(…präglar vår vardag här…)

Cala Sa Figu, Sardinien, Italien

 

Vi har seglat ett nytt ben längs med den Sardinska ostkusten. Efter en blandad dag på havet med såväl solsken, åska, stiltje och höga vågor med blåst så kunde vi precis före solnedgången droppa ankaret i Cala Sa Figu norr om Capo Ferrato. Vännerna på Goodvibes hade kommit fram tidig eftermiddag efter att startat vid soluppgången när havet ännu låg spegelblankt. Så det blev mestadels motorgång för deras del och därmed en rakare kurs.

 

Vi själva gav seglingen ett tappert försök, något som vi ju alltid gör. Ännu ingen vind hade vi när vi lämnade och vi gick rakt ut från kust för att framåt lunchtid fånga de sydostliga vindarna i en bättre vinkel. Klockan 11 på förmiddagen kunde vi börja segla och vi fick en broschyrsegling. Ett långt ben söderut svagt stävandes inåt land och vi behövde inte byta kurs på fyra timmar. Härligt!

 

Ett par slag blev det under sena eftermiddagen. Men det hade börjat torna upp sig mörka moln in över land. Havet reste sig alltmer och förmiddagens bleke kändes som en illusion, kunde det verkligen vara samma dag och samma hav med detta helt annorlunda väder? Vi kämpade tappert på men sista timmen så fick vi starta motorn och styra mot vårt mål. Attans! Vindvridningen var ett faktum och vi hade svallen i nosen samtidigt som blixtarna avlöste varandra in över land. Vi var bara i kanten av ovädret så vi var inte oroliga, men vi vann just ingen vidare mark (eller skulle man säga sjö) och vi ville gärna komma fram medan det ännu var ljust. Vi var dock nöjda med dagen trots några timmars motorgång, den mesta tiden hade vi kunnat segla ändå.

 

Vännen på Vaare hade också valt att kryssa och segla. Han seglade på fram tills dess att det brast i toppen av hans försegel. Vinden hade slitit sönder topphornet och infästningen hade lossnat till fallet. Så seglet började kasa ner för förstaget. Han lyckades rulla in förseglet och tog därefter kortaste vägen till ankringsviken för motor.

 

När vi seglar ihop flera båtar så brukar vi i mån av kontaktbarhet ha lite dialog med varandra ute på havet. Trevligt, det får tiden att gå och något mer att hända under färden. Det kan bli rapporter om allt möjligt. Om vad vi äter (värdelöst vetande), om hur fisket går (det går alltid dåligt) samt olika observationer ute på havet som exempelvis delfiner och sköldpaddor (vi själva såg en megastor sköldpadda som vi passerade med ett par meter, skölden var stort som ett dasslock). Vi visste därför att vännen på Vaare hade fått problem med förseglet.

 

Men inget var ju akut så när vi väl kom fram till vår ankringsplats så kunde vi avnjuta en trevlig middag i sittbrunnen allt medan de sista solstrålarna försvann bakom horisonten. Sen hoppade vi ner i bingen och somnade gott.

 

Nästa dag tog vi dock tag i vännens bekymmer med seglet.

 

På Wilma seglar vi ju runt, som många av er vet, med en hel verkstad ombord. Vi har även en rad material att tillgå. Hjälp att få om något krånglar kan man ofta se sig i stjärnorna efter som seglare. Där vi ligger nu finns möjligtvis sandkorn och parasoller. Men ingenting annat som kan hjälpa en trasig båt. Så Kapten tog sig över till Vaare och gav sig på bekymret. Jo och det löste sig. Med en sväng upp i masten för Styrman Pimpsten så kunde Kapten sen ägna sig åt att laga seglet och sen åter hissa upp det i förstaget. Det är inte bara oss själva vi räddar med den kunskap och verkstad vi seglar runt med utan även andra vi följer och möter längs med vår väg kan finna turen hos oss.

