Vi konstaterar att det är underbart skönt att inte ha en båt i Nissan denna vinter, stormen Gorm drog in med full kraft. Då vattnet stiger i Nissan så den rämnar över så är det bara stormskydd, där man bygger upp kajkanten som hjälper riktigt bra. Alternativ två är att sänka ner däck som ju inte flyter, fortfarande får du en kajkant under vattnet när hela kattegatt trycker på. Fendrarna gör ju ingen nytta för de flyter som glada ballonger ovanpå den nya vattennivån. Det är lite blandat hur väl båtägarna har förberett sig, där de ”gamla i gemet” såväl har erfarenhet och kunskap av oväder om detta. Vi fick lite direktrapportering från kajkanten i natt samt att vi gick in på Hallandspostens Webkamera över Nissan och tittade.

 

Stormskydd är det allra bästa, därför blir vi så här i efterhand rätt så besvikna på kommunen då vi blev tvungna att ta bort vårt stormskydd, trots att vi hade bygglov för platsen på kajen, allt i dess framfart att rensa upp inför exploatering av området. På något sätt så förutsätter de styrande att det som sagt alltid är sol och sommar i Halmstad. Och det syns främst på de planer man vill genomföra längs med Nissan, bygga bostäder där man inte tagit höjd för en rämnande å, trädäck och gudbevars förslag på hus som ligger under den nuvarande kajkanten. Är folk korkade på riktigt? Och nu senast fick kommunen uppvaktning från några med insikt och kunskap, om att de planerade bostäderna kommer byggas för lågt, med risk för vattenfyllda källare vid vinterstormar. Man beräknar att havsytan kommer att höjas till följd av klimatförändringar. Och att Nissan kommer att bli än mer utsatt i framtiden. Men detta avfärdar kommunen med att de anser att deras beräkningar räcker. Jo jo, vi får väl an se.

 

Ibland ska man lyssna på människor med erfarenhet. Bönderna på Hallandsåsen sa att gräva en tunnel genom åsen kommer bli svårt, att den är alldeles för porös. Och med facit i hand kanske man skulle ha lyssnat på bönderna som levt där i generationer.

 

Så nu med vår erfarenhet av att ha spenderat mycken tid vid Tullkammarkajen i Halmstad så måste vi ändå be de styrande att tänka till, om vi nu har några på kommunen som följer vår blogg. Att glöm inte att det finns vintrar och inte bara somrar i Halmstad. Så gott som varje vinter har Nissan runnit över. Och då se ett förslag som detta på agendan får en att ta sig för pannan (undrar vilket försäkringsbolag som vill försäkra en byggnad som denna?)

 

Välkommen till Helenas lilla syhörna. Hon har nu suttit i sin lilla vrå och sytt till ena madrassen till akterhytten. Det här med att sy kan vara roligt, pyssligt och så i små portioner. Uppväxten var fylld med nål och tråd med en mamma som gillade sömnad. Men jämfört med spik och hammare så står sig inte nål och tråd särskilt långt. Annat var roligare än att sy. Såsom måla, spela intrument och skriva. Men ibland så hamnar man där med en nål i handen igen (gud bevars, att det var en nål i handen och inte en nål i armen). Känslan av att åter vara barn blir högst påtaglig.

 

Och visst är det lite terapi, sitta och koncentrera sig, ensam och med total tystnad runt omkring sig. Tid för tanke och reflektion. Efter flera timmar i tystnad så fick det bli lite sång, från egen hals. Bra dämpande akustik att sjunga rakt in i en mjuk madrass. Ingen kritisk åhörarskara än asken med knappnålar. Alice Tegnérs visor funkar bra, särkilt Videvisan.

 

När madrassen var färdigsydd så var det dock väldigt skönt. Det här med att sy lämnas med varm hand över till andra. Men känner sig hoptryckt, stel som vandrande pinne med den enda skillnaden är att pinnen får vandra. Hållning som en säck potatis och när man ska försöka resa på sig efteråt så tittar man efter tåget som just kört över en. Ett godståg från Green Cargo påväg till Haparanda fyllt med julklappar till kalla nordbor. Men man blev människa trots allt när man fått skaka loss armar och ben och sträcka på nacken. Att vara sömmerka lär vara ett av landets sämst betalda jobb. De borde ha risktillägg. Det här är det effektivaste sättet att bli stelopererad utan operation.

