Ibland har man liksom ingen aning om att man dragit en vinstlott. I Holland finns det tre företag där de kan lösa vår propellerfråga, och ett av dessa företag råkar finnas ett stenkast från där vi ligger med Wilma nu. Det finns länder som saknar denna typ av företag helt, men Holland kryllar ju av båtar så här finns expertis. Så nog är det en vinstlott allt. Vi känner att vi har flax..

Men först lite bakgrund.

Vad får en att vilja byta propeller, en visp som visp därbak eller? Och var det inte en segelbåt ni hade?

Jo jo…visst är det en segelbåt. Vi ska segla. Men man blir samtidigt vis av erfarenhet. När Wilma byggdes så hängdes det nog på en propeller som man tyckte funkade. Men då detta är en hel vetenskap där det går att räkna ut maximal effekt på en propeller med hänsyn till båtens förskaffenheter i form av storlek och vikt, samt givetvis motorns effekt, så nyttjar man ju samtidigt inte möjligheterna fullt ut. Det är aldrig någon som räknat på Wilma vilket propellertyp som hon optimalt borde ha.

Men har det inte fungerat bra som det är?

Jo jo…men samtidigt nej. Vi tar ju oss framåt..men i vissa situationer så blir vi lite handikappade.

En situation som vi hade var när vi seglade från Helgoland med destinationsmål Borkum. Vi fick kraftig motsjö och motvind. Nu kryssar man ju då kan tänkas. Men ibland är man på platser där det är strömt pga tidvatten och strömmen vänder var sjätte timme. Och samtidigt som i detta fall, glest mellan hamnarna och därmed blir distansen lång. Vi hade ju innan räknat ut hur vi skulle segla för att optimera så vi kunde få strömmen med oss. Vi har sedan vi lämnade Sverige bara haft två seglingsdagar utan motvind och kryss. Jo lyssna på den, ni vet ju hur det ständigt blåser in från väster. Så sannolikheten att få motvind när man seglar ner mot Portugal är ju större än på andra hållet, då man som regel får medvind. Det första benet ner från Helgoland mot den tyska fastlandskusten var inga problem men när vi vek av och stävade västerut för att ta oss mot Borkum så var vågorna höga och vinden emot. Vi var ett gäng båtar som gick från Helgoland samtidigt. Men vi nådde aldrig fram (fast dock de andra med lite kämpande mot vädergudarna) De andra valde att gå för motor denna sträcka och därmed stäva rakt på Borkum och möta vågorna framifrån. Vi försökte detsamma. För den som minns så fick vi motorproblem, oljetrycket sjönk, så vi fick segla. Men innan motorkrånglet så gjorde Wilma ingen större fart genom vattnet, de andra båtarna försvann snabbt medan vi stod och stampade i ett par knop trots att vi hade medström.

Men nu var det som det var. Höga vågor och mycket vind emot och propellern var för klen oavsett. Vi kryssade fram och tillbaka, men snart skulle strömmen vända och vi därmed skulle börja backa. Vi ringde upp Nordeney som bekräftade att vi kunde gå in där trots lågvattnet. Borkum var inte längre ett alternativ. (Vi kom ju in i Nordeney i värsta lågvattnet, kom in i hamnen men fastnade i dyn fyra meter från bryggan. Swomp sa det och Wilma sögs fast. Ha ha ha..ja lite roligt var det. Men så kan det bli när planen inte fungerar)

Så när vi går för motor och Wilma möter vågor och vind så hon tappar väldigt mycket fart, vågorna liksom bromsar upp. Vi går bara framåt i någon enstaka knop eller två om det vill sig illa. Wilma har ju en stor massa som ska fram genom sjön. Sex ton väger bara kölen och hela båten, vår stenklump till båt, väger hela arton ton. Det tar lång tid att accelerara upp i fart och det tar lång tid att bromsa in. När vi går i motsjö och motvind så är det inte motorn som inte orkat. Utan det är propellern som varit undermålig.

När vi senare kom in i kanalerna där vi gått i trånga slussar, hamnar och genom ett otalt många broar där vi tappat räkningen på antalet så upplevde vi ett nytt fenomen. Det är som Tjoppe säger –Det finns inte riktigt orr i Wilma när man behöver manövrera henne lite resolut. Som exempel.