 

Därför blev det heller ingen upptäcktsfärd runt omgivningarna. För redan i morgon drar vi upp proppen och segel och styr söderut mot Cagliari. Vi kommer runda udden Capo Carbonara och där är tanken att sammanstråla med Susan. Det sista stoppet före vi seglar över till Sicilien.

Så ett stycke Sardinien är nu på väg att gå mot sin ända. Vi har seglat från västkusten av denna vackra ö och rundat den på norra sidan där vi besökt La Maddalenas bland annat. För att sen segla söderut längs med den östra sidan och ner till södra Sardinien. Vi gillar denna ö, naturen är fantastisk. Men bäst har varit de platser med färre turister. Så nästa gång vi hörs så är det sannolikt från Cagliari, huvudorten på Sardinien. Om inget krånglar vill säga…för just nu så brakade helvetet loss från en klarblå himmel. En argsint åskfront drog in på ett par minuter…så nu hoppar vi runt bland vågorna likt en gummianka i Niagarafallen. Hopp Hopp Hopp! Och solen som nyss sken…

 

…och detta gör man frivilligt…

 

Här kommer en film, lite bonusmaterial från dagens plötsliga väderomslag. Varsågoda och glöm inte sätta på ljudet. 

Skepp o Hoj!

 

(…utan att plumsa i och få plånboken blöt…)

 

Arbatax, Sardinien, Italien

 

Ett vanligt fenomen vi märkt av här i Italien, är svårigheten att finna en plats att ta jollen in till land.

 

Här råder regeln om att inte ankra närmare badstrand än 300 meter och övrig kust med 100 meter. Vi finner inte regeln svår att följa då det är hyggligt lätt att finna grunda vikar med sandbotten. Även om man är femhundra meter ut från strand så är det i många fall inte djupare än 5-8 meter. Så långt allt väl.

 

Man kan ju då tänka sig att det vore en god service att tillåta landstigning med jolle någonstans i närheten av ankarviken. Gästhamnarna är under högsäsong ofta fulla så det går inte att finna plats där även om man skulle vilja. Så vi är mer eller mindre hänvisade till att ankra.

 

Fint vore det ju om segelbåtar som ligger på svaj kunde hänvisas till en godkänd plats att lägga jollen vid för en kortare tid, så man kan komma i land för att spendera sina pengar. Även vi seglare besöker ju mataffärer, caféer och restauranger och bidrar därmed till landets turistnäring.

 

Vi menar att såklart att vi inte ska ta in jollen bland badande människor på stranden. Men på många platser, främst utanför Italien så ordnar man tillåten landstigning med jolle i kanten av stranden. På många platser finner man dessutom en jollebrygga i anslutning till gästhamnen, en så kallad dinghy-dock. Men inte här.

 

Det verkar som man inte vill ha några jollar i land någonstans. Det är inte bara så, att de inte vill. Det är till och med förbjudet att ”jolla” på sina ställen. Vi har vänner som seglar en katamaran som fick erfara detta nyligen. De fick böter när de tog sin jolle in till land. Ja, så kan det gå!

 

Det blir ju lite samma sak som att tillåta bilar och körning på vägar av densamma. Men förbjuda all slags parkering. Italienarna kan ju inte tro att vi ska ankra men aldrig behöva handla mat. Men det så klart…vi kan ju alltid simma mellan land och Wilma med en matkasse balanserad uppe på huvudet. Det vore en elegant syn.

 

Så oftast möts man av ett ”big no no” när man vill ta jollen in till land. På frågan VAR man istället kan lägga sig så får man en axelryckning till svar. Ingen vet, men inte här i vart fall. Inte elakt, men inte heller hjälpsamt. Som ett levande frågetecken letar man sen vidare efter en access till fast mark.

 

Därför har vi blivit något av experter på att ta i land jollen bland otillgängliga klippor och stenar, oftast intill snåriga buskar.