Svart Fredag eller Black Friday som den kallas. Dagen som är en amerikansk tradition och som handlar om att vi ska konsumera mera. I USA så inträffar Black Friday dagen efter Thanksgiving och det är USAs största shopping- och readag. Startskottet för julhandeln. Svenska butikskedjor har inte varit sena att haka på och rea-erbjudanden haglar över oss som ett tappert regn från Brittiska Öarna, med andra ord smetar sig reklamen som en dyngsur sörja in i våra mobiler, datorer, dagstidningar och skyltfönster. Det är nog många som undrat över denna Black Friday. Ännu en tradition att förhålla oss till. Och vi är lättlurade vi människor, för här ska vi konsumera så vi döööör. Det är Black Friday, Julrea, Mellandagsrea, Kladdkakans dag, Kanelbullensdag, Internationella Pizzadagen (ja det är sant, i Januari), Ägghalvans dag (februari), Halloween. Och glöm för guds skull inte fredagsmys. Och julen slår hela tiden nya rekord i tomma plånböcker eller nåt.

 

Vi lyssnade på Radion. En nationalekonom som också är talesperson för En köpfri dag. Denna köpfria dagen startar dagen efter Black Friday. Således den 28 november i år. Det är en motrörelse till Black Friday, ursprungligen startad i Kanada. Och där man önskar att vi människor ägnar oss åt eftertanke kring konsumtion och inte handlar något annat onödigt än mat. Idag konsumerar svensken som om vi hade fyra planeter. Och samtidigt som vi konsumerar så blir våra liv allt fattigare och tommare. Materiella värderingar är inte hållbara, de gör människan olycklig. Det är konstgjord andning. Det finns en bok som heter ”Välfärd utan tillväxt”, där författaren Tim Jackson uttrycker sig;

 

”Många av oss är fast i en cirkel där vi spenderar pengar som vi inte har, på prylar vi inte behöver, för att göra intryck som inte är bestående, på människor som vi inte bryr oss om”.

 

Nationalekonomen i radio uttryckte sig följande kring att svensken konsumerar så otroligt mycket. Så antingen måste svensken vara;

 

1. Galet intresserad av att ständigt arbeta

 

eller

 

2. Inte värderar sin fritid tillräckligt mycket

 

Och medan vårt jordklot snart spricker av all konsumtion så är frågan vad som möjligvis kan lämnas över till kommande generationer, våra barn och barnbarn. Allt för att stilla vårt begär av en saker man tror sig behöva. Och butiksägarna gnuggar händerna när lättlurade kunder kommer springande efter rea-varorna.

 

Jo det är hårda ord. Men i vårt tycke tyvärr inte desto mindre sant. I dagarna är det dags för klimatmötet i Paris, det är nu det ska avgöras, ska vi klara tvågradersmålet? Med en grad varmare så försvinner räkorna på västkusten. Det rimmar illa att alla bekymrar sig om miljön men samtidigt fortsätter konsumerar som om det vore julafton alla dagar på året.

 

Bland allt man företar sig i livet går inte allt som på räls. En och en annan sak blir ett litet bakslag, eller en omväg. En del människor verkar sig klara ifrån detta, men vi tror inte riktigt det är sant. Utan att ingenting blir exakt som man tänkt, utan att man hela tiden utvecklar och fattar nya beslut inför ny fakta som man får.

 

Det är därför tillexempel som man aldrig kan köpa hem allt till en renovering på en och samma gång. Jo man kan, men risken är att något inte passar, blir fel eller är omöjligt. När du börjat riva ut saker så ser det kanske inte alls ut som du trott bakom. Vi brukar inhandla saker efterhand för att det är först då vi vet exakt vad vi ska ha och vi vet att det passar. Och ibland så blir det helt nytänk.

