Det är lätt att raljera bort. Och säkert svårt att förstå för den som lever mer förankrad på land, med familj och vänner samlade på en och samma plats. Men nu blåser förändringens vindar hårdare än jag hade hoppats, och jag försöker möta dem så gott det går. Jag kommer inte att mönstra på…

Att kliva iland på riktigt är inte så enkelt som det låter. Identitetssorgen sitter djupt. Att vara sjöman är inte bara ett jobb – det är ett sätt att leva, ett språk, ett gäng, en given plats i världen. När kroppen säger nej blir det en sorg. Den märks mest på kvällarna när det blir tyst här hemma. En slags vardagsensamhet. Till sjöss delar man allt: vakt, mat, trötthet, skratt. Det är tufft, men samtidigt ett av världens bästa jobb när det kommer till känslan av att vara behövd och ha en tydlig roll.

I Halmstad blir vardagen ibland för tyst, även om jag jobbar hårt på att aktivera mig. Det blir ofta dyra lösningar eftersom jag saknar ett naturligt vardagsumgänge. Jag som en gång var lågbudgetseglare och levde på nästan ingenting ser nu hur sällskap på land går hand i hand med fika, restaurangbesök, tåg och ibland flyg för att träffa vänner. Jag reser för att jag är nyfiken och har vänner överallt – men också för att något fattas.

Det är inte Halmstad det är fel på. Staden är en riktigt bra plats på jorden. Ändå har jag svårt att finna min givna plats här. Varför är rätt enkelt att förstå om man sätter sig in i vad som krävs psykologiskt för att trivas på en plats. Det handlar om vem man är, ens identitet och livsstil, själva platsen – och processen, hur man känner och beter sig där. Jag gillar Halmstad, men när det kommer till ”person-delen” har den förändrats kraftigt. Efter förlusten för tre och ett halvt år sedan och nu när sjömanslivet tar slut, glappar det. Något har stått på paus. Jag har vänner, men jag har inte riktigt byggt upp mitt eget sammanhang än. Och de närmaste vännerna finns inte ens i min världsdel. Ibland kan videosamtal helt enkelt inte ersätta det verkliga mötet.

Det är alltså hälsan som sätter stopp. Efter tidigare operationer har tarmarna vuxit fast i bukväggen. Risken för tarmvred har ökat det senaste halvåret. Att jobba till sjöss, och särskilt i Arktis, är därför ingen lösning längre. Varken för mig eller för säkerheten ombord. Så här står jag nu. Fullt överens om att det blivit nödvändigt att leva i land. Men samtidigt är det inte så enkelt. Förändringen är här, oavsett om jag vill eller inte.

Coming ashore is easy.
Staying is the harder voyage!

Ibland byter livet riktning

och en ny väg får skapas.

//Coddi.