 

Nu är vi i Arbatax. Vi hade via vår ankrings-app fått information om att det inte var tillåtet att ta i land jollen här. Så vi tog jollen till kanten av bukten istället. Där det ligger stora stenar i vattnet med stökiga små vågor, en utmaning i sig för båt och besättning. Så med vattendunkar, shoppingbagar, soppåsar, hund och tre vuxna personer gick vi i land. Sista biten behövde vi alla hoppa ur jollen och lyfta den över stenarna för att inte skada båten och vada sista metrarna in. Det fungerade fint tills Kapten Betong klev på en väldigt hal sten i vattnet så han föll och fick sig ett ofrivilligt dopp med kläderna på!

 

 

Det måste vara en rätt komiskt syn att se oss när vi försökte hantera jolle, vågor och stora stenar som blockerat vår väg mot torra land. Men vi hade tur, för det par som satt intill och rimligen kunde se oss var tack och lov så nykära att de höll på att äta upp varandra med sina kyssar och smek. Så de såg aldrig Kaptens klädsim. Plånbokens sedlar blev på kuppen tvättade.

 

Väl på land så blir det ju gärna en omväg då vi landstigit så långt från centrum som bara möjligen kan tänkas. Så det gäller att traska i den dallrande eftermiddagshettan. För vår del igår så upptäckte vi att detta var en plats för långa siesta-tider, Supermarket håller stängt mellan klockan 13-17 . Vi slog oss ner vid ett konditori för lite skugga, kaffe och kaka. Och tjejerna på konditoriet fyllde snällt på vår vattendunk. I butiker och på restauranger så är italienare väldigt tillmötesgående och vänliga. Så allt är inte knas och konstigt här, tro inte det.

 

När klockan senare slog fem och vi stod i matbutiken så fanns där inget kött att köpa. Den var helt köttlös. Vi frågade butiksägaren om det fanns en slaktare i närheten. Han förstod inte engelska så Pimpsten drog till med att fråga -Carne??? Vilket betyder kött på italienska och det vet hon tack vare maträtten Chili con Carne, som betyder chili med kött.

 

Den vänlige mannen pekade att till vänster om butiken så höll slaktaren till. Vi gick dit och det skulle enligt skylten på dörren vara öppet. Men si nix, ingen slaktare fanns på plats utan vi möttes av en nedsläckt och låst köttbutik. Först när klockan var sex så dök den glade köttmannen upp och vi fick komma in och handla. Superfina produkter och bra priser. Ja har man inte bråttom så fungerar det fint att leva så här. Men man ska veta med sig att italienarna gärna slirar på tiderna…

 

Klockan var bortåt halv åtta när vi var tillbaka på Wilma med all vår packning. Inget ofrivilligt bad på tillbakavägen tack och lov. Så att handla, slänga sopor och rasta hund tog 6,5 timme. Ja ni förstår ju att det inte finns tid för att lönearbeta på traditionellt vis. Det är ofta långa avstånd på land där vi inte har bil, utan vi går. Det är inte sällan ett gediget kånkande på vattendunkar och matkassar. Vi håller därför vår fysik igång utan gymkort i svettluktande lokaler. Nä här är det ost, tomater, vatten och vin som bygger våra kroppar!

 

Kvällen avslutades fint med att vännerna på Goodvibes seglade in i vår vik och droppade ankaret intill oss. Vi hade sett dem på en vecka då de väntat in en kättingleverans i Cannigione. Men nu är vi åter samlade, båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma. Vi kommer snart segla vidare för att inom kort ansluta oss till Susan. Ja, nu har vi inte sett det hända, inget är ju hugget i sten och saker kan komma att ändra sig. För vem vet…vi kanske blir fast här och inte kan segla vidare för att vi blivit inlåsta i fängelse efter att ha brutit mot lagen om landstigning med jolle. I så fall hoppas vi de serverar pizza fyra ostar bakom galler och bom.

 

Skepp o Hoj!

(…och dess mystiska plats… )

Morgonens solstrålar badar över viken där vi sökt nattligt skydd. Platsen heter Cala di Luna och på svenska hade den fått namnet Månbukten. Omgivningarna är dramatiska och spektakulära. Höga klippor reser sig på alla sidor om den lilla badstranden. Stranden dit inga vägar bär så dagbesökare behövs chartras ut i mindre båtar för att nå platsen.