 

När vi köpte Sunshine så trodde vi ju inte att vi skulle plasta henne, det var en följd av att hon sjönk och att vi ville ha en mer flytsäker båt. När vi gjorde ritningarna till Sunshine så var hon först utrustad med flera mindre hytter, men när det väl var dags att regla upp så insåg vi att det skulle bli en klastrofobisk känsla ombord och att det skulle bli för mörkt under däck.

 

Vad som däremot är med människor är att vi har olika förhållningssätt till bakslag och omvägar. Det bästa sättet är att alltid ha ett hur-tänkande. Så när man råkar ut för något så får man ställa sig frågan -hur löser jag detta på bästa sätt? Sen accepterar man bakslaget och tänker ut den nya lösningen och så fortskrider man sin process. Rätt snart så har man glömt den första negativa händelsen. Och hakar du inte upp dig för mycket på bakslaget och gnäller och ältar i evigheter, ja då upplever din omgivning dig som en glad sprätt som inte har så mycket bekymmer. En inställningsfråga helt enkelt.

 

Att vi fungerar på detta sättet är något som Helena erfor när hon arbetade på Skavsta Flygplats. Ibland hände det att något flygplan helt enkelt inte kunde lyfta. När man väljer att stanna på marken så beror det på säkerheten. Och hon var med om att personer blev rabiata av att deras planering gick i stöpet. Ord som -jag ska fasen leta rätt på den där piloten och tvinga honom att flyga! Tänker man i ett längre steg så tror vi att det är få som egentligen skulle vilja flyga med en kärra som någon bedömt är för riskfyllt. Sen är det tråkigt om man ska flyga iväg för att kanske vara med på ett bröllop eller begravning. Men så är livet, det är bara att välja inställning. Klart man blir besviken, men det är ingen idé att hänga läpp.

 

Och en gång då just detta hände, att ett plan inte kunde lyfta alls utan flighten blev inställd. Så fanns det bland alla passagerare två par som reste i sällskap. De skulle till Rom och förlusta sig och de hade sett fram emot en härlig helg tillsammans. De insåg att något Rom hinns inte med alls då resan i sig var för kort för att bokas om till nästkommande dag. Så vad gjorde de? Jo de kom till Helena och beställde god mat i restaurangen. De frågade om Helena hade telefonnummer till turistbyrån i Nyköping. Jo det fixade hon utan problem.

 

Ja och där satte de sig ner med mat och god dryck, sällskapet skrattade och umgicks och de ringde och skrev och fixade. Vad hade de gjort då. Jo de hade ringt till turistbyrån och förklarat deras situation, att de var strandsatta på flygplatsen och dessutom hade de nu ätit gott och druckit alkohol och ingen kunde köra någon bil. Det hela resulterade i att med idéer från turistbyrån så bokades ett hotell i Norrköping, de fick tips på en massa göra-rolig-saker i vår svenska Peking-stad. Och alkoholen och bilkörandet då? Jo flygbussarna gick ju som vanligt, så det var ju bara att hoppa på flygbussen och fortsätta söderut. Deras leenden gick från öra till öra och de hade enormt roligt, och de skrattade gott åt det dråpliga i att hamna i Norrköping istället för Rom.

 

Runt omkring de två paren så fanns övriga passagerare som var argsinta och upprörda och minsann skulle stämma allt och alla, flygbolaget var skit, vädret var skit, maten smakade skit och sannorlikt även vinet och ölen. När vi blir arga och besvikna är det inte mycket som stämmer, en fullt normal reaktion. Frågan är bara hur länge du stannar i denna besvikelse och detta enorma nederlag (som sällan egentligen handlar om livet utan oftast är petitesser). En del ältar ihjäl sig, särskilt skilsmässor har en del personer förmågan att vara bittra över hela livet, och då gärna ända fram till döden. Äsch, lägg det bakom dig och gå vidare. Gråt, torka tårarna och rest dig upp. Tänk hur och tänk framåt och var som Peter Dalle från Lorry-gänget sa; – Vad sägs om kåt, glad och tacksam?

