(…i hamnen har skapat problem…)

För ett par veckor sen så hade vi ett blixtnedslag i hamnen som fick våra rumpor att ofrivilligt lyfta en halv meter från sittunderlaget. PANG! Jävlar hann vi tänka. Är det något som man inte gillar som seglare så är det elektriska urladdningar av åskmodell. Vi klev upp och spanade ut för att se om någon mast hade träffats, Wilmas mast tillhör de kortare men vår norske vän har två ståtliga master i trä, tänk om de hade slagit fyr likt två gigantiska tändstickor i skyn?! Men vi kunde pusta ut, allt såg lugnt ut med vännens båt och ingen annan segelbåt verkade ha fått en direktträff av blixten heller.

MEEEN…så började problemen. Först kopplade vi inte ihop händelserna med blixten. Vår vän på den norska båten började få problem med sin utrustning ombord, vindmätaren visade bristfällig information, navigationsljusen gick antingen inte att sätta på, eller stänga av! VHF-radion var helt död. Möjligtvis så kunde den sista bero på handhavande då det samtidigt meckas med annat ombord men det kändes långsökt, men det gjorde det även med att åskan skulle vara orsaken…

TILLS…vår andra båtgranne kom tillbaka efter att ha varit hemma i Tyskland under en månad. Hans katamaran och Wilma gnuggar sina sidor kärleksfullt mot varandra med några fendrar emellan, han är alltså vår närmaste båtgranne. Vår granne upptäckte till sin förskräckelse att så gott som all elektronik ombord var utslagen. Vår tyske vän radade upp en lång lista, GPS, Radar, AIS, däcksbelysning, lampor inne i båten… Nu började vi koppla ihop norrmannens bekymmer med tyskens bekymmer – kunde den gemensamma nämnaren vara blixtnedslaget?

DÄRFÖR…började vi kolla upp vår utrustning ombord på Wilma, om vi drabbats också. Vi hade ju inte märkt något uppenbart med lamporna inne och datorn som exempel. Laddning från solpanelerna och vindgeneratorn fungerade som vanligt, kyl- och frys lika så. Men när vi ligger still under vintern så är ju det mesta avslaget, så man har ju ingen aning förrän man startar upp systemen och kollar grundligare. Vi startade upp allt som om vi skulle ut och segla…

Navigationsljusen – OK

Däcksbelysningen – DÖD (den fungerade före blixtnedslaget)

Radiotelex (långvåg för att ta emot väder) – OK

VHF-radion (kommunikationsradion) – OK

När vi startade upp det elektroniska navigationssystemet som inkluderar GPS (satellitsystem för positionsangivelser) så kunde vi konstatera följande;

Sjökorten – OK

Wilmas position – OK

Wilmas framfart – OK (nu rör vi oss inte så mycket i förtöjningarna men tillräckligt för att få utslag på navigationsinstrumentet)

Radar – OK

Ekolod – OK

Klockan – DÖD (vi får inte upp klockan i displayen men i övrigt så verkar navigationssystemet kunna förstå tid och rum i realtid)

Vi kunde även se att färjan från Aten var på väg in i Naxos hamn, den gav oss information om fart riktning och position. Såldes så kunde vårt system ta emot andra båtars AIS-signaler.

Vi satte på vår egen AIS. En AIS är ett system som gör det möjligt att identifiera fartyg och följa dess rörelser. För att slippa ropa upp Naxosfärjan och fråga om han kunde se oss, så slog vi på vår PC och gick in på marinetraffic.com. Besviket kunde vi konstatera att Wilma inte syntes. Gaaah!

Vi kopplade då upp oss mot AIS-systemets dataprogram för att få mer ingående information från vårt system. Vi kunde fort konstatera att vår enhet kunde ta emot signaler för vart andra fartyg befinner sig. Men satelliterna inte kunde fånga upp Wilmas signaler. Felorsaken var enligt datorn att vi saknade en antenn. Jo antenn har vi men det fattar ju inte datorn…GPS-antennen till AIS:en verkade helt enkelt ha blivit utslagen.

Där står vi nu som det ser ut. Vi har nog haft tur i oturen kan vi konstatera, ifall det inte var mer än en antenn och ett par lampor som rök. Fast vi retar oss lite på att vi inte får upp klockan på plotter-skärmen, men det går ju att leva med tills vidare. Är det inget annat fel på navigationssystemet så verkar det ju lite dyrt att byta ut hela enheten bara för den sakens skull.

