Plats: Lysekil, Sverige

När jag i stunder lyckas lägga grubblerier och tårar åt sidan, ges jag lite välförtjänt vila. För det sägs att sorgen är randig, att man ibland behöver ta en paus. Det välbehövliga andrummet kom en dag då jag valt att inte åka till förrådet över huvud taget. Det tar på krafterna att rensa och gå igenom minnen. För en stund är det skönt att glömma…

Den lediga dagen åkte jag hem till ett par vänner som bor ett stycke utanför Lysekil. När de inte är hemma och strosar runt huset finner man dem på båtvarvet i stan. Jag brukar därför kalla dem för ”varvsnissarna”. När kramarna var avklarade hoppade jag i min bikini – för vädret var underbart. Och medan min livstörstande kropp lapade i sig solen, pratade Fru Varvsnissa och jag om ditt och datt. Inga tunga samtalsämnen utan bara kvalificerat struntprat. Framåt kvällen dök självaste Herr Varvsnisse upp och då grillade vi i deras berså. Gott och trevligt – och jag passade på att dryfta lite båttekniska frågor med honom. Övrig tid hängde jag med fru Varvsnissa. Med henne är sällan ett öga torrt och då syftar jag inte på gråt, utan på skratt.

Vid ett tillfälle for Fru Varvsnissa in i ett av rummen som en skottspole. Där fiskade hon tag på en blå klänning. ”Den här ska du ha”. Den gick inte längre om Fru Varvsnissas underbara barm. Men desto bättre passade den mig (ibland ska man ha tur). När jag gled i tygstycket hände något. Helt plötsligt kände jag framtidens vingar slå emot mig. Med hopp om att det faktiskt kommer ljusare dagar. Där livet åter kommer bjuda mig lycka och kärlek. Jag kände mig nog lite som… Miss Coddi Wompler! När jag såg mig själv i spegeln fanns inte det ledsna ansiktet där, det som jag så många gånger sett förvridet i förtvivlan och tårar senaste tiden. Nu var det istället en leende tjej som tittade tillbaka på mig. Rätt snygg om man får säga så om sig själv (är ju trots allt 57) och likt alla andra människor, blir även jag vackrare när jag ler. Den där Miss Coddi Wompler kommer definitivt få ta mer plats i mitt liv. För det har blivit hög tid för lite knasigheter, så livet blir roligt igen. Ska bara sortera klart bland minnena först. Så jag därefter kan låsa dörren till förrådet tills jag kommer upp nästa gång. Och när jag gör det (vrider om nyckeln) hoppas jag att det blir i min nya blå klänning. Miss Coddi Wompler is back!

”On my way home to my heart”

//Miss Coddi (mitt alias när jag är på humör, alltså gott humör)

Miss Coddi och Fru Varvsnissa!

Kanske någon noterar att jag börjar komma i form (kroppsligt då…). Traskar många timmar med ryggsäck för att vänja kroppen och fötterna, eftersom jag tänkt ge mig ut på vandring i skog och mark (och sova ensam under stjärnorna). Därtill har jag börjat cykla och stannar då gärna till vid ett utegym. Det går nog åt att vara stark om jag ska vara Miss Coddi…

Och till Fru Varvsnissa; Tack för klänningen, knasboll! (sagt med kärlek)