 

Nu har inget så drastiskt hänt för oss som någon skilsmässa, inte heller någon inställt flyg. Nä för oss så hände följande. Vi upptäckte att skittanken ombord läckte. Den är i rostfritt men i sömmarna så har det gått hål på flera ställen. Vi upptäckte att det stod avloppsvatten utanför tanken och inte konstigt att vi känt en dålig odör. Stanken utanför tanken. Och det har enligt uppgift luktat i många år där olika ägare har städat och fixat, trott det kommit från slangar och annat. Men ingen har lyft på tanken och kollat. Det hela liknade lite av en tesil, sex sju små hål där vi misstänker att svetspinnarna i begynnelsen inte har varit syrafasta. Och skit är rätt frätande och med år på nacken så händer det saker med saker. Det går sönder helt enkelt.

 

Nu var det ett helt projekt att få upp tanken ur båten. Men vi hade tur, tanken var mindre än hålen i båten så att det gick att baxa ut den var ju jättebra. Den satt även låst med plattjärn som var fastsvetsade så det gick inte att få ur tanken. Men då får man ta till den stora arsenalen och hämta tigersågen och göra vårldsverkan i båten. Finaste nymålade ytan gick åt fanders. Men vad sjutton. Det finns de som livnär sig på att sälja färg så säg.

 

Tjoppe började svetsa, men sömmarna var helt åt fanders. Det blev nya hål och det smälte inte ihop som det skulle. Helt plötsligt gick det jättebra att svetsa flera centimeter, sen kom han in i ett område där materialet bara betedde sig underligt. Han la på vinkeljärn i rostfritt som han svetsade över de två större skadorna. Men det var inte alls lätt att få det tätt. Och hur skulle det bli med resten av sömmarna, skulle det byggas nya hål vartefter tiden gick. Tjoppes reaktion över att det inte gick att få till det bra med svetsandet gjorde honom arg och frustrerad. Men vi satte oss ned och började spåna, skulle vi laga provisoriskt och låta oss göra en ny tank i rostfritt som vi byter senare i vår? Eller skulle vi kanske plasta utanpå hela tanken? Vi har till dags datum uppskattningsvis plastat tio ton så hur man gör känns ungefär lika avancerat som att borsta tänderna. Men ibland är det lite svårt med vidhäftningen på järn och liknande materal. Och skulle tanken bygga förmycket så det väl anpassade hålet i båten inte längre stämde. Vi vände och vred på begreppen och sen fattade vi beslutet. La besvikelsen och omvägen i renoveringen på hyllan långt bort åt helvetet, och var istället glada över att få göra lite trevligt plastningsjobb på nytt. Vi införskaffade material, gjorde rent tanken och ruggade ytan för att glas och plast skulle gilla rostfritt bättre, vi valde en varm go lokal att hålla till i så förutsättningarna var de allra bästa. För säkerhetsskull satte vi på radion också och stöttade med en gofika. Och vad händer då? Jo att resultatet blir jättebra. Att vi blev nöjda och känner trygghet i att denna tank inte kommer att ge oss några direkta bekymmer till att börja med. Vi är nog faktiskt glada över att tanken läckte. Annars hade vi kanske upptäckt bekymret när man varit ute på havet och seglat. Nu hände det invid kaj och intill en verkstad med alla möjligheter till att lösa bekymret. Vi hade helt enkelt tur.

 

Tänk vilken otrolig teknisk utveckling mänskligheten har varit med om. Och av dessa stora revolutionerande uppfinningar så har flertalet kommit till på bara några få generationer. Hjulet är kanske historiens viktigaste genombrott. Men det är en imponerande lista vi kan lägga därtill; flygplan, tåg, bil, glödlampa, datorn, internet, google, telefon, iphone, penicillin, p-piller, smärtstillande, tvättmaskin, kyl och frys, dammsugare, kamera, glasögon, gps…

 

Vi tar det mesta för givet. Men dessa ting har gett oss otroliga verktyg för att kunna leva bekvämt, tryggt och säkert. Man kan ju leka med tanken att om man plockade en person från medeltiden och gav honom en resa in i framtiden till 2015 så skulle det vara ett säkert sätt att skrämma livet ur honom. Och det är ju lätt att vi låser oss vid tanken att vi nu nästan redan har uppfunnit allt, och att det bara kommer att vara smärre förbättringar av redan uppfunna ting. Men ack nej. Det finns ingen anledning att tro något sådant om man tittar in i kristallkulan.

