Den här lilla världen är både min arbetsplats och mitt hem under hela expeditionen. När mitt arbetspass är över är jag fortfarande ombord, och gränserna mellan jobb och fritid suddas ut på ett både fint och krävande sätt…

Även under min vilotid bär jag ett visst ansvar som sjöman. Det handlar inte om vanliga arbetsuppgifter, utan om att alltid sätta säkerheten först, att ha ett gott uppförande och att vara redo om något oväntat skulle inträffa. Jag kan helt enkelt inte göra precis vad som helst. Samtidigt vill jag få vara mig själv, få möjlighet att kunna släppa fram min personlighet, skratta och ibland leka loss lite – utan att för den sakens skull tappa professionaliteten. Det är en balansgång och det krävs en bra fingertoppskänsla för att känna när det passar och hur långt man kan gå. Det är kanske det jag uppskattar allra mest med Freya: att vi i besättningen får ge våra gäster ett äkta och personligt bemötande.

Jag är såklart friast när jag är inne i min hytt. Där stör jag ingen och ingen stör mig, och jag kan skriva i lugn och ro. Men så fort jag vill göra något utanför hytten måste jag tänka till. Jag brukar till exempel passa på att duscha och basta medan gästerna äter lunch, så att ingen annan hindras. Och när vi för några dagar sedan äntligen kom upp till packisen – ja, då fick jag chansen att rusa ut! Snabbt slängde jag på mig en tjock tröja, flytväst och mössa, grep Fofo i farten och sprang ner för landgången som vi fällt ut på isen.

Det var svinkallt ute, vi var ju trots allt så nära nordpolen man kan komma med båt. Med Fofo i handen hoppade och dansade jag fram över packisen för att hitta rätt plats för fotot. I hasorna hade jag vår guide Yarris, som jag kallar henne. Beväpnad som hon var kunde hon inte bara ta foton, utan även rädda mig från att bli uppäten av isbjörn om en sådan skulle dyka upp. När jag går där och skuttar på isen får plötsligt en av killarna från CNN syn på mig. Han plockar upp sin mobil och knäpper av en bild. Den blev jättebra – man ser verkligen lekfullheten i mig.

En annan dag kom en av kameramännen från CNN fram till mig och frågade om jag ville uppleva hur det är att vara stridspilot. I handen höll han ett VR-headset – de där glasögonen som stänger ute den riktiga världen och placerar dig mitt i en helt datorgenererad, tredimensionell miljö. Jag sa ja direkt, avbröt vad jag höll på med och fick plötsligt känna hur det är att landa ett stridsflyg på ett hangarfartyg ute till havs. Helt otroligt häftigt!

Jag inser ju hur unik min arbetsplats är. Naturen, våra gäster och guider och inte minst mina fina arbetskamrater som jag trivs så bra ihop med. Det är som jag brukar säga när vi presenterar oss för nya gäster:
”Hi, my name is Helena and I am the lucky one – I’m the only girl among the crew.”

Freya har kört in i packisen och jag och Fofo ställer upp oss för fotografering…

Vi hade lite is att banka loss från fartyget när vi kom fram till packisen…

Med kocken Oscar – den enda i Longyearbyen som kör skinnpaj. Bra kamrat och grym kollega. Bilden på mig i svartvitt har min kollega Tomas tagit (Foto: Tomas Hellgren)

Äntligen tillbaka i Longyearbyen! Första kvällen ute med besättningen och en välförtjänt öl. Som ofta är jag den enda tjejen ombord, lucky me…

// Coddi.