 

Grottorna intill stranden är som en jättes stora hål i en tand. Ett hål i varje tand där tandtrollen har grävt ett stort hålrum stort nog för att sluka ett helt fotbollslag. Men här syns inga fotbollsspelare. När sista charterbåten hade gett sig av för dagen så var vi endast tre segelbåtar som låg kvar i bukten. I övrigt helt öde sånär som på ett par ficklampors flackande sken i ett par av grottorna. Modiga människor som paddlat dit i kajak hade valt platsen för sin nattliga vila. När mörkret helt fallit så ökade mystiken, vinden ven i grotthålen och spelade en nattserenad i dova toner och fladdermössen cirkulerade över platsen och gav ifrån sig ljud från dess vingslag. En plats att bli fascinerad av. Eller uppskrämd.

 

Under natten har det gungat från de svall som obönhörligt rullat in. I sidled har vi krängt från höger till vänster sida. Vinden från ett håll, svallen från ett annat. Det är längs med den här långa kusten svårt att finna bra skydd från nordost, ost och sydost.

 

Cala di Lunas bukt är så liten så det går inte riktigt att krypa in och gömma sig bakom någonstans. För nära stranden så vet vi inte vilket djup vi har och vi vill heller inte blockera turistbåtarna som sannolikt börjar dyka upp innan vi hunnit lämna platsen. De som ska släppa av ett nytt gäng som vill sola i den vita sanden och bada i det turkosfärgade vattnet och kanske göra ett besök i någon av grottorna intill.

 

Så det blir inget besök i land denna gång. Tyvärr. Hur lite det än må blåsa under natten och morgonen så blåser det upp under eftermiddagarna. Skillnaden mellan varm luft och svalt hav skapar en eftermiddagsbris som får vindarna att rusa och gässen att dansa på vågtopparna. Så har våra seglingar sett ut den senaste veckan. I början bleke och ingen vind, vi får gå för motor. Kring lunchtid så kan vi sätta segel men det går inte särskilt fort i den ännu svaga vinden. Men som i ett trollslag, oftast kring tvåtiden så seglar vi fint. Bästa stunden. Vid femtiden så dansar vi fram på vår kryssbog där det skvätter kring Wilma. Havet har nu rest sig och ger oss en kort och krabb sjö. Wilma plöjer sig fram i 5-6 knop i den heta eftermiddagsluften och det är inte alls lika bekväm segling längre. Men strax kulminerar brisen och framåt sjutiden så lägger sig vinden och havet. Allt blir lugnt och stilla på nytt. Varje dag har sett lika dan ut. Så på kvällen är det lämpligt att söka sig en vik för nattlig vila när turistbåtarna lämnat och havet lagt sig.

 

Så länge vi har sydostliga vindar så kommer vi att segla vidare utan några längre stopp, tills vi nått en ankarvik värd namnet. Det kommer vi finna efter vi passerat Capo Carbonara, den sydostligaste punkten av Sardinien. Jo den heter så, värsta pastarätten ju. Men dit är det några seglingar så ni får ge er till tåls.

 

Nä hä, nu är det dags för en kopp te och sen göra i ordning en fikakorg innan vi drar upp pluggen, det vill säga ankaret och seglar vidare. Vi hade gärna velat se mer av Cala di Luna. Men vi ligger inte skyddade nog och vi vill inte slåss om platsen med alla turistbåtar som snart dundrar in och skapar svall. Vi har gungat gott nog ändå i natt. Då är havets vågor att föredra.

 

Skepp o Hoj!

 (…så får bilderna ta vid…det vi upplever är svårt att sätta ord på…)

Capo Comino, Sardinien, Italien

 

Vi är vid Capo Comino i det Tyrrenska havet, havet som sträcker sig mellan det italienska fastlandet och Sardinien. Kusten är rätt kal och den bjuder inte på så många vikar till skydd för sydostliga vindar, men denna är ett undantag. Få segelbåtar har hittat hit, det är gott om plats. Det finns ingen bebyggelse på land så vi har idel natur runtomkring.

