Det finns ett tillstånd som kallas kabinfeber (cabin fever). Tack och lov drabbas vi inte så ofta, men nu hände det. Och typiskt nog mitt i natten. Med regnet strilande utefter båten smög sig den karaktäristiska rastlösheten innanför skinnet på oss, mest på Styrman som då drabbas av sömnlöshet. På sistone har det fallit otroligt mycket regn över Lissabon och vi har i långa perioder behövt hålla oss inne på båten. Bor man på begränsad yta som vi gör, blir det till slut kännbart. Då upplever vi en lätt klaustrofobisk känsla och rastlöshet…

Tillståndet kan bli allvarligt, även om vi är rätt säkra på att det aldrig skulle kunna gå så långt för vår del. Men det sägs att människor till och med slagit ihjäl varandra när de inte stått ut längre. Genom irrationellt handlade kan den kabinsjuke få för sig, att ge sig ut i just det väder man sökt skydd för. Det kan handla om att man lämnar fjällstugan i snöstorm. Eller att någon ombord på en ubåt får för sig att vilja öppna nedgångsluckan trots att båten befinner sig i undervattensläge. Men då har det gått så långt att personen anses vara ”uppståndelse-galen”. Kabinfeber kan vem som helst drabbas av och det sker efter man suttit isolerad en längre tid på begränsat utrymme. Den plågsamma klaustrofobiska irritabiliteten och rastlösheten är ingen sjukdom, utan ett tillstånd.

Att vi fick känning av kabinfeber just nu beror på regnet. Varje öppning till båten har vi behövt bomma igen och det intensiva regnet har gjort att vi inte kunnat ta oss ut. Vi pratar alltså inte om något vanligt regn. Detta i kombination med att julen i sig bjuder på mycket stillasittande. Vetskapen om att vi är helt ensamma på varvet, gör inte saken bättre. Trots att vi varje dag försöker komma utomhus oavsett väder, blir det emellanåt inte tillräckligt med rörelse. Och natten är inte den bästa stunden på dygnet att försöka hitta på saker.

Den värsta slängen av kabinfeber upplevde vi under pandemin. Vi befann oss i Grekland och det rådde totalt utegångsförbud. Vi fick inte gå ut på kajen, än mindre ro jollen eller ta några simtag bakom båten. Ut kom vi bara de gånger vi med skriftligt tillstånd fick lov att gå till närmaste matbutik. Vilket vi gjorde en gång i veckan. Det är lätt att glömma hur galet det var i början på pandemin. Där vi befann oss var restriktionerna dessutom extremt tuffa. Vi höll trots allt modet uppe, även om vi några gånger upplevde att rastlösheten tog över. Vi blev dock aldrig irriterade på varandra.

Generellt hanterar vi instängda dagar bra, annars hade vi inte levt såhär. Och vi är noga med att inte låta den enes disharmoni gå ut över den andre. Varför söka strid, när vi i grunden är beroende av varandra för att vår vardag ska fungera. Blir känslan av instängdhet för påtaglig, försöker vi råda bot på den. En lättare sak att göra dagtid, svårare är det om natten. Vi vet båda att vi personligen måste ta ansvar för hur vi uttrycker de känslor vi känner. Vi kan prata om hur vi mår och känner, något vi ofta gör. Men att bli utåtagerande är inte särskilt förenligt med långsegling (kanske inte förenligt i ett förhållande överhuvudtaget). Seglar man som vi gör, krävs det att man är mentalt stabil.

Så medan vi låg där båda vakna på natten med den klaustrofobiska känslan innanför skinnet, gick Styrman upp för att städa lite. Att sticka ut huvudet genom nedgångsluckan var inte att tänka på, regnet bokstavligen forsade ner från himlen. Men snart kände sig Styrman tillräckligt bra för att kunna återgå till bingen. Istället för att försöka sova lät vi tiden ticka på med läsning och småprat. Passande nog läser Styrman en bok som heter ”Vinterskepp” som är skriven av seglarparet Deborah och Rolf på båten Northern Light. Om hur de under 16 månader stannade i Antarktis där de lät båten frysa in, bortom all civilisation. Bland annat nämner de utmaningarna med att leva två personer på en liten båt. Hur de hanterar alla tänkbara situationer, utan att börja gräla eller bli deprimerade. Deras erfarenheter är lärorika att läsa om och de nämner faktiskt det vi själva upplever – att vi istället för att gå i klinch med varandra, blivit måttlöst tajta som par. Ibland är det svårt att veta var våra kroppar och psyken börjar och slutar, i sån symbios lever vi. Vi tänker ofta varandras tankar och vi kan förnimma den andres fysiska smärta. I flera avseenden har våra ”jag” har blivit något av ett ”vi”.

Väderleksprognosen för Lissabon är ingen munter läsning och under närmaste dygnet fortsätter det vara riktigt blött. Men vi ska inte klaga, vi har det bra. Vi ska bara hålla kabinfebern på avstånd. Kapten ägnar dagen åt att isolera styrhyttstak och Styrman skriver och editerar film. Därtill har vi fått oväntad hjälp på traven, då vi kunnat kanalisera frustrationen på något specifikt. När Kapten stod i badrummet och borstade tänderna, lyckades en krona till en tand i underkäken lossna när han gick lös med tandtråden. Så nu ger vi tanden skulden för allt vi känner, så vi själva kan fortsätta må bra i vår lilla kokong till båt.

Skepp o Hoj!