Skrock finns ju överallt i vår samhälle, tidigare så florerade dessa mer i människors vardag. Men vi tycker oss se att dessa har luckrats upp. Inte längre så spottar folk tre gånger när en svart katt springer över gatan. Och man kan lägga nycklar på köksbordet utan att ond bråd död inträffar.

Inom den gamla sjöfarten så trodde man hårt på vidskepelser. Kanske även utav den anledningen att det faktiskt hände olyckor. Vi hade inte samma tillgång till väderprognoser, var grund och grynnor befann sig var inte heller utmärkt som i moderna sjökort. Och sjukdomar inträffade ofta på grund av skämd mat, råttor, ohyra och näringsbrist. Bara en sådan enkel sak som att man kom på att äta citrusfrukter gjorde att människor till sjöss inte längre fick skörbjugg. Och när man upptäckte att bara besättningen men aldrig officerarna ombord på kryssningsfartygen fick malaria, så kopplade man detta till slut till Gin o Tonic. Ja en däcksman hade varken råd eller tillåtelse att ta sig en GT medan detta var något som Kapten ombord njöt utav på kvällen. Och i tonicen finns ämnet kenin, som skyddar mot malaria.

Frågan är var skrock och vidskepelse kommer in idag. Bidrar det till att vi inte söker efter faktabaserade sanningar utan lägger fokus på en omodern tro. Ja alltså att vi hoppas på att inget händer om vi bara följer dessa regler. Så är vi ute på sjön i en sjöoduglig eka så hoppas vi på att allt går väl, bara vi inte har med oss bananer och visslar. För att istället, som vi, arbeta som en flygtekniker. Dagligen inspekterar vi, lyssnar och tittar på små förändringar. Vi arbetar hela tiden med underhåll. Kan vara allt från att smörja kontakterna till plottern, till att tvätta skotlinor och förtöjningslinor till att hela tiden byta ut och reparera det som går sönder. För sönder går saker på sjön. Och det bästa är att underhålla så att det mesta blir ompysslat INNAN sakerna går sönder.

Ombord på vår skuta har vi en Kapten som ständigt gör minst ett underhållsarbete varje dag. Han synar rigg i detalj och spejar under durkar. Och inte minst så är vi ju gudomligt tacksamma för att han precis i tid fixade vår toalett som visade sig vara full med avlagringar. Hade detta inte skett så hade nog en toalettkatastrof skett ombord då Helena bokstavligen bott på toaletten i flera dygn. Ett vakande öga av kapten då han tyckte toaletten lät lite annorlunda (tack för detta herr körsbärskärna) gjorde att Tjoppe tog beslutet att plocka bort hela toalettstolen och plocka isär den. Inget trasigt men i behov av service. Så en flygtekniker är bra att ha ombord, de är skolade på ett visst sätt.

Och visst vill vi även ha välskolade ickes-vidskepliga människor som sköter om våra flygplan också. Och inte ett gäng personer som skruvar lite grann på kärran och i övrigt hoppas på att flygplanet håller hela vägen i luften bara ingen ombord gör något skrockfullt. Tänk på det nästa gång ni kliver ombord på ett flygplan. Att det är dessa duktiga killar (och några få tjejer) som är de som garanterar att flygplanet lämnas tillbaka till piloterna i flygsäkert skick.

Vidskeplighet lever kvar i brist på kunskap. Som tillexempel myterna kring det beryktade Biscaya. Från tider då man inte kunde förutspå väder, så lever detta vatten vidare i tron att det skulle vara farligare än någon annanstans. Och kring Alderney, Alderney-race, där tidvattnet kan rusa med över tio knop så anses denna plats vara farlig. Och visst kan det ställa till bekymmer om man saknar kunskap. Motgiftet mot vidskepelse är kunskap.

