Vi lämnade Pornichet vid 11-tiden vid lågvatten. Detta för att vi skulle komma lagom till highwater till L´Herbaudière, som har lite för grund insegling för att kunna komma in där i lågvatten. Tidigt på morgonen hade vår norske vän lämnat Belle Ile och styrde mot samma hamn.

Då han har haft stora problem med skit i dieseltanken (ja skräp, inte bajs..ni förstår väl..) Han har lyckats koppla om dieselförsörjningen till returdieseln från motorn. Men denna tank rymmer inte så många liter och hans seglats för dagen skulle ta rätt många timmar. Så stor osäkerhet fanns, vindarna skulle vara rätt svaga. Så vår tanke var att genskjuta honom lite grann så vi snabbt kunde komma till undsättning ifall något skulle hända.

Vi själva fick en fin dag på havet. Utläggningen från hamn gick bra, trots att det var rätt trångt så rattade och fixade Helena själv runt Wilma utan problem. Vi är högst tacksamma för att vi arbetar så aktivt med att ”båda ska kunna allt”. Ja detta kommer nog aldrig att bli total verklighet, men visst börjar Helena kunna mecka motorn och Wilma hanterar hon numera i så gott som alla situationer. Hon är ju inte helt lättmanövrerad, Wilma, vår långkölade artontons-dam utan bogpropellrar.

Solen sken från en klarblå himmel och vi kunde rätt tidigt sätta segel. Vi hade till vår glädje lite vind trots allt. Däremot motvind så det blev till att kryssa.

Vi gick i fina fyra knop till en början men hade rätt bra avdrift. Några sjömil bortom Pornichet så ligger det lite kluster av klippor och bränningar, så där fick vi slå. Men på den nya bogen blev avdriften än värre. Vi hade då såväl vind, vågor som ström emot oss. Vi tappade fart och när vi bara gjorde 1,2 knop och höll på att driva in i en massa fiskenät som låg utlagda lite varstans,  så startade vi motorn och började gå direkt på mål.

Vår vän norrmannen, Mr Sanden, hade hunnit lite före oss vid det här laget. Och det var ju gott, skulle han få motorstopp så skulle vi snabbt vara ikapp honom. Vi höll kontakt emellanåt över radion.

Vi njöt av dagen, vi lyssnade på ljudbok och åt och fikade. Kapten fiskade och fick en makrill som släppte precis när vi skulle hala upp den. Rackarns! Men Helenas mage skötte sig bra efter omständigheterna, så det blev en trevlig resa. Till slut närmade vi oss vårt mål. Norrmannen hade redan gått in i hamn. Men snart ropade han upp oss.

-Jag måste gå ut igen, det är fullt i hamnen! Informerade norrmannen.

-Vaaa? Klarar du dig med diesel till nästa hamn? Kontrade Tjoppe

-Vet inte. Jag berättade att jag har stora motorproblem, men det lyssnade de inte på. Det är någon ragatta här i hamnen över helgen, så det blev kalla handen direkt. Gick inte att diskutera.

-Ok, vi väntar utanför så får vi ta ett snack.

Snart kom norrmannen ut från hamnen. Under tiden hade vi tittat på alternativ. Vi kunde dels ankra bakom udden strax intill. När vi kom nära varandra så kunde vi prata direkt mellan båtarna…

-Vi skulle kunna ankra inatt bakom udden?! Upplyste Tjoppe

–Jag måste ha hamn och landström, min hjälpkärra har gått sönder!

-Vaaa? Den också?! Tjoppe led med sin vän, nog så mycket otur på sistone. Tjoppe fortsatte;

-Ja då går vi till Pornic, Helena kan ringa hamnen och varsko. Så går vi sida vid sida och är beredda att ta dig på släp.

-Så snällt av er, jag vet inte om jag har diesel nog för att komma fram till Pornic. Men vi gör ett försök..

Ja så då fick vi styra mot Pornic som låg en sju-åtta distans från L´Herbaudière. Vi gick långsamt för att norrmannens diesel skulle räcka så länge som möjligt.

Vi försökte ringa hamnen men det var bara telefonsvarare på, så vi tänkte att vi ropar upp dem på radion när vi kommit närmare. Fortfarande gick norrmannens motor men han var orolig över den lilla mängden, det började bli tomt. Vi ville ju inte ha motorstopp mitt i hamninloppet.

