Återkommande har jag berättat om bravaderna med ”ensamseglande Susan” på bloggen. Idag ges hennes bok ”The half bird” ut. Det är en berättelse om hennes ensamresa med lilla segelbåten Isean, från Lands End till Greklands stränder. Det är en berättelse om hur hon finner glädje i ensamheten och vad hon upptäcker hos sig själv. Boken handlar om en kvinnas mod och hennes oväntade resa mot friheten…

Susan inviterade mig till hennes releaseparty ikväll. Av olika anledningar tackade jag nej. Och denna morgon vaknade jag med funderingen över om jag möjligtvis prioriterat fel. Istället för att krama min ensamma kudde denna morgon så hade jag kunnat vara i Hammersmith med Susan. Ätit frukost tillsammans och därefter följt med henne på allt som en författare förväntas göra en dag som denna. Och ikväll hade vi kunnat vara på festen på Themsen tillsammans, med en massa andra sköna människor.

Men varför åkte du inte dit??? (undrar säkert någon nu). Ja, det kan man verkligen fråga sig. Men ibland kan man inte springa på varje boll hur mycket än hjärtat vill. Dels har det blivit rätt mycket flackande under året som gått, vilket i längden blivit dyrt. Något jag kunnat göra tack vare det ekonomiska stöd man får genom pensionssystemet (under tolv månader får man som ung änka en liten slant utbetald, istället för det som förr hette änkepension och som idag inte längre finns). Slanten har varit helt avgörande för min del och sista utbetalningen har jag nu fått. Initialt trodde jag inte att det skulle bli så många resor. Men ensamheten har liksom tvingat mig iväg. Håller man på att gå sönder känslomässigt och vännerna bor långt bort, ja då blir det gärna så att man löser en flygbiljett och åker dit. För mig har det handlat om överlevnad. Och jag har tänkt att resten får lösa sig sen.

Med det sagt så hade jag kanske ändå kunnat tacka ja och ta pengar från mitt sparkonto. Men jag vet ju inte hur länge den slanten ska räcka. Och därtill känner jag mig lite mätt på att flaxa runt. Dessutom vill jag inte lämna Halmstad i detta nu eftersom jag börjat jobba lite. Jo, ni läser rätt. Lite försiktigt har jag börjat återvända till arbetslivet, några timmar i veckan. Och det är så obeskrivligt roligt och jag mår så bra av det. Därför vill jag stå till förfogande för min underbara arbetsgivare.

Men nog om mig och mina val. Idag är det Susans dag. Idag ges hennes bok ut och den har jag förbeställt sedan flera veckor tillbaka. Det gick inte att göra via svenska bokhandlare så i dagarna väntar jag in mitt exemplar från England (tack Maria, för att du förbeställde boken åt mig).

I somras gav Susan mig sitt exemplar av förlagan till boken. Därför vet jag att det i ett kapitel handlar om natten då Wilma blev rammad och bordad av migranter. Susan kom till vår undsättning efter det att vi ropat ut MAY DAY MAN OVER BOARD på radion. De spanska myndigheterna drog igång en räddningsaktion och snart dök Susan upp upp vid vår sida (hon hade befunnit sig några sjömil söder om oss). Trots att Tjoppe ropat över radion till henne att hon inte fick komma nära (för det kunde bli farligt för henne som ensam på en liten segelbåt) valde hon ändå att trotsa sina rädslor. För det handlade om hennes vänner och det handlade faktiskt om att människor fallit i vattnet i den kolsvarta natten. Det säger väl något om hur Susan är som person.

Efter den incidenten fick vi speciellt band till Susan. Både jag och Tjoppe. Och när jag nu ser på de foton jag tog efter denna natt kan jag notera hur glad Tjoppe var i Susan. Hur beskyddande han blev och hur han alltid höll ett litet extra öga på hennes färd. Han kunde ringa henne och varna för en storm som hotade komma i hennes väg. Och vid de tillfällen vi träffades passade Tjoppe på att göra små förbättringar på Isean, bland annat monterade han dit Wilmas gamla batteribank så hon fick mer ström ombord.

Jag är övertygad om att det inte bara var Tjoppe som kände starkt för Susan, det var högst ömsesidigt. Även Susan hyste varma känslor för Tjoppe som person och hon hade en enorm respekt för honom som seglare; noga lyssnade hon uppmärksammat till hans ord. Och dessa känslor fanns inte bara mellan dem, även hon och jag älskar varandra. Som vänner.

Därför var det med extra stor glädje jag denna morgon noterade att boken till faktum går att beställa från svenska bokhandlare. Den är inte översatt till svenska (men de flesta av oss klarar ju engelska utifall man önskar sig ett exemplar). Köper du boken så lovar jag att nästa gång jag reser för att träffa Susan, då tar jag med mig din bok och ser till att hon signerar den åt dig. Jag hoppas väskan blir tung.

Och till sist vill jag säga några ord till Susan;

Good luck today, Susan. I slightly regret not being by your side. I hope you will have a lot of fun. If you see Wilma, give her a caress from me. I myself will go to the bookstore in my town and ask for your book. I don’t think I will find it there. But I want to ask and I want to tell them they should have it. Because it is a fantastic story. And also, alongside your adventure, it is also a part of mine. With love// Helena Xxx

Här ett litet axplock av bilder från våra stunder ihop;

Vill du beställa boken så kommer här några länkar (och för dig som inte bor i Sverige kan du säkert hitta något sätt att beställa boken om du googlar).

https://www.akademibokhandeln.se/bok/the-half-bird/9780241553169 (Akademibokhandlen)

https://www.bokus.com/bok/9780241553169/the-half-bird (Bokus)

(Observera att priset skiljer sig lite åt).

// Coddi.