När man står och väntar på en broöppning så går allt här lite snabbt när de väl börjar hissa bron. Bilar står och väntar och tiden för att passera bron är begränsad, är du inte framme i tid så sänker de bron igen. Det händer alla de båtar som inte riktigt är ända framme vid bron, de får vänta till nästa gång. Utan de båtar som cirkulerar och väntar precis framför är de som hinner igenom. Och när bron går upp så åker alla andra båtar snabbt under. Utom vi. Och när vi gasar händer liksom inte mycket. Accelerationen är på snigelnivå. Vi skapar alltid en kö bakom oss för vår stenklump tar tid att få upp farten. Som en gammal tung lastbil i en lång uppförsbacke. Så det har hänt ett par gånger att vi på vippen hunnit igenom broöppningen fast vi varit på plats. Att i de lägena få lite bättre svar från propellern hade varit önskvärt. Likaså är Wilma svårmanövrerad i trånga hamnar, hennes vikt och likaså att hon är långkölad gör henne trög. Hennes svängradie är grandios så att säga. Vi tror som i förra hamnen då vi fick backa oss ut genom bron och genom kanalen i 250 meter, att vi sluppit det med en bättre propeller. Vi kunde helt enkelt inte vända henne i vinden och få upp stäven mot bron. Platsen var för trång, och man försöker komma runt genom att varva att köra fram och bak och varje gång svänga lite mer. Men massan tar tid att flytta runt och i detta fallet vann vinden över Wilma och inte propellern pga platsbrist och dum vindriktning.

Vi har ju som Tjoppe skämtsamt brukar säga ingen handikapp-anpassad båt. Han syftar på att vi inte har någon bogpropeller. Idag har många båtar en propeller som gör att du kan köra i sidled. Men vi saknar sådan modernitet. Många skulle nog bli lite förvånade om de fick köra Wilma, över att det är en helt annan teknik du behöver behärska för att få henne dit du vill. Vi är tacksamma för Sunshine, för körstilen liknar mer på det sättet man kör ett gammalt fartyg. Vi går ofta ut på spring och man får andvända propellerverkan för att ta sig in till kaj.

Ja så med detta som bakgrund så började vi grunna över det här med Wilmas propeller. Gick det att göra något?

Nu har vi varit bort till propellerfirman en andra gång. Denna gången träffade vi den andra brodern i företaget, han som har hand om propellrar till fritidsbåtar. Han och hans gamla pappa började räkna på Wilmas propeller. Den gamla pappan var den som byggt upp firman, ingen duvunge precis. Erfarenheten lyste i ögonen och sönerna var inga dumskallar heller precis. Man får inte fotografera där inne för deras arbetsmetoder och kunskap vill man hålla innanför väggarna, det är hel vetenskap hur man beräknar och arbetar med dessa snurrande ting. De utvecklar och förfinar och därför vill de inte ha spioner i lokalerna.

De fick se bilder på hur Wilma ser ut i skrovet. De var helt faschinerade, tidigare båtbyggare som de var, att hon var byggd i ferrocement. Skrovform, längd, bredd, roder, motor, backslag, djupgående, alla parametrar ville de veta. De höll säkert på att räkna och dividera med varandra i en timme medan vi stod där och tittade på. Tiden gick. Vi tänkte att detta blir inte billigt, vi vet ju att bara att konsultera en konstruktör kan ticka 95 euro i timmen.

Wilmas propeller är lite svagt röd om man tittar noga på den. Med alla år i vattnet har den urarmats en aning, den har tappat zinken i ligeringen av materialet och klarar inte påfrestningen att designas om. Så därför planeras en ny och den gamla propellern behåller vi som reserv.

Nu var männen klara med sin uträkning. Jo de hade en propeller, begagnad förvisso men som så ut som ny. Men den var lite för stor och skulle inte få plats på Wilma. Men så ritar de och förklarar. De planerar kapa ner längden på bladen, men behåller bredden så bladen blir bredare än på den gamla. Och så ökar de pitchen, vridningen på bladen till enhet 16 mot tidigare 11,4 som den gamla hade. Navet var lite för brett på denna nya men det skulle de korrigera, för annars passar inte skruven och hålet för saxpinnen. Tjoppe har ju för avsikt att montera den nya propellern från vatten då han dyker. Så allt måste stämma och passa helt enkelt om jobbet ska göras från vattnet.