 

Hur goda berättare vi än må vara med långa beskrivande blogginlägg, så känns orden lite överflödiga nu. Vi skulle därför vilja bjuda på tre bilder som i stort får beskriva gårdagen. Vi får nypa oss lite i kinden för att förstå. Tillvaron faller totalt på plats och det finns…

 

…ingen annanstans vi hellre önskar vara…ingenting annat vi hellre önskar få…

 

 

Lycka för oss är;

En fantastisk dag på havet med fin segling…

Ett svalkande dopp vid ankomst, naken och fri…

En bedårande solnedgång som imponerar, naturens eget skådespel;

 

Den här dagen ska vi försöka konservera och bevara i minnet för att plocka fram den dagen vi är gamla och oförmögna…vi känner oss tacksamma för allt det fantastiska vi får uppleva!

 

Hoppas du får en fin dag, och du…gör livet enklare…så blir du rikare!

 

Skepp o Hoj!

 

 

(…med värkande ryggar och ben likt plockepinn…)

Vi är nästan tillbaka i vår ankarvik när en stöddig gummibåt dyker upp bredvid oss. Tre personer ombord och de har betydligt mer krut i deras motor än vi i vår. Deras båt har ratt, utombordaren blänker stor, svart och fin i aktern. Det ser dyrt ut. Allt medan vår jolle inte är mycket mer än en manslängd lång och motorns kapacitet är för att uttrycka sig milt, generöst blygsam. Vår jolle har funnits i familjens ägo sedan Kapten Betong var barn, den är av hårdplast och enkel. Lämplig förstabåt åt en sjuåring men så har också Kapten pilkat strömming i den som barn. Fångsten var god. Nu sitter vi tre personer i båten, två fullvuxna män och Styrman Pimpsten. Maxvikten är sannolikt passerad för länge sen och synen av vår uppenbarelse torde vara komisk för var man som passerar.

 

Om detta får vi bekräftelse strax därpå, då kvinnan i bikini och de två männen lika lättklädda de men utan topp då, ler mot oss. Den ena mannen kan inte låta bli att göra tecken åt oss att sakta ner, att han tycker vi kör lite för fort där ute på havet. Vi förstår hans ironiska humor och vi skrattar tillbaka. Kunde mungipor passera utanför kinder och öron så hade de gjort det, och med leende läppar så gasar de på och försvinner snabbt fram och bort.

 

Men vår lilla barnsliga plastbåt har sina fördelar. Vi har just varit på en två timmar lång utflykt där vi följt Isla Tavolaras bergsbranta kust. Berget reser sig högt och den porösa stenen har sakta dränerats av havets vågor med grottor och spännande bergsformationer som följd. Vårt mål var att finna Grotta Ghigliottina på den södra sidan.

 

Vi fann den och vi tog oss in i grottan med vår lilla orangea stolthet, som nu kom till sin fulla rätt. En gummibåt hade lätt kunnat skrapas av bergets vassa kanter med risk för skador och punktering som följd. Sannerligen inte något man vill när man ingenstans i närheten kan ta sig i land.

 

Vid grottans mynning syns vattnet turkost och klart men snart slukas vi av mörkret. Våra ögon vänjer sig sakta och vi finner grottan djup, smal och trång. Vi tar oss längre och längre in men när vi kommit 25 meter in eller så, då vill Styrman Pimpsten inte utforska mer. Inte av rädsla primärt men förutsättningarna är inte de bästa. Vi saknar pannlampor och helst skulle man lämna jollen utanför och simma istället för att inte riskera att båten fastnar mellan grottväggarna. Med snorkel och cyklop så hade detta varit hur coolt och spännande som helst.

