Det ringer på min mobil. -Hej, Per Qvarnström här på Sveriges Radio, P4 Halland.

Jag var såklart helt oförberedd. Hur han fått fatt på mig och varför han ringde hade jag ingen aning om. ”Jag undrar om du vill komma hit och vara med i direktsändning.” Per hade hört talas om mig, om mitt liv som inte ter sig som de flesta andras. Om jobbet ombord på ett fartyg i Arktis och om alla resor jag gör däremellan. Han hade hört talas om den här Halmstadbon – äventyraren. Och även om det är min vardag förstår jag ju att folk blir nyfikna. Nu ville Per att jag skulle ge lyssnarna lite inspiration i höstmörkret genom att berätta om mina äventyr och mitt resande…

Jag svarade ja blixtsnabbt, innan jag ens hunnit tänka efter. Kanske lika bra det. Även om jag varken är blyg eller särskilt nervös finns det ändå en viss anspänning i att sända ut sin röst i etern. Men jag behövde inte oroa mig. Några dagar senare dök jag glad upp på redaktionen. Snart hade jag en mikrofon framför mig och hörlurar på. Per, som är en välkänd radioprofil här i stan, var fantastisk på att leda samtalet. Det kändes inte svårt alls. Vårt prat i direktsändning flöt på naturligt, med avbrott för musik och nyheter.

Vi backade ungefär tio år i min historia – till när vi kastade loss från Halmstad för att långsegla. Och till den livsresa som följt sedan dess. Vi pratade om vad som fick mig att börja jobba som sjöman på ett expeditionsfartyg i Arktis. Om den livsomvälvande förlusten av min livskamrat, som dog medan vi var långt borta till sjöss, och som tvingade mig att hitta en helt ny väg framåt. Att flytta iland på riktigt var inte så enkelt. Så jag blev sjöman istället.

För efter åren till sjöss har jag haft lite svårt att vara stilla, lite svårt att slå ner bopålarna ordentligt i Halmstad. Jag brukar skämtsamt säga att jag är “addicted to departures”. Förra året sov jag hemma i Halmstad i ungefär trettiofem nätter. Resten av tiden var jag på väg någonstans.

Avslutningsvis fick jag lyfta tre resmål som ligger mig varmt om hjärtat – mina personliga topp tre. Jag har många, men valde Alderney som är en av de Engelska kanalöarna, Ittoqqortoormiit på östra Grönland och Algonquin Park i Kanada, där jag nyligen var. Och jag hann också efterlysa skateboard- och longboardsåkare i Halmstad, eftersom vi även kom in på min hobby.

Efter sändningen fick jag fin återkoppling. Från vänner som lyssnat med flit, men också från människor jag känner som helt oförberedda hört mig i radion och blivit överraskade. Det värmde. Jag gick hem i regnet och kände att den här dagen verkligen gett mig en boost. Jag måste inte stå på Köpenhamns flygplats för att känna det där pirret som jag älskar – känslan av att vara på språng. Den kan tydligen dyka upp även i en radiostudio i direktsändning. En kul grej helt enkelt. Och vem vet – kanske blir det fler gånger i radion längre fram, när det finns något nytt att berätta som de vill lyfta. Ibland räcker det med en mikrofon och ett samtal för att påminna en om att livet fortfarande rör på sig.

// Coddi.

MEN VA SJUTTON ÄR DETTA FÖR BILD?!

Fofo hade tydligen smygit ner i väskan.
Han ville såklart också vara med på radiostationen;