Ok, då är jag åter i Halmstad i ett nytt försök att hålla mig frisk i kropp och själ fram till operation. När jag klev av tåget mötte en nyvunnen vän upp och när jag kom hem till lägenheten hade min granne lyst upp entrén och köpt bröd till mig. Mottagandet gjorde mig alldeles varm om hjärtat. Denna gång kände jag mig mycket bättre till mods när jag klev in genom dörren, än jag gjort många gånger förr…

Oturligt nog blir det ingen operation nästa onsdag. Jo, ni läser rätt. Jag fick veta när jag kom till kirurgmottagningen för provtagning. Jag tog nyheten ganska bra trots mitt något stukade psyke – för någon annan stackare behöver operationstiden mer än jag. Och då även min operation kräver en mer erfaren kirurg, får jag snällt vänta. Någon ny operationstid har jag inte fått, men jag hoppas att jag inte behöver vänta alltför länge tills jag blir kallad. Under operationen kommer inte bara gallblåsan opereras bort, utan det kommer även göras en så kallad (håll i er nu, för här kommer ett tungvrickar-ord av guds nåde;) endoskopisk retrograd cholangio-pankreatografi. Puh! Tror jag fick till stavningen rätt. Man kommer alltså gå in i gallgångarna och rensa dessa fria från gallstensgrus och i samband med det gör man en ERCP.

För min del gäller nu att hålla nere fysiska möten fram till operation, så jag inte åter blir smittad av något virus. Nu gäller att mobilisera kraft och ork så jag inte får fler bakslag. Vad jag kommer göra för att skingra ensamheten är att hålla daglig kontakt med flera av mina vänner. Dels har jag inplanerade videosamtal med min vän Caroline i Kanada. När hon vaknat på morgonen ringer hon upp – och då är klockan 14 hos mig. Såklart pratar jag även med Konstruktören och andra vänner skriver jag med. Min nyvunna vän som hämtade mig vid tåget kommer jag gå promenader med, på en armlängds avstånd för säkerhets skull. Fler vänner än så har hört av sig och sträckt ut sin hand och behöver jag, kommer jag inte tveka en sekund att ta den. Ni vet vilka ni är. Tack snälla alla, ibland är en blogg och sociala medier inte så dumt att ha ändå. Glöm inte det i stunder ni funderar på att överge facebook och instagram. Det är trots allt plattformar där man snabbt når ut, ibland kan det handla om så viktiga saker som livet.

Nu vill jag tro att jag kommer klara tiden fram till operation utan några större mentala eller fysiska bakslag. Och som extra åtgärd har jag planerat några mindre projekt hemma som jag kan ägna mig åt. Skulle jag trots detta må alltför dåligt, kommer jag försöka orka kommunicera detta. Så finns det säkert någon där ute som har tid och lust att hålla kontakten.

Efter mitt besök hos kirurgmottagningen kände jag mig (trots den inställda operationen) ändå rätt glad. För provsvaren visade att alla värden åter är normala (för första gången på månader). Jag hade även ett riktigt fint blodtryck och en vilopuls på 56. Syremättnaden låg på max, 100 procent (inte illa för en tjej på 57 år). Det kändes bra – för ända sedan Tjoppe dog har olika fysiska åkommor avlöst varandra, vilket såklart hänger ihop med stressen. Är det ändå inte rätt otroligt hur starkt vi människor kan påverkas när något riktigt svårt drabbar oss, såsom trauma och sorg? Inte bara psyket, utan även fysiska besvär och sjukdomar kan triggas. Nu hoppas jag att mina fina värden är ett tecken på att det äntligen håller på att vända.

Höst i Halmstad…

Ännu känslomässigt skör och orolig inför operationen (på grund av blödningsrisken) är jag förhållandevis vid gott mod. Närmaste dagarna har jag kalendern fylld. Sen, vartefter dagarna går, blir det en liten större utmaning. Men jag tror det kommer gå fint. Annars ringer jag en vän.

”Black hole sun

Won’t you come

And wash away the rain?”

//Coddi.