 

Minnen från världsnyheten om de thailändska pojkarna som blev fast i ett grottsystem i veckor gör sig påmind. Det gick förhållandevis bra den gången, men räddningsoperationen var svår och komplicerad. En lättnads suck slapp ut ur var man på jorden i samma stund som nyheten kablades ut, att barnen var räddade. En dykare dog under sitt heroiska uppdrag. Naturen kan vara gäckande vacker och spännande, men samtidigt så förrädisk och lömsk.

 

Det droppar och kluckar runt omkring oss där inne i grottan och akustiken är imponerande. Det är svalt och skönt. Men vi tar oss sakta ut igen, mot ljuset i tunneln och mot friheten, solen och värmen. Utanför är allt som vanligt igen. Och vi bjuds på mer vackra bergformationer men utan lömska grottor att gömma oss i.

 

Vi fann utflykten spännande och den gav oss förutom en trevlig naturupplevelse även tre stela kroppar. Likt stora hopvikta gem hade vi suttit stilla i den rangliga jollen där vi förhindrats göra några större förflyttningar. Ryggarna värkte och benen hade likt plockepinn legat stilla framför oss under hela färden. Hade vi varit barn så hade skolios med en framtida månad i gipsvagga inte varit osannolik. Ergonomi-skolans ABC hade sett rött. Vuxna hade förmanat. Men nu bestämmer vi själva, där vi likt övermogna tonåringar gör som vi vill.

 

Det var värt besväret och det var spännande. Men vi skulle inte ljuga om vi sa att det var väldigt skönt att komma tillbaka till Wilma där vi kunde sträcka ut våra lekamen till dess fulla längd likt en katt efter en middagslur. Och vi funderar där vi står med vår nyvunna kroppsliga frihet, att när blir man gammal egentligen? Kanske när man bestämmer sig för det? När man slutar göra saker man tidigare behärskade?

 

Så vi är överens. Vi slutar aldrig. 

 

Skepp o Hoj!

 (…nu känner vi oss klara med Cannigione och La Maddalenas…)

 

Vi återvände för några dagar sen till Cannigione, där våra vänner på Vaare och Goodvibes ligger. Vi hade innan varit på eget besök vid ön Santa Maria i Maddalena-arkipilagen. Vi gick i land på ön som inte bjöd på så mycket egentligen. Ett par hus och en badstrand var egentligen allt. Det fanns inga bilvägar. Men i övrigt bjöds det på en bedårande utsikt samt att ön var täckt av gröna lågväxande buskar med stigar där det kryllade av små ödlor.

 

Termometern dallrade på 37 grader i skuggan och vi kan väl lätt påstå att det inte var någon större gångtrafik längs med stigen vi gick. Efter en halvtimmes promenad så kom vi bort till ett gammalt förfallet och nedlagt fyrhus. Där passade Kapten på att kissa bakom huset och sen promenerade vi tillbaka. Trots värmen så var det skönt att få röra på kroppen. Det blir många timmar ombord så det gäller att ta tillfällena i akt även om svetten lackar.

 

Vi kände oss efter en vecka i La Maddalenas att vi var mer än nöjda. Vår ankarvik var full av båtar med galen trafik. Under eftermiddagarna så var det emellanåt inte mer än 8-10 meter mellan alla ankrade båtar. Att ingen trasslade in sig i varandra är ett under. Till kvällen glesade det ut då många dagbesökare återvände till sina hemmahamnar.

 

Vi skulle vilja summera La Maddalenas på följande sätt, och detta efter att ha besökt arkipilagen under högsäsong bör tilläggas.

 

Det är en fantastisk segling runt öarna där det kryllar av vita segel. Minnena från barndomen gjorde sig påminda där vi växte upp i skärgården utanför Vaxholm. Man får sicksacka sig fram mellan öar och båtar vilket gör seglingen rolig. Annars är ju våra seglingar nu för tiden mest präglade av långa distanser på rak kurs, nu fick vi lite omväxling. Skulle något vara negativt med detta så är det att antalet öar inte alls är så många, man har snart seglat runt överallt. En mycket liten skärgård med andra ord.