Så med denna åtgärd så räknade de ut att teoretiskt (vilket är teoretiskt bör tilläggas, det kan skilja något) så ska Wilma kunna göra 2,2 knop till med den nya propellern. Och med bladens form och vridning så ska hon svara mycket snabbare så vi har lite lättare att manövrera henne när så krävs.

Vi kände oss mycket nöjda. Under tiden far och son hade räknat och mätt så stod vi och tittade på sonens barn som var på besök. En liten flicka och en pojke i sjuårsåldern av tandgluggen att döma. Pojken lekte med traversen och han körde fram och tillbaka och hit och dit. Han hjälpte någon anställd att lasta på en propeller på ett bilflak med traversen. Men när han började hissa upp sig själv mot taket så sa farfar ifrån. Inga barn uppe i taket likt Ida i Lönneberga hängades tio meter upp. Pojken var lika glad för det och ska sanningen fram så var detta inte första gången han körde travers. Han skulle kunna få jobb på vilket lager som helst redan idag. En blivande kranförare kanske. Eller den som tar över firman en vacker dag, även om vi inte fick se några prov på hans förmåga att beräkna propellrar.

Vi gjorde upp överenskommelsen. De fixar en ny propeller, gör om den enligt konstens alla regler. Inom två veckor blir den klar.

-Vad kommer detta att kosta? Frågade vi.

Vi hade tidigare diskuterat frågan när vi satt och fikade på däck. Vad fick det kosta. Vi visste från lite slagningar på nätet att detta är inte billigt. Stora fartygspropellrar kan kosta en tvåhundratusen som exempel. Vi sa att är det under tiotusen så slår vi till, men att det kanske kommer att kosta mellan tio och femton tusen. Men att det nog var värt det ändå. Man får se det som en investeringskostnad.

Jo sa de; det kommer att kosta 325 euro.

Vi stod stumma.

-Är det för mycket? Frågade de lite oroligt.

-Näää, nästan lite för lite men vi kör på priset säger vi och ler brett. Vi vill ju inte att ni ska lägga på mer för det.

Vi skrattade gott alla fyra. Därefter höll vi upp Wilmas allra första propeller som vi hittat nedstuvad ombord, ännu lite mindre men i skick som ny. Med en ny propeller så behövde vi ju knappast två i reserv. Vi frågade;

-Vill ni ha denna i inbyte, vi har ingen användning eller plats för den?

-Den gamla pappan log och svarade;

-Den har tyvärr fel mått, för stort nav i förhållande till bladstorlek. Det enda den duger till är att hänga ovanför spisen i köket som dekoration.

Vi skrattade alla åter gott och därefter sa vi tack och hej och cyklade mot hamnen igen. På vägen säger Tjoppe för att använda en kvinnlig logik*;

-Nu har vi tjänat sextusen spänn på att propellern blir så billig så nu åker vi och köper oss en kopp kaffe någonstans.

Sagt och gjort, vi kände oss mer än nöjda. Vilka proffs och vilken hjälp! Så nu går vi i väntans tider på vår nya propeller och vi är såå förväntansfulla.

Aldrig har väl en fika suttit bättre.

Som en smäck.

*Kvinnlig logik är ett skämtsamt uttryck för när kvinnan kommer hem från GEKÅS och berättar för sin man hur mycket hon har”tjänat” på att ha varit där. Hela bilen full med kassar, en kvitto lika långt som pappret på en toarulle och så har hon i sina ögon tjänat pengar då hon egentligen bara haft enorma utgifter. Men man räknar liksom rabatten som någon form av inkomst. Mer än en gång har vi hört kvinnor (men det finns även män) resonera kring shopping och hur mycket de har tjänat på sitt spenderande. I Helenas ögon har man inte tjänat något om man har haft en utgift men hon räknar kanske på annat vis.

Japp detta var ju en dag i propellrarnas tecken.

Ja någon ska ju vara propellerexpert. Och någon stackare måste ju vara långseglare. Vi har alla våra kall. Suck! (läses med ett leende på läpparna)

Skepp o Hoj!