Några vidskepliga regler som ännu lever kvar i våra dagar är dessa;

Du ska inte ha blommor ombord (här bryter vi regeln enormt)

Du ska inte vissla ombord (kapten visslar gärna, han sjunger falskt som faen men visslingen låter bra)

Man ska inte ge sig av på en fredag (vi skiter i veckodagen och kollar istället väderleksrapporten)

Man ska inte döpa om båten (Wilma är aldrig omdöpt men vi har döpt om tidigare båtar)

Man får inte glömma offergåva när man passerar ekvatorn. Detta för att undvika gudarna Poseidon och Neptunus vrede (vi har ännu inte passat ekvatorn sjövägen men visst kan vi väl mata havet med en pannkaka eller nåt så blir fiskarna glada)

Man får inte bära en död mans kläder (hmmm…ombord på Wilma har en man för några år sedan dött. Och Helenas favoritscarf är en mycket vacker sidenscarf som älskade Granny, Tjoppes framlidne farmor, ägt. Skulle aldrig komma på frågan att gå iland med scarfen, den bärs med glädje och respekt för den tidigare ägaren)

Man ska inte ha bananer ombord (vi tycker detta är perfekt mat för seglingsdagar, snabb energi när så krävs i en perfekt förpackning. Vidskepelsen kommer ifrån tider då banantransporterna fyllde allt lastutrymme så det inte gick att fiska samtidigt för man saknade plats.

För länge sedan förde det även otur med sig att ha kvinnor ombord. Hmm…

Vår norske långseglar-vän är en före detta präst. Och inte verkar han ha någon vidare hjälp från ovan. För hans båt har mycket bekymmer. Vi har lagat hans elsystem som krånglade rejält och nu har han bekymmer med skit i dieseln. Under hans senaste seglats så fick han motorstopp mitt ute på havet. Han bad inte till gud oss veterligen, men däremot ringde han Tjoppe som assisterade honom över telefon. Så de kunde lösa problemet på ett rationellt sätt.

Ja händer något ombord, förlisning, dåligt väder eller att något går sönder. Så tror vi det snarare beror på faktiska och mänskliga omständigheter och inte för att vi brutit mot någon vidskeplig regel. Och Helena växte upp med en mor som var rätt vidskeplig av sig, och som Helena till en början tog efter. Men senare valde Helena att vända vidskepligheterna ryggen. Det här med nycklar på köksbord tillexempel. Idag lägger Helena nycklar gärna och medvetet på ett bord. Och visst har detta bringat Helena mest olycka i livet. Eller???

 Stellans Petunia. Vi fick en petunia-ampel av vännen Stellan för ett år sedan. Helena plockade frön som nu har blivit en ny växt år 2017. Nu har den börjat blomma…

 Vännen Susannes tomater. Av sorten Vilma (Wilma). Till hösten hoppas vi på skörd.

 Vännen Varvs-Nissan Christinas Saint Paulia. Ja denna lilla rackare har gjort sig till en minivariant. Den sattes i skott för ett år sedan men har valt att bli en pygme eller nåt. Men den ser frisk ut iallafall. Vi skrattar gott åt den, undrar vad som gick annorlunda???

 

Arvegods. Denna Saint Paulia kommer från Helenas pappas dödsbo. Den följer oss runt om i världen och skänker oss glädje…pappa finns med oss.

Det senaste tillskottet. Ett skott från franska vännen Annie. Men vi vet inte vad den gröna växten heter. Någon som kan hjälpa oss med detta?

 

Ja detta var Wilmas lilla blomsterfamilj.

 

Ha en trevlig helg. Idag seglar vi vidare. Helena har repat sig hyggligt. Solen står hög på himlen och det är varmt. Vi kommer genskjuta vår norske vän som är på väg till samma ställe som vi. Så får han bekymmer med motorstopp ute på havet så undsätter vi honom. Vi har ju trots allt en norsk räddningsskuta, en Colin Archer. Kan passa bra att rädda norrmän med. Och går allt åt helskotta så får vi be vår norske vän snacka med han där uppe. Snacka går ju.

 

Skepp o Hoj!

 

Ibland har man tur i oturen. Det hade kunnat vara värre. Och som en omtänksam son sa; ”jobbigt att bli sjuk av finmat”.

Vi brukar inta de allra flesta måltider från vårt eget kök eller hemmalagat hos andra. Och vi har hållit oss mycket friska ända sedan vi lämnade Sverige. Vi dricker till och med vattnet här efter att vi frågat hamnen om det är ok, och egentligen bara behövt köpa vatten på några få ställen. Oftast på grund av att vattnet är så klorat. Så inte farligt men det smakar ju inte gott att dricka simbassäng. Och så har vi ju kolfilter på vår kran. Men nu har ju inte vattnet varit vårat bekymmer….