 

Nätterna i vikarna är lugna, när dagbesökarna äntligen har gett sig av. Kvar blir egentligen bara seglare, inte sällan de med utländsk flagg. Här råder fantastiskt azurblått vatten och när temperaturen sjunkit på kvällen så är det ett paradis.

 

Men, och här ett stort MEN. På dagarna så är det cirkus med trafikerande ribbåtar, stora passagerarbåtar, segelbåtar, små motorbåtar, lyxyachter, jollar, supboards, badankor och människor som badar, simmar och snorklar. Det är trångt och stressigt där dagbesökarna till varje pris försöker komma in och droppa sitt ankare när det egentligen för länge sedan är fullt i ankarviken. Det går ideligen svall då det ständigt far fram båtar alldeles för fort för att garantera säkerheten. Irritationen ligger i luften och ingen är vänlig, alla bevakar sitt revir där det är väldigt svårt att få en hälsningsvink besvarad.

 

Det känns ändå kul att ha besökt La Maddalenas och vår rekommendation är därför att besöka naturreservatet när det inte är högsäsong (undvik juli och augusti).

 

För vetskap så måste lösa tillstånd för att få segla i La Maddalenas, vilket lättast och billigast görs över internet. Som segelbåt har du dessutom 40 procents rabatt då du med segel inte smutsar ner naturreservatet lika mycket som med motorbåt. Dock bör nämnas att när vi var i land på Santa Maria så såg vi mycket plastskräp längsmed strand och klippor. Och vi fann inga papperskorgar heller, vilket gjorde att vi inte agerade planetstädare. Vi lät plasten ligga kvar (ja inte vårt eget skräp, det tar vi alltid ansvar för…utan vi brukar städa efter andra drullar). Det är sorgligt, för man funderar ju lite vart pengarna går som man betalat för att få segla där. Vi betalade 57 euro för en vecka (Blir du ertappad med att inte ha löst tillstånd så får du betala 50 euro per dygn. Vi blev kontrollerade tre gånger och personalen är trevlig).

 

Vi kan tycka att som naturreservat så borde det ju kunna städas längs med stränder för att skydda djur- och växtliv om inte annat. En annan sorglig sak är att när man dyker och snorklar, så finns där ingen fisk. Ovanför vattenytan så ser det fantastiskt ut. Men så dött det är så fort man tittar ner under ytan. Vad har vi människor ställt till med? Utfiske? Miljöförstöring? Vi är alldeles stumma inför det faktum att vi ser döda havsbottnar överallt med i princip total avsaknad av fisk. Detta även när vi tar oss iväg till platser bortom människornas tillhåll.

 

Ja ja…det var lite om La Maddalenas. Ledsen att behöva bjuda på negativa nyheter om miljön. Men inte desto mindre sant. Det är dags att vi alla gör något.

 

Idag kastar vi loss igen. Nu känner vi oss nöjda och klara med Cannigione och La Maddalenas. Tanken är nu att börja följa den Sardinska kusten söderut längs med den östra sidan. Vi känner att det är dags att förflytta oss. Vagabonden i oss har talat. Time to move on!

 

Skepp o Hoj!

Cannigione, Sardinien, Italien

 

Jo det kan man just fråga sig och den frågan får vi emellanåt. Hur vi får dagarna att gå och hur vi sysselsätter oss ombord under de många timmar vi inte är i land. Vi sysselsätter oss så klart med allt det som ni själva gör hemma, fast för oss då oftast med en liten twist. Vi diskar (för hand) och tvättar kläder (för hand) och vi tvättar båten (för hand), vi hämtar vatten (för hand). Vi går till badhuset (havet utanför relingen) och vi duschar (på däck med hjälp av en flaska med sötvatten). Vi lagar mat (med enkla medel) och vi lagar sådant som gått sönder. För tillfället så ägnas tid åt att lappa och laga vår segelkapell. När man som vi lever och bor ombord och seglar frekvent året om så slits saker i en rasande fart. Annars är ju toaletten en sådan pryl som de flesta seglarna har erfarenhet av att behöva underhålla och laga i tid och otid.