Röda kryss vill vi inte ha, vi vill ha gröna bockar…

 

Fortsättning följer, nu jagar vi en ny antenn och håller tummarna för att inget mer kommer att krångla. För det är så att blixtnedslag kan skapa konstiga elektroniska fenomen ombord i flera veckor efter nedslaget. Så fler funktioner kan komma att lägga av. Men nu har det gått några veckor så det bör vara lugnt.

För övrigt så kan vi berätta att risken att bli träffad av blixten är 1000 gånger större på havet än risken att bli träffad på landbacken. På land så har man en miljondels risk (1Ppm) medan det är en tusendels risk att bli träffad i masten på en båt. Det är betydligt vanligare att segelbåtar än motorbåtar blir träffade och det beror på att segelbåtar har höga master. De flesta blixtnedslagen sker dock i hamn, kanske av den enkla anledningen att de flesta båtägare undviker att vara ute på havet i oväder. Det är svårt att skydda sig som båtägare, oavsett vad folk säger om åskskydd och annat, visar forskningen. Vanligaste skadorna är utslagen elektronik, det behövs ingen direktträff för detta.

Skepp o Hoj!

Naxos, Kykladerna, Grekland

Att hyra bil på Naxos under lågsäsong passar en lågbudgetseglare, snälla 25 euro per dygn kostar ett litet vrålåk av märket FIAT. Bilen hyrdes av dubbla anledningar. Du som läsare minns kanske att vi beställde två garderobsdörrar samt en låda hos en snickeriverkstad strax efter att vi kommit till Naxos. Lådan är måttbeställd och den ska placeras ovanpå och dölja den extratank för vatten vi köpte förra året till Wilma. I närmare fyra månader har vi fått vänta på våra saker men nu var de äntligen klara. Att ta lådan på cykeln var inte att tänka på, därför väcktes tanken att vi skulle hyra bil för en dag och kombinera nytta med nöje.

Vi började dagen med besöket hos snickerifirman och la trälådan i baksätet och så drog vi vidare på äventyr. Genom små byar och över krön och ner i dalar körde vi där vi emellanåt stannade för att se på utsikten. I en vägkorsning fann vi ett café som höll öppet, de flesta håller ännu vinterstängt. En kaffe med en bit fetaostpaj satt fint. Målet var att besöka det övergivna hotellkomplexet som aldrig blev färdigbyggt där graffitikonstnären WD satt sin färg och form, vi skrev om det i vårt förra inlägg (länk HÄR). Enligt den trevliga tjejen på biluthyrningsfirman så uppförs ett nytt konstverk varje år av WD, då han årligen återvänder till ön.

Men det var inte bara konsten som lockade, utan att få se Naxos i sin vackraste vårskrud. Makalöst vackert är det med alla gula blomster och ön är ovanligt grön just nu, snart bränner den heta grekiska sommarsolen gräsmattor och ängar så de tappar sin färg.

Ta del av fotografierna och njut av ett färgsprakande Naxos i blått, gult och grönt. Alla färger är så mycket starkare här vilket vi inte riktigt förstår varför, men kanske att gud hade en bra dag när han skapade Naxos!

 

 

 

 

Galet mycket gult , dessa små gula blommor ses som ogräs…men vackert är det! (som våra maskrosor ungefär)

 

 

 

 

 

Att himlen kan se så blå ut i Grekland beror på atmosfären och solen, där Rayleigh-spridning blir extra stark. Sannolikt hjälper ljuset till att reflektera mot allt vatten som de grekiska öarna omges av, men vad vet vi – vi är ju inga fysiker! Bilderna blir snudd på overkliga ibland…

 

 

 

Det är till dessa orörda stränder på den södra sidan av ön som Naxos-borna söker sig till (för att slippa allt ståhej)…hit hittar inte turisterna i lika hög grad då kommunikationer, hotell och restauranger saknas. Ett paradis för nudister!

 

Blånande berg överallt i Grekland…här med vår lilla hyrda pärla med på bild…

 

Naxos är mer bördigt än de andra öarna i Kykladerna och här odlas oliver, vindruvor, fikon, citrus och potatis bland annat. På den södra sidan finner vi många bondgårdar där flertalet har får, getter och nötkreatur. 

 

 

 

En härlig dag, men så långt allt väl. I nästa inlägg ska ni få läsa om bekymmer…ett åsknedslag i hamnen har skapat problem för oss båtägare. På vilket sätt berättar vi då. Håll ut!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

(…WD och det övergivna hotellet…)

Ute på Alikohalvön finner man böljande sanddyner och en unik flora och ändlösa blå toner. Här finns en unik cederträdsskog och ett övergivet hotell som aldrig blev färdigbyggt.