Vi var på restaurang och åt en av våra favoriträtter, musslor. Men det tog inte lång tid förrän Helenas kropp totalt vände ut och in på sig. Ja nu kan den kräsmagade bloggföljaren sluta läsa…

Illamåendet sköljde över Helena. Magkramper så man vrider sig som en orm. Och kaskad-diarréer. Som senare övergick till ostbågefärg då hela systemet var tomt som i en rysk matbutik från planekonomi-tiderna från förr. Influensakänsla i hela kroppen och totalt utslagen. Döden var stundtals attraktiv…

Vi vet ju att man kan bli sjuk av musslor, och idag kontrolleras de svenska leveranserna frekvent av livsmedelsverket för att kolla hur höga halter av gift de innehåller. Det är vanligare att bli sjuk av musslor utomlands. Och nu är vi inte i Sverige, utan i Frankrike. Och inkubationstid och symptom stämmer perfekt på matförgiftning från musslor.

Det är helt enkelt en förgiftning. Denna goda delikatess kan skördas och ätas vid alla årstider. Men periodvis varnas det emellertid för att äta musslor, eftersom de kan innehålla gifter. Dessa gifter är huvudsakligen alggifter som den lilla gulliga musslan fått i sig. Nu kan man inte känna på smak om musslor är giftiga, de smakar lika gott oavsett. Och inte heller hänger det på att musslorna inte är bra tillagade. Vi har alltid för vana att inte äta musslor som inte öppnat sig. Men detta är helt enkelt något annat. Detta är toxin.

Turen i kråksången ligger i att det inte är PSP-toxin som Helena fått i sig. För det finns också, och är ett nervgift (PSP-toxin = Paralytic Shellfish Poisoning toxin). Och ett annat som heter ASP-toxin (Amnesic Shellfish Poisoning toxin). Dessa två kan skada nerver och hjärnceller med minnesförlust, förlamning och till och med död som följd. Nu var det inte så illa för vår del.

Utan det är DSP-toxinet som Helena fått i sig (DSP= Diarrhetic Shellfish Poisoning toxin). Detta är ett diarrétoxin som ger illamående, diarréer och magkramper bland annat. Av denna blir man inte förlamad eller dör tack och lov. Men nog så jäklans sjuk.

Upp till fyra dagar håller det normalt i sig och i skrivande stund så har Helena passerat tre dygn och är inne på det fjärde. Sedan föregående natt har kanske en någon förbättring skett, men magkramperna är fortfarande olidliga då de sätter i.

Hamnkaptenen har erbjudit sig att tillkalla läkare, men vi har avböjt så länge. Men blir det inte bättre inom kort så får det nog bli besök av farbror doktorn. Som tur är så har vi medicinskt kol ombord i vårt skeppsapotek. Och sedan Helena började ta det så har det som sagt blivit lite lugnare i kroppen.

Med andra ord så har vi inte kunnat segla vidare som tänkt.

Ja som ni förstår så har det inte förekommit något större matintag de senaste dygnen…egentligen bara vatten. Tjoppe kommer få använda kikare för att överhuvudtaget se sin fru när detta är färdigt och över. Begreppet ”att tyna bort” har aldrig varit mer passande.  

Nu har Tjoppe också fått en orolig mage, som började precis samtidigt. Men troligtvis så uppgick inte de giftiga halterna till lika höga nivåer i hans mat. Och så är ju karln större i sin kroppshydda också, så han klarar nog lite skit bättre än det ”svagare könet” (svagare könet är ju såklart vi kvinnor men det ska läsas med ett stor portion humor. Men å andra sidan brukar män drabbas av ”man-cold”, det vill säga förkylning. Vilket vi alla vet är en nära-döden-upplevelse för var man).

Sammanfattningsvis så kan vi ju vara glada för att det inte var nervgift vi fått i oss. Och vi kan vara glada att vi låg i hamn och inte var på dygnslång seglats över Biscaya.