Helena ropade upp hamnen och berättade att vi är två båtar på väg in. Den ena med motorproblem, så gick det bra att få en plats för natten? Och var kan vår vän lägga sig? Hans båt är 14 meter lång!

Tjejen i hamnen frågade om vi behövde assistans in.

-Nej, just nu går motorn och vi är beredda att bogsera om nödvändigt. Svarade Helena

-Toppen, ni kan lägga er på ”Hammerhead” (brygg-änden) på ponton D.

-Tack, vi är där om 15 minuter. Over and out.

Strax utanför hamninloppet blev vi uppmötta utav en man från hamnen i en liten Buster-båt i aluminium. Ombyggd, lite mer fyrkantig och totalt fändrad med en ”putta-på-platta” i fören. Helt fantastiskt, här kom de ut och mötte upp oss så de kunde assistera ifall norrmannen skulle få motorstopp.

Vi blev tillsagda att vänta utanför hamnen. Hamnkaptenen gav oss order att vi skulle lägga oss i ”holde” runt en boj, likt flygplan som väntar i luften på inflygning. Tjoppe tyckte detta var mycket uppmuntrande och han skrattade gott och utbrast;

-Underbart, första gången jag får cirkulera som ett flygplan före landing, fast i båt!

Så där låg vi och cirkulerade runt en boj och norrmannen fick gå in själv. All trafik stoppades så ingen kunde komma ivägen ifall hans motor la av. Och på D-bryggan så stod annan personal och tog emot hans tampar. Så fantastiskt hjälpsamt och proffsigt.

När norrmannen hade lagt till så fick vi grönt ljus att gå in i hamn. Vi kunde strax därpå lägga till utanpå vår vän. Allt hade gått bra.

Hamnkaptenen i Busterbåten hälsade oss välkomna och frågade;

-Vill ni beställa färskt bröd till frukost i morgonbitti?!

-Åh ja tack gärna, sjöng vi i kör. Och så lämnade vi våra önskemål och vi tackade ödmjukaste för den fina service och välkomnande vi fått.

Ja vad säger man, det är så man blir rörd. Därefter blev det kram och ett glas gott ombord på vännens skuta för att fira lördagkvällen och den lyckade dagen. Ja för Helenas del så blev det skål i vatten, magen vågar inget annat. Vi la samtidigt upp lite planer, för det behövs fixas lite på norrmannens båt. Hans situation är ju inte den lustigaste, men glattare humör än vår väns går inte att finna. Som han sa vid något tillfälle ”–Jag flyter ju…”. Så han är inte ledsen, men otroligt tacksam för att han har oss och att vi kunde följa honom idag när han gick på ångorna mot hamn. För vår del så var insatsen högst blygsam tyckte vi, men vi förstod hans känsla av trygghet att ha en följebåt i ett läge som detta.

Ja allt hade gått lysande. Alla friska, så när som på en båt, och alla glada. Lite dramatik lättar upp stämningen.

Så här blir vi nog i några dagar. Det blev inte den hamnen vi hade tänkt, och här blir vi lite längre än vi tänkt. Tjoppe får hoppa i meckarkläderna på nytt. Vi lämnar såklart inte vår vän i sticket. Han är en god människa och en person som tillför vår vänskap mycket, vi gillar honom. Och vem har bråttom? Inte vi iallafall…

Skepp o Hoj!

(Tillägg: I förra hamnen, Pornichet, så var hamnkaptenen väldigt omtänksam kring Helenas hälsa. Han ville veta vilken restaurang vi varit på så skulle han gå dit och prata med dem. Vi berättade att vi inte ville ställa till besvär, att restaurangen inte gjort något fel, men att vi upplevde det svårt att själva gå dit och informera då vår franska brister. Hamnkapten förstod och sa att han framför att vi inte alls är arga eller så, men att informationen är viktig för deras egen del, så de kan kontrollera sin leverans så ingen mer gäst blir sjuk. Så det känns gott. Hamnkaptenen själv berättade att han aldrig själv äter musslor, fast han gillar det, just av anledningen att han är rädd för att bli förgiftad).