Vi hade hyrt bil för en dag och vi ville besöka den låglänta delen av ön, den bördiga och glest befolkade dit få turister hittar. Ett guldkorn för den som vill uppleva något häftigt och annorlunda och knappast kunde ett tillfälle bli bättre än en solig varm vårdag. Nu blommar hela Naxos och ön har exploderat i små gula blomster.

Under åren då den grekiska militärjuntan styrde Grekland (1967-1974) så blev Alikohalvön sålt under mystiska omständigheter till ett utländskt företag som fick i uppdrag att bygga ett lyxhotell på platsen. Med en utsikt som häpnar så påbörjades bygget men avslutades aldrig. Nu ligger ruinerna från hotellkomplexet kvar som en kyrkogård. Platsen skulle ha varit sorglig om det inte vore för att konsten flyttat in. Den världsberömda gatumålaren som går under signaturen WD (Wild Drawing) har med sina färgburkar skapat fantastiska konstverk här. Mystik råder kring vem denne WD är, precis på samma sätt som den hemlighetsfulle graffitimålaren Banksy – deras konst framförs inte sällan oanmäld och utan tillstånd, därför hålls deras identiteter hemliga. På senare år har dock högkvalitativ gatukonst blivit populärt, varje större stad har snart målade väggar vars konst blivit beställd och finansierad av staden i fråga. 

Det man vet om Wild Drawing är att han är född på Bali med bor i Aten och han har hela världen som sin arbetsplats. Hans gatukonst kan beskådas i Arvika i Sverige till exempel. 

Vi låter orden tona ut till förmån för bilderna. Njut av ett soligt Naxos där himmel och hav möts i de blåaste toner och framför allt, låt dig imponeras av gatukonsten som hittat till denna övergivna plats…

Konstnären har uppmanat besökaren var man ska stå för att få bäste effekt av konstverket…

 

 …ståendes på rätt fläck så flyter de båda väggarnas konst ihop till ett motiv…

 

 

…området är stort och överallt finner man inte WD´s konst, som här…

 

 

 

 

 

 

 

…kolla in nästa bild…en gammal övergiven eka med diverse bråte i…

 

 

…ett däck, några fönsterramar och dörrlister…från andra hållet ser båten ut såhär…

 

 

Häftigt va?!

 

Det fanns fler konstverk än så här men vi vill inte trötta ut er läsare… Detta var i våra ögon ett av de bästa ”konstmuseerna” vi varit på, och denna är helt gratis dessutom!

 

Plötsligt ser vi att det står på en av väggarna; Zlatan PSG (Paris Saint-Germain)

 

Vi tror inte folk hemma i stugorna förstår hur stor Zlatan är utomlands…särskilt under sin storhetstid…Sveriges främste ambassadör!

 

 Detta är delar av det ofärdiga hotellet…det hade nog blivit ett praktfullt hotell om det blivit klart och tagits i bruk…

 

 Kapten fick vara med på bild…

 

 Styrman likaså…

 

 

 

På den sydvästra delen av Naxos ligger Aliko/Alyko…

 

 

I nästa inlägg så får ni se mer från stränderna och landskapet…på återseende!

 

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Att segla på heltid skiljer sig på många vis mot ett traditionellt svenskt säsongsseglande. Framför allt så slits allt ombord mycket fortare. Solen hotar försvaga materialen, den äter på segel och kapell och trädetaljer torkar och bildar sprickor om man inte frekvent underhåller med ny olja och fernissa. Även det salta havsvattnet tär, speciellt på förtöjningar där de med tiden blir spröda och börjar knaka och gnissla betänkligt.

Vi tvättar vårt tågvirke, långt ifrån alla seglare gör det. Men sötvatten gör gott åt dem och det förlänger livslängden. Med några droppar sköljmedel i hinken så blir de mjuka och fina på nytt och riktigt goa att arbeta med. Vad det gäller trädetaljer så har vi inte många ombord på Wilma, så båten är tacksamt på det sättet. Till att sköta däcket behövs bara en hink sötvatten och en skurborste och några droppar såpa. Däcket blir som regel inte smutsigt men på sommaren drar vi med oss sand från de badstränder där vi lagt till med jollen. Vad som däremot händer är att däcket efter ett par seglingar blir alldeles kladdigt, vågor som slår upp över fördäck lämnar salt efter sig och i hårt väder händer det även att vi får en brytande våg över oss i sittbrunnen. Dessa är rätt osköna för vi blir dyngsura inom loppet av en sekund! Men värst är ändå kladdet, det slipper man när man seglar i Östersjön!

Så inget passar väl bättre än att underhålla båten vintermånaderna då vi ligger i hamn och trycker. Nytt segelkapell, rattskydd och plotterskydd sydde vi när vi var hemma i Sverige, solen hade ätit upp de förra.

