(…nu känner vi oss klara med Cannigione och La Maddalenas…)

 

Vi återvände för några dagar sen till Cannigione, där våra vänner på Vaare och Goodvibes ligger. Vi hade innan varit på eget besök vid ön Santa Maria i Maddalena-arkipilagen. Vi gick i land på ön som inte bjöd på så mycket egentligen. Ett par hus och en badstrand var egentligen allt. Det fanns inga bilvägar. Men i övrigt bjöds det på en bedårande utsikt samt att ön var täckt av gröna lågväxande buskar med stigar där det kryllade av små ödlor.

 

Termometern dallrade på 37 grader i skuggan och vi kan väl lätt påstå att det inte var någon större gångtrafik längs med stigen vi gick. Efter en halvtimmes promenad så kom vi bort till ett gammalt förfallet och nedlagt fyrhus. Där passade Kapten på att kissa bakom huset och sen promenerade vi tillbaka. Trots värmen så var det skönt att få röra på kroppen. Det blir många timmar ombord så det gäller att ta tillfällena i akt även om svetten lackar.

 

Vi kände oss efter en vecka i La Maddalenas att vi var mer än nöjda. Vår ankarvik var full av båtar med galen trafik. Under eftermiddagarna så var det emellanåt inte mer än 8-10 meter mellan alla ankrade båtar. Att ingen trasslade in sig i varandra är ett under. Till kvällen glesade det ut då många dagbesökare återvände till sina hemmahamnar.

 

Vi skulle vilja summera La Maddalenas på följande sätt, och detta efter att ha besökt arkipilagen under högsäsong bör tilläggas.

 

Det är en fantastisk segling runt öarna där det kryllar av vita segel. Minnena från barndomen gjorde sig påminda där vi växte upp i skärgården utanför Vaxholm. Man får sicksacka sig fram mellan öar och båtar vilket gör seglingen rolig. Annars är ju våra seglingar nu för tiden mest präglade av långa distanser på rak kurs, nu fick vi lite omväxling. Skulle något vara negativt med detta så är det att antalet öar inte alls är så många, man har snart seglat runt överallt. En mycket liten skärgård med andra ord.

 

Nätterna i vikarna är lugna, när dagbesökarna äntligen har gett sig av. Kvar blir egentligen bara seglare, inte sällan de med utländsk flagg. Här råder fantastiskt azurblått vatten och när temperaturen sjunkit på kvällen så är det ett paradis.

 

Men, och här ett stort MEN. På dagarna så är det cirkus med trafikerande ribbåtar, stora passagerarbåtar, segelbåtar, små motorbåtar, lyxyachter, jollar, supboards, badankor och människor som badar, simmar och snorklar. Det är trångt och stressigt där dagbesökarna till varje pris försöker komma in och droppa sitt ankare när det egentligen för länge sedan är fullt i ankarviken. Det går ideligen svall då det ständigt far fram båtar alldeles för fort för att garantera säkerheten. Irritationen ligger i luften och ingen är vänlig, alla bevakar sitt revir där det är väldigt svårt att få en hälsningsvink besvarad.

 

Det känns ändå kul att ha besökt La Maddalenas och vår rekommendation är därför att besöka naturreservatet när det inte är högsäsong (undvik juli och augusti).

 

För vetskap så måste lösa tillstånd för att få segla i La Maddalenas, vilket lättast och billigast görs över internet. Som segelbåt har du dessutom 40 procents rabatt då du med segel inte smutsar ner naturreservatet lika mycket som med motorbåt. Dock bör nämnas att när vi var i land på Santa Maria så såg vi mycket plastskräp längsmed strand och klippor. Och vi fann inga papperskorgar heller, vilket gjorde att vi inte agerade planetstädare. Vi lät plasten ligga kvar (ja inte vårt eget skräp, det tar vi alltid ansvar för…utan vi brukar städa efter andra drullar). Det är sorgligt, för man funderar ju lite vart pengarna går som man betalat för att få segla där. Vi betalade 57 euro för en vecka (Blir du ertappad med att inte ha löst tillstånd så får du betala 50 euro per dygn. Vi blev kontrollerade tre gånger och personalen är trevlig).

 

Vi kan tycka att som naturreservat så borde det ju kunna städas längs med stränder för att skydda djur- och växtliv om inte annat. En annan sorglig sak är att när man dyker och snorklar, så finns där ingen fisk. Ovanför vattenytan så ser det fantastiskt ut. Men så dött det är så fort man tittar ner under ytan. Vad har vi människor ställt till med? Utfiske? Miljöförstöring? Vi är alldeles stumma inför det faktum att vi ser döda havsbottnar överallt med i princip total avsaknad av fisk. Detta även när vi tar oss iväg till platser bortom människornas tillhåll.

 

Ja ja…det var lite om La Maddalenas. Ledsen att behöva bjuda på negativa nyheter om miljön. Men inte desto mindre sant. Det är dags att vi alla gör något.

 

Idag kastar vi loss igen. Nu känner vi oss nöjda och klara med Cannigione och La Maddalenas. Tanken är nu att börja följa den Sardinska kusten söderut längs med den östra sidan. Vi känner att det är dags att förflytta oss. Vagabonden i oss har talat. Time to move on!

 

Skepp o Hoj!