I stunder av svårmod blir jag en tvivlare och den förbaskade sorgen ställer till det för mig. När texten jag filat på till nästa inlägg var klar, föll jag åter i grubblerier. För närvarande är det tankar kring Wilma som kretsar i mitt huvud. Jag måste snart ner och det inte bara av känslomässiga skäl. Utan av praktiska och tekniska orsaker. Jag behöver helt enkelt dra på mig arbetsbyxorna…

För när jag reflekterar inser jag ju att Tjoppe måste ha varit sjuk redan innan vi lämnade varvet och åkte hem. Det har fått mina tankar att gå i spinn. Fast vi båda hjälptes åt att bygga om motorbädden och montera motorn och backslaget, känner jag starkt att jag måste dit och dubbelkolla. Så ingen slangklämma blev missad (vi bytte avgasslang också) eller någon bult inte blev dragen ordentligt. Jag har ingen anledning att tro att jobbet inte blev minutiöst noggrant gjort. Men det hjälper inte då jag finns här och Wilma där. Vi hann dessutom inte starta motorn, vilket varje vettig potentiell köpare kommer vilja göra. Eftersom Wilma står uppe på varv måste jag på något vis ordna med vatten så motorn får kylning, så jag får testköra. Wilma är idag en rätt tekniskt utrustad båt. Jag kan på långa vägar inte så mycket som Tjoppe kunde. Men då han inte finns i livet längre, är jag den som kan henne bäst. Ärligt talat så svär jag inombords för att han lämnade mig med detta. Jag vet att jag har ett tekniskt kunnande som räcker väl så långt, sett till andra som vistas på havet. I synnerhet om jag får jämföra med mina medsystrars kunskaper (otal är de timmar jag har hängt över en motor). Men ändå, det känns så förbaskat jävla ensamt att ha det här ansvaret. JÄVLA SKIT rent ut sagt. Men det blir säkert bra bara jag får komma ner. Då kommer säkert min oro att stillas. Och när jag ändå har er på tråden och kräks ut min vånda, vill jag lyfta frågan till andra seglande par. Se för fasiken till att alla ombord kan båten, såväl seglingsmässigt och tekniskt. För faller din man och kapten över bord, hanterar du då situationen ensam? Den svagaste länken ombord måste vara tillräckligt stark. För olyckan händer inte när havet är stilla. Och ett arbete kan plötsligt tvingas avbrytas på grund av sjukdom och död. Jag är tacksam att Tjoppe lärde mig så mycket. Men jag svär över att jag ändå inte kan mer. I detta nu hjälper det inte mina känslor. I stunden är jag inte alls Miss Coddi Wompler, utan en övergiven Helena. Han lämnade mig med allt. Och fast jag vet att jag fixar det och att jag har hjälp ifall jag behöver, så måste jag få gråta över mig själv. Stora tårar. Som rinner i floder.

En alldeles nytagen bild från varvet i Lissabon. Ett par svenska seglarvänner kom upp på varvet häromdagen och de skickade bilden till mig. Wilma längst fram, Konstruktörens båt bakom som nu är orange och i bakgrunden syns vännernas nyupptagna båt…

//Helena