föreningens ekonomi. Slit slit slit och nattetid, inga ord finns för hur den nattliga skrivbordslampan har lyst. Fyra på morgonen har hon tassat upp, för att sköta papper, för att klockan 6 på morgonen stå på Systembolaget och lyfta flaskor, för att efter jobbet hoppa i snickarbyxor och bygga båt och sköta allt kring företaget. Först upp, sist ned. Om hon inte kraschat i soffan under kvällen. Någonstans under denna period i vintras så reagerar revisorn. Istället för alla mail o mess om siffror, inbetalningar, fakturor, kundreskontra, verifikat och underlag så står det en dag i ett mail från revisorn.

 

-Helena, jag oroas över de tider som du mailar mig. Sover du aldrig??

 

Revisorn gör ett fantastisk jobb, men hävdar att det är Helena som drar tunga lasset. Hon ger bara order om nästa steg i den raserade ekonomin för båtklubben. Hon gör det på dagtid och har betalt. Det är hennes avlönade arbete. Men hon har en dag klivit utanför ramen. Revisorn svarar snabbt på mail o mess trots helg för läget är akut. Och en dag mailet över oron, -sover du aldrig?? Tonen är varm och extra hänsynsfull.

 

På svaret om sömn så är svaret Nej, i alla fall så lite sömn att den är svår att räkna. Eller man skulle kunna beteckna den som oerhört kort men intensiv. Helena rider ut stormar kring kraschade ekonomier, lyftande av flaskor, iscensättande av verksamhet och båtbyggande. Hela tiden med en underbar revisor vid sin sida. Revisorn finns i Borlänge så de ses aldrig rent fysiskt. Men man bygger en relation ändå där man någonstans mellan mail o mess och ett och ett annat samtal ändå får en känsla av vem den andra är. Helena är tacksam. Utan revisorn så hade båtklubben kanske dött. Och Helena också. I alla fall så är känslan sådan.

 

Det blir ordning på ekonomier, flaskorna på jobbet får vila ett tag och verksamheten tar fart. Och då menar vi fart. Verksamheten blomstrar. Och alla som är egna företagare vet att man måste arbeta som hårdast när det är vind i seglen. Och så även vi. Så Helena kliver upp sex på morgonen och går och lägger sig vid midnatt. Precis som under de senaste sju månaderna. Fast nu är det fisksoppan, beställningar, kassaredovisning, schema, kaffe, gäster, disk och så vidare som gäller. Men samma timmar och lååånga dagar. Helena sover inte nämvärt mycket.

 

I restaurangen så bokar gästerna med fördel bord. För det har blivit populärt och sittplatserna är få. En dag så ringer en Anders och vill boka ett bord för två. Glutenintolerant. Helena noterar. Och på utsatt dag och tid så kommer denne Anders. Och han har en kvinna med sig. Och när de kliver in på Restaurangen så slår kvinnan ut armarna och utbrister: -Jag är Anika Murphy från Tranbodarna!

 

Anika är revisorn som oroat sig över Helenas sovtider, som svarat på mail o mess på kvällar o helger, som räddat henne från kanske inte döden men i alla fall sifferdöden och som bidragit till att Helena ännu står pall för trycket. Helena blir härligt glad, tänk att hon åkt från Borlänge för att besöka restaurangen och oss ägare. Ett underbart möte, de äter ombord och är våra gäster och vi hinner prata en stund och visa båten såklart. Och innan hon åker iväg med sin Anders igen så kramar hon om Helena och säger -Ta hand om dig, arbeta inte för mycket. Helenas tårar bränner bakom ögonlocken. Få har sett och noterat energin och timmarna som vintern inneburit. Men Anika har sett och anat.

 

Här kan man tala om att bli positivt överraskad. Det fanns inga förväntningar att revisorn som sköter många företags ekonomier ska dyka upp som gubben i lådan på vår restaurang. Och hon gjorde det igen. Klev utanför sin roll och visade ett personligt engagemang. Först frågan om att hon oroas över Helena tider, en riktande fråga om hennes hälsa. Och nu, att välja att åka de många milen för att slå ut armarna och säga -Jag är här!! Och på vilket sett, skicka hennes Anders som täckmantel och förboka ett bord. Intet ont anande. Gisses så den karamellen smakade bra!!

 

Ja det var den positiva överraskningen nummer ett. Helt oväntat, utan förväntan, totalt överraskande och inte en gnutta av besvikelse! (Tack Anika ännu en gång, du och Tranbodarna och alla hos er är fantastiska, finner inte ord).

 

Den andra (2) positiva överraskningen är kanske inte så stor. Men den var oväntad. Så känslan blev väldigt go. Jo vad händer. Helena och Tjoppe kämpar med sin härligt positivt rullande restaurangverksamhet. Och arbetsdagarna är långa. Helena upp vid sex och i säng vid midnatt eller senare. Tjoppe upp vid åtta, halv nio och han avslutar den sista städningen när Helena gått och lagt sig.