Nu har turen kommit till trädetaljerna, i detta fall vårt bord till sittbrunnen.

Wilmas sittbrunn ser inte ut som traditionella segelbåtars. Vår är liten och medvetet byggd så med tanke på att en Colin Archer från början var avsedd för sjöräddning. Därför har vi inte plats för ett fast bord, utan vi har ett löstagbart som vi plockar bort när vi ska ut och segla. Men väl på ankaret (eller i hamn) så åker bordet fram igen. Där njuter vi av sköna frukostar i förmiddagssolen och där dukar vi fram eftermiddagens fika. Framför allt så äter vi dagens sista mål i sittbrunnen under de heta sommarmånaderna då vi söker en svalkande bris under soltaket vi spänt över vår sittplats.

Bordet får denna vinter lite extra kärlek, vi har skrapat bort den gamla fernissan och vi håller nu på att stryka ny dito. Resultatet gör sig gott och nu längtar vi efter att få börja använda bordet igen, för solen är tillbaka och om eftermiddagarna så är det utesittare-väder i kortärmat som gäller. Snart så…

Medan fernissan torkar så behöver vi sysselsätta oss med annat. Styrman tog ena dagen en promenad och med sig hade hon en stor påse (tom och innehållslös). Intill sjukhuset finns en park här i huvudstaden på ön och parken är fylld med träd som bär kottar. Kottarna faller till marken allteftersom och då passar det fint att ta reda på dessa (vi rensar inte hela parken utan det blir kottar kvar till ekorrar och andra). Plocka kottar, ja vad ska det vara bra för tänker någon. Jo, kottarna är helt suveräna till grillen som ett substitut till grillkol. Vår vän Susan (ensamseglaren som ni kunnat läsa om tidigare i bloggen) är i Italien för tillfället, och hon har använt kottar hela vintern att elda med i sin kamin ombord. Själva använder vi kottarna som sagt när vi vill ha BBQ…tala om vagabond-liv!

 Vi plockar bara de som ligger på backen…men hela tiden faller nya ner på marken allteftersom…

Med så mycket tid som vi äger så finns det ju ingen anledning att gå iväg och köpa grillkol. Grillkol är ju trä som kolats i en kolmila, Styrman har faktiskt besökt en i Hälsingland en gång i tiden och det var ett intressant besök. Nästan all grillkol som säljs i Sverige är däremot importerad, bara någon promille är tillverkad av svensk skogsråvara. Knasigt, och vi som har så mycket skog. Tyvärr så kommer en hel del kol från illegala avverkningar i Nigeria och Namibia, något få känner till (det går att läsa mer om det HÄR).

I vanliga mataffären kan du sannolikt inte finna svensk grillkol men det går att beställa hos Svensk Grillkol AB (vi tar inte emot några reklampengar utan vi skriver ur ett miljöhänseende för vetskap). Vi tror många är beredda att lägga ett par kronor extra på att få svensk grillkol, grejen är att man i sin enfald tror att butikernas grillkol är svensk, i vart fall trodde vi det. Man kan också göra som vi och gå och plocka torra kvistar, grenar och kottar när man ändå är ute på sin söndagspromenad. Samtidigt kan man städa upp plast som ligger och skräpar i naturen. Allt som behövs är två påsar istället för en.

Kapten väntar på den perfekta glöden allt medan solen går ner över Paros…tillfället stöttas av ett glas rött vin…jobbigt liv!

 

Så när vi plockar kottar så väljer vi helt enkelt bara en annan snarlik naturresurs som bränsle. På köpet får vi motion och glad plånbok. Gratis är gott och som tack passade Styrman Pimpsten på att städa upp den plast som låg nedskräpat i parken. Folk måste vara handikappade eller nåt eftersom de inte orkar gå fram till en papperskorg. Att folk stirrar lite konstigt på en när man kommer släpandes på kottar är något man får ta. Vi brukar trösta oss med att vi genom vårt sätt att leva, faktiskt har kunnat trycka på pausknappen och leva dagarna som om livet var ett enda långt oändligt sommarlov – något som de flesta bara drömmer om.

 Utsikt mot grannön Paros och en ensam fiskebåt har just lämnat Naxos hamn…

 

När kvällen kommer och kottarna ligger på grillen och vinet är upphällt och vi blickar ut över ön Paros där solen går ner bakom berget, då känner vi oss enormt lyckliga. 

Det enda är väl att vi kanske skulle behöva banka lite på kottarna innan de landar på grillen, så eventuella kryp trillar ur. Lite taskigt att låta dem kremeras! 

Skepp o Hoj!