Genom åren har jag samlat på mig en hel drös smeknamn – några mer ärofulla än andra. Lena, Sunshine, Styrman Pimpsten och Coddi är bara några av höjdpunkterna. Men förra kryssen slog verkligen allt. Då blev jag både utnämnd till The Fika Queen och – håll i er – ”Den farligaste kvinnan på Svalbard”. Nej, det handlar inte om att jag springer runt med kökskniven i högsta hugg eller förför oskyldiga sjömän i midnattssolen. Det är betydligt värre än så. Det handlar om att mina kanelbullar är så oemotståndligt goda att de förvandlar mäns sexpack till ett bekvämt, välmående enpack som sitter mitt på magen. Jag utgör med andra ord ett indirekt hot mot både midjemått och självkänsla…

Men med handen på hjärtat bakar jag bara när jag jobbar. Jag ser mig inte som någon bakdrottning, allra minst privat. Bara en sån sak som att jag seglade flera år med Wilma utan ugn. Och att jag knappt äter bröd själv och att min ugn hemma i Halmstad allt som oftast står kall. Så kommer ni på besök så får ni inte räkna med kanelbullar – den sidan av mig lämnar jag kvar ombord.

På Freya däremot har jag fått upp farten ordentligt. Jag har finslipat recepten och trots att jag är hård mot mig själv tycker jag faktiskt att resultatet är riktigt ok. Grundutbildningen fick jag när barnen var små. Fyra stycken ungar sprang runt mina ben på gården medan vedspisen värmde stugan och jag stod och bakade. De växte upp med kött, sås och potatis. Och kanelbullar såklart. Numera har jag bytt ut mina egna ungar mot hungriga gäster som flyger in från alla världens hörn. De är minst lika förtjusta i bullarna som mina barn var som små. Fördelen nu är att de jag bjuder på bullar inte har kladdiga fingrar och inte behöver bli bortburna från bordet.

En av dagarna när vi låg i Möllerfjorden fick jag möjlighet att följa med ut i en av zodiakerna. Vi tog oss iland på en liten udde där den orange-röda hyddan Lloyds Hotel står och blickar ut över fjorden. Det är egentligen bara en enkel liten stuga, men den har fått både fem stjärnor och ett stolt namn. Den byggdes runt 1912 av det tyska rederiet North German Lloyd för att markera sitt anspråk på området under den tid då Svalbard fortfarande var ingenmansland. Här ute i den totala vildmarken finns det lite här och där just sådana här hyddor. Små enkla skyddsrum dit man kan ta sig om vädret slår om, båten får problem eller man helt enkelt behöver en torr och varm plats. Det är en viktig del av säkerheten i Arktis. Virket till de flesta av dem kommer inte härifrån – här växer ju inga träd – utan det är drivved som flutit hit från Sibirien med havsströmmarna och samlats upp på stränderna genom åren. Att stå där inne i Lloyds Hotel och titta på väggarna fulla med gamla namnskyltar från besökare genom decennierna ger en häftig känsla. Jag själv skrev en rad i gästboken.

Dagarna här uppe bland glaciärerna fortsätter. Denna törn är lång, det är inte på långa vägar dags att mönstra av. Faktum är att det dröjer mer än en månad innan jag lyfter min väska över fartygets höga tröskel – och då i ett helt annat land än Svalbard. Men mer om det får ni veta en annan gång.

// Coddi.

Håll utkik… mer från mina äventyr kommer tids nog!