 

Vår underbara personal, som till vissa delar består av familjemedlemmar har blivit varma i kläderna. De vet om vårt tuffa schema och de planerar en ledig dag för oss. Helena och Tjoppe ska få kliva ur verksamheten. Vända den ryggen och se något annat för ett par timmar, och se varandra med andra ögon än som diskande båtbyggare och nattarbetande fisksoppeproducent. Men det administrativa arbetet släpar. Skrivbordet ser ut som en Tsunami dragit fram. Så Tjoppe och Helena bestämmer sig för att ta en del av dagen till att arbeta ikapp kontoret. Dagen inträffar. Personalen arbetar på, tar hand om restaurangen själva och vi finns under däck och vänder papper. Och därefter ska vi påbörja vår lediga dag. Bio är bestämt, kanske en promenad och lite annat roligt. Men när vi kommer upp från undervåningen så dyker det samtidigt upp en massa glada gäster. Det är utlovat regn och med endast fyra bord ombord så blir säljtrycket inte så stort. Men nu tittar solen fram och så även våra gäster. Och när vi står där i våra privata kläder på väg till bion så ser vi att vi inte kan lämna personalen. Vi behövs i verksamheten.

 

Sagt o gjort, vi byter om till arbetskläder och det blir en lång arbetsdag. Gästerna är glada, mätta och tillsynes mycket nöjda. Det är vår ambition. Service o god mat i en underbar marin miljö. Vi lyckas leverera detta och vi är trots allt nöjda fast bion och den lediga dagen uteblev. Och vi står och diskar sent om kvällen efter sista gästerna gått och personalen checkat ut. Och då kommer det ett mess. -Kom bort till min båt så bjuder jag på en Whiskey. Avsändaren är en av våra flitiga gäster, en båtmedlem och en himla hyvens kille som har nära till skrattet. Han är en varm och generös person. Klockan är mycket och vi är trötta. Men vi tycker att inbjudan ändå är lockande trots det sena uret. Och vi tackar ja och lämnar det sista av disken och låser båten och knatar över.

 

Per sitter på sin båt och myser med en whiskey och han skiner upp när vi kommer gående och han utbrister. -Jag såg att er lediga dag gick i stöpet. Så jag vill bjuda er på ett litet glas och en avkopplande stund på min båt.

 

Vi blir varma i hjärtat och vi kliver ombord och vi har ett par trevliga timmar ihop. Per blir till vår glädje bara en än mer hyvens kille med ett stort hjärta för sina medmänniskor. Och han gjorde det oväntade. Han noterade att vi inte lyckats kliva ifrån vår verksamhet och han bjöd till och erbjöd sin tid för oss en liten stund.

 

Helt oväntat, utan förväntan, totalt överraskande och inte en gnutta av besvikelse! (Tack Per för att du såg och noterade och bjöd ombord oss på din båt. Vi fick trots allt en väldigt bra dag, även om den inte blev som vi tänkt från början).

 

Ja så detta med att ha en förväntan inför saker kan bygga sig negativt. Och att överraskas av det oväntade kan innebära något underbart, även om det är tillsynes små saker. Och så mycket trevligt vi kan ge varandra när vi gör det oväntade. Så nästa gång du får chansen så kanske du ska komma på något som du annars inte gör. Säga till kassörskan i kassan att hon gör ett fantastisk jobb, hjälpa en dam över gatan, plocka en bukett blommor och ge den första bästa som passerar dig, erbjuda en vän ett handtag eller kanske till och med en okänd. Huvudsaken är att det kommer oväntat. Då ligger det ingen förväntan och det kan heller inte bli till besvikelse för mottagaren.

 

Så därför vill vi framföra ett stort tack till alla som tar sig tid att läsa på bloggen. Tacka våra gäster som vill komma till oss och njuta av det vi har att erbjuda och som bidrar till vår framgång. Och alla i vår närhet som finns där för oss, särskilt de som vi tar för givet och inte alltid visar vår uppskattning mot. Familj och Konstruktören och alla de personer som vi har i vår närhet, inte minst kopplat till vårt båtbyggande och företagande att göra. Alla våra barn som vi inte alltid hinner fånga på det sätt vi önskar.

 

Det är så lätt glömma att vara tacksam, för man förväntar sig en massa saker. Och med förväntan så är det svårt att bli överraskad. Och undertecknad ska så fort Tjoppe vaknat tacka honom för att han ställer sig och tar den sista disken om kvällen, när Helena har kroknat och orken runnit ur henne. Och hon ska titta honom i ögonen och tala om att han är den bästa människan på jorden för henne. (och så även barnen, barnbarnen, övrig familj, konstruktören, Anika Murphy, Per och alla andra i vår närhet som gör oss glada).

 

Tack!

 

Sovande Tjoppe och Skrivande Helena!