Nu har vi inte hört av oss till restaurangen. I Sverige så ska utbrott av denna karaktär anmälas till myndigheter. Men vi pratar varken språket särskilt bra och vi är rädda att de inte ska se vår diskussion som omtänksam. Faktum är att restaurangen inte gjort fel. Maten smakade utsökt. Den var mycket väl tillagad. Men provtagningarna hos deras leverantör har troligtvis brustit, eller om inte kontroll sker alls på samma rigorösa vis som hemma i Sverige. Vad vet vi. Har de fortsatt problem med musslorna så hör säkert någon fransos av sig. Och tur är väl att vi inte är amerikaner, utan svenskar. En amerikan hade säkerligen rustat sig med en stjänadvokat och stämt restaurangen på miljonbelopp och sett till att de hade fått slå igen stället för gott.  

En sak står dock klar…den sista musslan är för Helena för evigt inmundigad. Aldrig mer en mussla.

Skepp o Hoj!

Vi har varit på utflykt från Wilma. Vi lämnade henne tryggt i hamn på lördagkvällen då våra franska vänner Annie och Jami kom och hämtade oss med bil. Längs med stränder och genom vackra byar så tog vi oss till ett ställe som heter Guérande och dess gamla slott som inhyser en hel stad med affärer och restauranger. Vi klev in i en helt annan tidsepok och förundrades över denna magnifika plats. Små snirkliga gator och torg fanns innanför murarna där staden fylldes med promenadlystna besökare. Gatorna var glatt dekorerade med färgglada vimplar och ständigt fanns känslan av att en riddare till häst skulle dyka upp runt ett hörn, med sin lans och sin sköld. Men ack inte, däremot ännu en mysig liten restaurang eller butik.

 Helena och Jami går loss i ett forntida valv…

 Innanför murarna finns en liten by som pulserar av aktivitet…

 Vi fann en fånge längs med vår väg, han kändes bekant…

 Japp, då kör vi lite gymnastik framför kyrkan…

Vi tog vår tillfykt till ett Crêperie, där vi slog oss ner för en middag helt i Bretagnesk stil. Deras berömda crêpes och pannkakor är inte som hemma. Eller galette som de säger, och som är gjord av bovete. Här är de lövtunna och menyn erbjuder såväl förrätt, varmrätt och efterrätt. Helena valde en galette fylld med franska ostar och en grönsallad till. Till efterätt en crepes med citron. Tjoppe å sin sida mumsade i sig en galette med olika charkuterier och avslutningsvis så blev det någon söt galette med choklad, banan och mandel. Vi drack torr äppelcider till. Mer franskt än så här kunde det knappast bli. Och vi satt länge och pratade och umgicks tills vi var proppmätta och med nöd och näppe lyckades ta oss till bilen.

 Galette med ost och grönsallad. Mmmm….

 Våra kära vänner…

I deras stora vackra hus ute på landet med betande kor utanför hustomten, blev vi erbjudna ett eget rum att sova i. Som bästa hotell. Men trots att det var efter midnatt så skulle det inte bli en lång sovmorgon.

Att sova utan att sängen gungar är vi inte vana med. Det är säkert en åtta månader sedan vi hade fast under fötterna en natt. Vi somnade gott och sov tills vi vaknade av små skogsfåglar som drillade glatt i morgonsolen. Ja detta är något annat än skränande fiskmåsar.

Det blev en fransk frukost på terassen. Baguette, hemmagjord marmelad, gott smör och en stor kopp te. Därefter gick vi lite husesyn. Vi tittade på deras båtprojekt som pågår ute i garaget. En helt ny motorbåt håller på att ta form och en vacker dag ska de åka med båten genom Frankrikes kanaler.

Japp, och sen blev det bilfärd igen. Vi tog oss längs med Loirefloden och vidare genom dalen bort till Jami´s dotter där hon bor med sin familj på en vingård. Från deras hus hade man utsikt över Loiredalen med var sitt slott på vardera sida om kullarna. Och däremellan bredde sig gårdens marker ut med vinstockar av olika åldrar och druvsorter. Vi två lyckades fastna vid familjens körsbärsträd ute i trädgården. Vi åt glatt och fick med oss en låda ut i trädgården att fylla med så mycket körsbär vi bara mäktade med, för att ta med till Wilma. Med oss i trädgården hade vi familjens sjuåriga son och hans gudomligt söta lillasyster, som pratade glatt med oss på franska. Vi gjorde vårt bästa.