 

Förr i tiden så använde man sig av en sextant för att navigera. (Ordet kan lätt missförstås om man saknar sextant i sin vokabulär, där man lätt kan misstänka att det rör sig om en flytande bordell om man hör att det finns en sextant ombord) En sextant är ett instrument som man mäter astronomiska vinklar med. Man kan alltså räkna ut genom att mäta vinkeln mellan solen och horisonten på vilken longitud och latitud som man befinner sig på, med hjälp av klockslaget och en tabell. Med andra ord det vi kallar för vår position.

 

Idag använder vi oss istället av en GPS för att ta reda på vart vi står. Det bygger på satellitnavigering (global positioning system) och uppfanns på 70-talet av det amerikanska försvarsdepartimentet. Men först i maj 1994 så sattes det i drift och idag är det 27 satelliter ute i rymden som hjälper oss att genom ett par knapptryckningar tala om vart på jorden vi befinner oss. Detta har ju revolutionerat inte minst sjöfarten. Helt plötsligt så har det runda jordklotet blivit väldigt lätt att navigera på, särskilt på det stora haven där man inte har några landmärken att utgå ifrån.

 

Så för en långseglare idag så finns en massa hjälpmedel för att kunna navigera säkert. Andra ting som underlättar långseglarens liv är möjligheten att förse sig med energi. Ombord på Wilma så kommer vi att ha såväl sol- som vindkraft som förser oss med det mest nödvändiga ombord i strömväg. Spis och uppvärmning går på diesel, så batteribanken kommer enkelt att klara den övriga driften. Så förutom lite diesel så blir båten som ett eget litet samhälle där vi drivs av vind och sol (solkraft, vindkraft och segel för att transportera oss). Fascinerande så säg.

Stenar ska ligga på stranden och inte i gallan är ett konstaterande. Och efter flera dagar med gallstensbekymmer för Helena så åkte båda på någon slags influensa med värk i kroppen och vi har legat helt utslagna. Först Helena och sen en snäll gåva till Tjoppe så var det hans tur att lägga sig ner. Det blir ju lite svårt att få marint tema på inlägget i rådande sits bortsett från att man skämtsamt kan säga att man har legat däckad. Vi har känt oss lite bleke. Äsch så torra skämt.

 

Ja då var det dags för vind. En sjöman surrar alltid för storm och av vana trogen så håller vi god koll på våra flytetyg oavsett om den väger närmare 100 ton eller bara 10 ton. Kring fyra på morgonen så blåste det 25 meter per sekund men vindriktningen var gynnsam med nordvästlig riktning. Det är knappt en bris i vårt tycke, skillnad är det när vinden morrar och skummet yr och vindmätaren närmar sig 40 meter per sekund.

Vi lyssnade på radion. Det handlade om bokhyllan Billy som numera har över 30 år på nacken och är IKEAs mest sålda möbel. Detta lite lustigt nog samtidigt som Tjoppe höll på med tillverkning av en annan hylla som vi namnat Hubert. Hyllan Hubert som inte ämnas för böcker utan där vattenberedaren ska bo. För övrigt så var vi lite busiga senast vi var på IKEA för vi har personifierat vår hylla Hubert såpass mycket på sistone så vi tänkte att Hubert som möbelnamn säkert redan var upptaget. Kanske någon liten sak såsom ”tandborstmuggen Hubert” eller ”skostället Hubert” redan finns. Så vi smög fram till en av IKEAs kunddatorer och slog in bokstäverna H U B E R T. Vi fick ingen träff, vi blev mäkta förvånade. Men samtidigt glada för det visade sig således att vi inte kunde bli anklagade för plagiat samt att vår hylla Hubert verkligen är ensam och unik. Hubert kommer inte att massproduceras. Nä han bor ensam (med kompisen vattenberedaren) under durken bredvid Herr Ford (Inte Henry, han föddes redan 1863).