”Ah, det är du som är kamelflickan!”

Inte hela redaktionen hade koll på vem jag var, trots att jag skrivit flera artiklar för Odyssé – tills en av dem blev påmind av en annan medlem om just det numret som gav mig priset för ”årets artikel”. Till skillnad från vanliga seglingsskildringar hade jag skickat in en bild med två kameler och fyra ryttare och en spännande text om hur det var att övervintra med sin segelbåt i Tunisien. Och till skillnad från de klassiska förstasidorna med bilder på blått hav, solnedgångar och horisonter, var det ju lättare att minnas två kameler. Att jag ändå behövde presenteras på nytt berodde förstås också på att min penna hade tystnat i tidningen i samma veva som Tjoppe plötsligt var borta…

Det var först nu, så här ett par år senare – som jag kände att tiden var mogen att närma mig min förening på nytt: Svenska Kryssarklubbens sektion Medelhavsseglarna. Detta trots att jag fått så fint stöd av dem när jag våren 2023 plötsligt stod ensam och jag samtidigt fick en massa praktiskt och ekonomiskt att lösa. Wilma stod vid tillfället ensam kvar på ett varv i Lissabon.

Wilma sålde jag tids nog, men medlemskapet behöll jag. Jag visste ju att det inte bara var en avgift, jag fick något tillbaka. Och namnet Medelhavsseglarna till trots – man behöver faktiskt inte segla där för att vara med. Ett intresse räcker, en dröm om Medelhavet eller någon annan horisont. För utan båt är jag fortfarande seglare i själen. Och även om rätt stund inte infunnit sig än för en ny segelbåt så kan jag inte låta bli att snegla på annonser.

”Kan du inte skriva något för oss igen? Du bär erfarenheter som andra seglare sällan kommer nära – en del riktigt behjärtansvärda.”

Redaktören syftade på minnesfonden som nästan ingen i föreningen känner till. Den jag vände mig till när kostnaderna skenade; vi hade kommit hem med blott en resväska och med Tjoppe döende behövde vi någonstans att bo, någonstans att ta emot sjukvården, begravningsbyrån och familj och vänner som var i lika stor chock som oss. Vi såg ingen annan utväg än att initialt hyra en svit på Mårtensons Hotel i Halmstad. Tills vi löst det med bostad.

Medlet ur Gunilla Bertels minnesfond hjälpte stort eftersom Wilma stod i Portugal och tickade pengar, hyra för lägenheten jag fick strax därpå – där jag bor nu – kom som ännu en kostnad, och hotellets räkning på det. Fonden är specifikt skapad för att stötta långfärdsseglare i behjärtansvärda situationer. Gunilla var en av våra medlemmar som tragiskt omkom utanför Marockos kust för några år sedan.

När årsmötet var över, vår gemensamma lunch avklarad och det intressanta föredraget om segling i Panama och Galapagos så växlade jag åter kontakt med Redaktionen för Odyssé. Inte för att jag hunnit börja skriva på någon artikel sedan jag kom hem från Göteborg. Men tankarna går för fullt. Och kanske att jag även överväger att nappa på deras önskan om att ha med mig i redaktionen.

Vi får väl se. Men det känns gott att vara hemma hos seglarfamiljen igen – min förening som förenar oss långfärdsseglare. Där man får svar på sina frågor långt innan man kastat loss från Sverige, där man kan prova på att segla i Grekland innan man ger sig av på egen köl, där man kan gå på pubkvällar som föreningen arrangerar. Där ordföranden våren 2023 mitt i katastrofen ringer och frågar: Hur kan vi hjälpa dig?

Jag tror tiden har blivit mogen för att ta upp pennan igen och då inte bara för att skriva på bloggen min…

//Coddi.