 Tjoppe och Annie. En fantastisk kvinna (o Tjoppe är en trevlig man)

 Flower-Power!

 Massor av körsbär…vi åt och åt och åt…

 Tjoppe leker tittut…

Sen lämnade vi bären och barnen. Det blev vinprovning av vingårdens olika produkter. Och Emmanuel visade och berättade om hur vintillverkningen går till. Helt fantastiskt och att producera vin är att verkligen vara bonde. Vinstockarna vårdas och året runt finns det ständigt att göra. Just nu så växte vinrankorna med otrolig fart, en del dagar kan de dra iväg med små nya grenar med upp till tio centimeter på en och samma dag. Man beskär buskarna för att hålla dem låga. Dels för vinden som kan blåsa hård genom dalen, men även för att buskarna är mer arbetarvänliga om de inte blir för höga.

 Emmanuel berättar hur vinprocessen går till…

 En ung generation vin-producenter. En härlig familj…

 Vinrankor på rad…

 Emmanuel berättar mer om vinrankorna…

Och hans fru visar de små, små blommorna…

Deras söta dotter…

 Mera vinrankor…

Alla på promenad…

På hösten skördar man de färdiga druvorna och man gör då vinet, med lite olika metoder beroende på vilken produkt som ska bli till. Vi provade två torra vita, ett rosé och ett vitt sött vin. Till att börja med. Därefter blev det BBQ och middag. Då fick vi även smaka deras mousserande vin samt röda. Maten var utsökt. Köttet var bland det godaste vi ätit…vems kossan var har vi ingen aning om men den har säkert gått och betat här i trakten och njutit av Loires vackra dal. Ingen aning faktiskt men köttet var som möraste rostbiff, fint rosa och mört. Och det säger vi inte bara för att vi vid det här laget hade fått lite vin innanför västen. Sallad och potatis till maten och efteråt så slank det visst ner en bakelse av guds nåde också. Kan man vara närmare himmelriket än så här?

Innan vi tog farväl av vinmakar-familjen så passade vi på att handla lite. Ja vi tänkte att det är ju praktiskt att bunkra Wilma med lite vin så behöver vi inte tänka på detta under lång tid framöver. Dessutom är det alltid värdefullt att ha en flaska på lut ombord, som gå bort-present eller som tack till någon som hjälpt en om man gått på grund eller liknande. Vi handlade såväl boxvin och flaskor, vi hade ju förmånen att få allt framkört till båten nästkommande dag. Att handla vin direkt från gården var inget konstigt och unikt, utan fram kom kortdragaren och kvitto och sen kördes vinet ut på en liten kärra ut till bilen. Smidigt. Lyxigt. Ena stunden står man och klappar vinrankan och nästa sekund står man med vinet i handen. Från jord till bord på två sekunder. Det är med stor respekt som man inser att det kräver sin man att producera ett bra vin, rankorna och druvorna vårdas med största omsorg. Och själva processen vid vintillverkningen får inte gå fel, så en bondes fina känsla och noggrannhet är viktigt om man ska få ett bra resultat.

Deras vin finns tyvärr inte att inhandla på Systembolaget i Sverige (om man nu inte väljer att göra en så kallad privatimport som ombesörjs av Systembolaget). Nä, vingårdens produktion räcker bara till Frankrike och då främst i närområdet. Men visst, det händer att de får långväga besökare till gården som handlar på plats. Och nu, i och med vårt besök, så var det första gången de hade svenska besökare och kunder.

Med bilen full med vin så stuvade vi även ombord oss själva och drog vidare in till Nantes. Regnet hängde tungt i luften men vad gjorde väl det. Vi träffade på en mekanisk elefant på torget intill hamnområdet, en attraktion som såväl tilltalade som skrämde lite grann. Elefanten kunde blinka och spruta vatten på åskådarna, den verkade trots sitt mekaniska tillstånd väldigt verklig. Vi tog tillflykten ner till öltälten och marknaden. Vi slog oss ner på ett ställe medan regnet smattrade över taket.

