Ibland stannar tiden. Som häromdagen efter ett samtal från Afrika. Med bestörtning tar jag emot nyheten om att min gode vän hittats avliden på sin båt. Snabbt börjar vi närmaste vänner undra hur vi kan nå hans anhöriga – hade någon möjligtvis ett nummer till hans barn? Som seglare berättar vi ofta för varandra om våra familjer därhemma, men väldigt sällan ger vi varandra kontaktuppgifter ifall något skulle hända. Vi söker i hopp om ett genombrott, och till slut får jag fatt på en ung tjej i seglarkretsen som känner familjen. Snart har jag ett nummer till min avlidne väns dotter…

På en fattig plats i Afrika, med knapphändiga resurser, fungerar inte livet som här hemma. Det är en plats som lever enligt devisen No Stress – det gäller även myndigheterna. Jag slår numret och dottern svarar. Det finns ingen tid att dröja med att berätta. Jag känner direkt igen reaktionen. Den har jag själv upplevt. När avgrunden rämnar.

Min vän var nog den mest härliga och roliga människa man kunde möta. Han var öppen, varm och ville gärna synas och vara med på min blogg. Så pass att han funnits med på bild på min Facebooks startsida, och jag var länge med på hans. Därför känns det naturligt att nämna honom vid namn, nu när jag vet att familjen blivit underrättad.

Kära Werner … det var inte så här det skulle sluta. Vi pratades vid häromdagen. Jag underhöll dig under några timmar senast när det stormade hos dig och du satt ankarvakt. Jag var i Colorado och vi skrev till varandra, för som du sa var det så tråkigt att ensam vänta ut ovädret.

Jag har nämnt det förr – hur viktig seglarfamiljen är. För mig, och för hur vi är för varandra. När vi är ute och seglar är vi den närmaste familjen vi har. Familjerna där hemma finns mer i periferin när havet utmanar. Och det spelar ingen roll att man inte setts på ett tag. Vi håller ihop. Vi bryr oss. Precis som Werner och många andra vänner blev ett så stort stöd för mig när jag plötsligt fick lämna Wilma i Amora i Portugal för snart fyra år sedan, med Tjoppe döende. Och jag några veckor senare stod ensam.

Jag kom knappt ur pyjamasen igår. Jag pratade flera gånger med Konstruktören, och mitt sista samtal för kvällen var med en annan gemensam seglarvän, John i Portugal. Jag bad honom om kontaktuppgifter till något av sina barn, för händer det honom något får jag kanske inte veta. Och jag lovade att han i sin tur får nummer till ett av mina. Jag kommer fortsätta att se över vilka nära vänner jag saknar möjlighet att nå om något skulle hända, eller om det plötsligt blir tyst och familjen inte kan få tag på mig.

Innan jag släckte lampan kom ett fint meddelande från Werners dotter. Den värsta chocken hade lagt sig, de hade fått kontakt med den lokala polisen där borta i Afrika och de flyger ner inom kort. Hon tackade mig så mycket för att vi fått tag på dem så snart. Det tröstar mig i min egen saknad, att kunna hjälpa till. Det känns som att livet, trots allt, rullar vidare.

Love outlasts the storm
You are remembered in every quiet harbour.
Fair winds, dear friend.

Käre vän, Werner.
Du fattas mig och framför allt Konstruktören som du seglade så nära intill. Alla våra roliga stunder – de tokigt roliga. Vem ska jag nu sova på stränderna med? Vem ska jag dansa med på vägen långt efter midnatt? Vem ska ge mig det där leendet som ingen annan har? Här kommer några bilder från våra stunder tillsammans. Jag glömmer dig aldrig.

Hälsa Tjoppe där du är. Och till oss andra som är kvar, var rädda om varandra. Och ensamseglar du – glöm inte berätta för dina seglarvänner hur de snabbt kan få tag på dina anhöriga utifall olyckan är framme!

// Coddi.