 

Men visst finns det annan tid också. Nu för tiden så är vi oftast begåvade med internet om vi ligger i en ankarvik. Med hjälp av ena mobilens internet-abonnemang så delar vi detta till våra andra enheter, såsom PC och Ipad. Vi streamar svensk tv och läser en del.

 

Framför allt så roar vi oss med att läsa andra seglingsbloggar. Men ibland har vi även behov av att läsa om sådant som inte alls har med segling att göra. Man kan emellanåt bli trött på att allt som skrivs om handlar om knopar, vindriktning och ankarvikar. Vi vill helt enkelt ha nya inputs.

 

Främst så följer vi två bloggar vi gärna skulle vilja tipsa er om. Den ena är våra vänner Knut och Marianne som Pimpsten känt i närmare 20 år och som nu håller på att ställa om sina liv från ekorrhjulet till ett annat liv på hjul, närmare bestämt husbil. Mycket välskriven och spännande blogg där de är hemma i Sverige på sommarhalvåret medan de drar söderut i Europa om vintern. Deras blogg heter M/F Solsken och den hittar du HÄR.

 

Den andra är också den en husbilsblogg. Den drivs av paret Anna och Roger och deras blogg heter boihusbil.se. Det riktigt roliga är att vi numera har en privat kontakt vid sidan om bloggen med Anna och Roger. Vi hittar likheter mellan våra sätt att leva, men också olikheter. Vi hämtar inspiration och får tips av varandra.

 

Vad som driver Anna och Roger är främst nyfikenhet. De vill se vad som händer när man ändrar sitt liv drastiskt genom att överge sin fasta boplats. Genom ett bra internet så kommer de även fortsättningsvis kunna arbeta via Annas företag VimleWebb med målet att ha ett inspirerande och roligt jobb, men samtidigt inte behöva arbeta så många timmar för sin försörjning. Utan att mer kunna plocka in av andra värden, främst mer tid för varandra. De vill att livet ska upplevas, inte bara levas! Detta har de kommit fram till under många och långa diskussionskvällar över ett glas vin.

 

Det står på deras önskelista att få upptäcka nya platser och knyta nya vänskapsband med människor de möter längs med vägarna. Vi tror att många går med liknande drömmar som Anna och Roger, att kunna få göra livet lite enklare och vinna mer tid. Förutom att Anna skriver så helt bedårande bra, vi bara älskar hennes raka stil, så delar hon och Roger öppenhjärtigt med sig av upplevelser, fakta och tankar kring husbilsboendet. De uppdaterar bloggen ofta vilket är en fröjd för den som läser den, inget är väl tråkigare en blogg som sover.

 

Vi har en önskan om att någon gång i framtiden lyckas sammanstråla med Anna och Roger, där vi ligger i en hamn med Wilma och de står intill med sin FrankieBoy (husbilen heter så). Ofta finner man husbilsplatser intill småbåtshamnar. Vi vet fast vi ännu inte träffats fysiskt att vi gillar varandra. Men det är lite förtidigt att lägga en flaska välkomstbubbel på kylning redan nu…men vi är beredda!

 

Vi gillar Anna och Rogers sätt att möta problem och nya situationer. De låter sig inte fastna i gammalt utan efter att de accepterat så anpassar de sig med nödvändiga förändringar. Och när den nya kursen är satt, ja då accelererar de. Därför så känns deras blogg rätt så obekymrad och inte tung att läsa. Utan tvärtom, den lyfter och sporrar dig till att tänka mer positivt. Titta gärna in på deras sida och låt dig inspireras. Länk kommer HÄR.

 

Snart kastar de loss (kan man säga så om husbil…man säger kanske att de släpper på handbromsen) för att styra mot varmare breddgrader. Vi önskar dem lycka till på resan och vi tycker det är en fröjd att få haka på så här redan i början av deras äventyr!

 

Skepp o Hoj!