Ja ha..vad säger man om den här bilden då??? Det är före vår öl tro´t eller ej. Ålder??? Fem kanske?!!

Nantes by night…

Ett konstverk i hamnen, en jordglob hängde och dinglade i luften…

Ja vad finns mer att berätta om dagarna hos vännerna. Jo vi tittade på saltbäddar och tillverkningen av det lokala saltet. Vi såg en vacker båt på floden, en modern hjuldriven lyxkryssare. Vi har sett  och passerat vackra broar. Och vi har susat fram genom landskapet med stora purjolöksfält utanför bilrutan. Vi passerade även huset där kvinnan Clémence Lefeuvre uppfann den världsberömda vitsåsen Beurre Blanc. Den uppstod år 1890 genom ett misslyckande då Clémence på sin restaurang skulle slå en béarnaisås, men glömde såväl dragon som äggulor i farten.

Färdigt salt…finns att hitta i butikerna i området.

En modern lyxkryssare med framdrivning med hjälp av hjul…

Vi fick ännu en natt hos vännerna i det vackra huset, och god mat i överflöd. På tisdagen så skjutsade Annie oss till båten med packning och vi avslutade med en lunch tillsammans.

Vi var fulla av intryck, glada och lite trötta när vi äntrade båten. Språkligt så har vi byggt broar mellan engelska och franska. Ingen av oss kan den andres språk med någon fullfjädrad finess. Men så bra det har fungerat. Vi hade fått uppleva dagar vi aldrig kommer att glömma. Alla goda skratt, vännerna, platserna och maten. Vi förstår och inser att detta är inget en långseglare normalt får vara med om. Att komma innanför skinnet på människor på orten görs inte i brådrasket. Nä det ska till med ett par trasiga båtar tydligen. Vi tackar våra franska vänner så mycket för deras generositet och varma hjärtan. Vi är lyriska och Frankrike har ju genom vår resa främst i regionen Bretagne seglat upp som en favoritplats på jorden. Gott folk, vill ni äta som kungar och upptäcka fantastiska platser. Så res hit. Vive la France!

Och till våra franska vänner hälsar vi så klart ”A bientôt”. Självklart så ses vi igen och vi håller kontakten. Ni är fantastiska. Merci, vous êtes généreux et incroyable.

Skepp o Hoj!

Vi lämnade ett soligt Lorient på torsdagen. Strax innan avfärd så var det fullt pådrag utanför hamnen. Det pågick någon form av militär övning och dessa drog upp något så fruktansvärt med svall så vi trodde vår båt och vår norske väns båt skulle krossas mot varandra. Ett trappfäste skadades på norrmannens båt. Hela pontonen krängde och Tjoppe som stod på den höll på att falla omkull och vattnet sköljde över. Det kändes väldigt onödigt minst sagt och risk för att egendom och människor kunde skadas. Köra som idioter kan man göra på andra ställen…men men…så kanske det skulle vara tänkte vi.

Vi kramade om vår norske vän som skulle stanna ytterligare några dagar i Lorient och så drog vi iväg. Känslan var underbar att få kasta loss igen. Innan vi var ute ur floden så mötte vi hela det galna militära övningsgänget igen, men denna gång saktade de ner farten när de kom in mot bebyggelsen.

Strax efter ringde vår norske vän till oss. Det hade visat sig att pontonen hade skadats av militärbåtarna och bland annat så hade vattenposterna slitits bort. Troligtvis så hade hamnen larmat och klagat på militärens framfart. Och sannolikt har det franska försvaret att vänta sig en saftig räkning från hamnen för de skador som uppstod.

Väl ute på havet så blev vi glatt överraskade. Vi hade räknat med motorgång då det just inte skulle blåsa något. Men vi drog upp seglen och konstaterade att vi ändå gjorde en tre knops fart. Så vi stängde av motorn och njöt av tystnaden och det svaga bruset från Wilmas stäv från hennes klyvande av Biscaya. Vårt mål att nå Houat blev därför ändrat, då vi nu gick mycket långsammare än planerat. Så vi siktade in oss på ön Belle Ile, den vackra ön. Det blev en underbar dag på havet och vi fick sällskap av delfiner ett tag. Och inte minst, kapten lyckades fånga en stor rackare till fisk. På franska heter den Bar, vi har sett den i fiskbutiker och på fiskmarknader så vi vet att den är ätbar. Det börjar ta sig det där fisket.

Vi la till i Sauzon på Belle Ile och hängde upp oss på en boj där. Mäkta förvånade blev vi när hamnkaptenen kom ut i en liten snurrebåt och avkrävde oss 19 euro för en natt. Det är mer än vi brukar betala inne i en hamn, och då ingår elektricitet. Men här ute på bojen så fanns det ju ingen el, och land kom man inte åt utan att sjösätta sin lilljolle och ro in själv. Inget internet heller men visst, det gick att kasta sopor och komma åt en dusch på landbacken. Vi gav den otroligt söta och charmiga hamnkaptens-tjejen en 20 eurosedel, vilken vi inte fick någon växel tillbaka på. Vi började skratta för det låg något komiskt över det hela. Tjejen stod upp i sin snabba snurrebåt och for fram likt en ryttare på en galopperande häst mellan de ankrade båtarna, hon var ingen duvunge precis. Troligtvis var hon både tillverkad och född mellan en utombordare och ett centerbord. Hamnen hade inte klarat detta utan denna charmiga tjej, för med en annan hamnkapten så hade folk protesterat garanterat. Ockerpriser och dessutom ingen växel tillbaka! Jo den konsten behärskade hon.

Ja ja…tjugo euro fattigare så tog vi igen det på kvällens vackra solnedgång och vi kunde sitta ute länge tills solen försvann bakom träden. Vi brydde oss aldrig om att sjösätta jollen och ta oss in till ön.

I vår bok över hamnar så varnade de lite för Sauzons något oskyddade läge mot svall och det fick vi erfara. När vi senare la huvudet på kudden så gungade Wilma rejält trots att det var vindstilla. Vi somnade tillslut. Men det blev lite träningsvärk av att inälvorna flöt runt i bålen hela natten.  

På morgonen så vaknade vi till ännu en solig dag och vi hade bestämt att segla vidare till Pornichet som ligger vid kusten utanför Nantes. Vi lämnade vår tjugoeurosboj och hissade segel vid tio-tiden. Alla andra segelbåtar hade stuckit också. Om det var för priset eller för vågorna hade vi ingen aning om.

Det blev en längre seglats än dagen innan, och vi roade oss mestadelen med att lyssna på ljudbok. Det gick i maklig takt, men vi startade aldrig motorn utan vi nöjde oss gott med att vinden förde oss sakta mot vårt mål. Och först klockan halv tio på kvällen så kunde vi lägga till i Pornichet. Detta ställe ligger inne i en vik och det såg vid första anblick ut som Copacobana i Brasilien med stränderna och hotellen intill. Men icke, detta var Biscaya och Frankrike.

Pornichet hamn och bukten…Wilma ligger vid den röda pricken o pilen…

Trångt var det i hamnen, men vi fann oss en plats utanpå en engelsman. Det är långhelg här i Frankrike och det pågår någon form av fisketävling här i Pornichet. Så kanske var det mycket båtar därav.

På morgonen så drog engelsmannen så vi bytte plats. Och nu har vi fått en annan engelsman utanpå oss. Och bara för ett tag sedan så blev våra grannar påkörda av en mindre motorbåt, vi hörde smällen. En skada uppstod och hamnen har varit och inspekterat skadan och letar efter ägaren till båten som körde på. Det är många som kör rätt vårdslöst inne i hamnarna.

Nu har ju vi klarat oss bra, men den dagen någon kör på oss så ska vi se hur de reagerar när de kör in i en betongklump på 18 ton. Jisses så intressant.

Nu blir vi här i några dagar, det ska dra över ett blåsväder på måndag med vindar på 15-20 sekundmeter. Men då passar vi på att se oss omkring. Det blir jättefint, det blir gärna bra.

(Oops…nu just blev det ännu en krock bakom Wilma, motorbåten om styrbords sida om oss fick en indrivande segelbåt in i sig. Men denna gång var det mer en olycka med ett ungt par som skrev jävlar jävlar jävlar på tyska…)

Skepp o Hoj!