En liten utflykt i Bohuslän denna våt-mörka årstid. En del platser är otroligt vackra oavsett väder och tid på året. Och skärgården är ett sådant. Husen ligger insprängda mellan klipporna för att skyddas från hav och blåst. Tidig eftermiddag men det börjar lysa lite i husen och på någons uteveranda. Det ger ett ombonat intryck fast luften är kall och kylig där man står med vinden i håret. Vi människor har alltid gillat havet och det är mångas dröm att bo med havsutsikt och sjötomt. Och i fantasin så leker man med tanken att man klampar in hemma och slår av sina stövlar så lera och blöta höstlöv faller av och man möts av kaffe- och bulldoft innanför tröskeln. Man sticker i sina fötter i ett par tofflor och slår sig ner i en skön fotölj och blickar ut över havet samtidigt som man sträcker sig efter sin bok. Man bättrar på pläden så den ligger behagligt över benen. Och självklart så sprakar en brasa i bakgrunden….nä inte riktigt, det var bara i fantasin som sagt. Men då är det bra med en båt för som regel så erbjuder en båt havsutsikt den med. Lisa för själen är bara förnamnet!

Tjoppe har lyft på durkarna till maskinrummet och klippt bort alla kablar och onödiga slangar som bara går. Det blir nya dragningar, smarta tänk och snyggt klammat när han är klar. Och givetvis målas kölsvinet upp. Och vilken skillnad det blir när det smutsiga och oljiga utrymmet med fullt av virrvarr av löst hängande kablar helt plötsligt byts ut mot ny färg och ordning och reda.

Önskan om att en dag kapa förtöjningarna och ge sig av på en längre segeltur handlar inte primärt om att få segla i sig. Inte heller att bara få resa runt och se nya platser, då vore det ett betydligt effektivare sätt att ta flyget. För oss och för många andra långseglare så är det en mer existensiell fråga och ett ifrågasättande kring hur vi lever våra liv. Många med oss har en önskan om att få trycka på stopp-knappen i livet.

 

Det finns människor som har svårt att i längden finna mening med denna ständiga konsumtion av prylar och tekniska framfart. Och med ett livstempo som stundom är galet. Vi har för egen del egentligen i sig inget emot utveckling, tillverkning och förbrukning av saker och vi är definitivt för tekniska framsteg. Det behöver inte alls vara ett bekymmer. Men tillexempel överdriven konsumtion av prylar. Och där fenomenet shopping blir en sysselsättning i sig och inte är ett verktyg för att inhandla något du verkligen behöver, gör ju ingen nytta egentligen. Ruset är kortvarigt och vi söker nya stimulier för att stilla vårt behov av att känna oss tillfreds. Det tillverkas skor, soffor, mobiltelefoner och miljoner andra ting tametusan så man skulle kunna tro att vi är tiofald så många personer på detta lilla jordklot. Och därtill måste vi ha någonstans att förvara våra saker, inte sällan i källaren, i förrådet och på vinden, för huset eller lägenheten räcker inte till. Och i samma takt som vi åker till stan och shoppar på lördagar åker vi till återvinningsstationen och slänger.

Rent historiskt så har vi människor inte omgett oss med så många saker. Vi var från början nomader som inte kunde släpa runt på så mycket. Vi har ett artificiellt behov av prylar idag, det sitter mer i huvudet än i ett verkligt behov. Och alla våra prylar tar inte bara plats att förvara någonstans. Utan de kostar också tid och pengar att sköta om och vårda. Och vi har svårt att hinna, dåligt samvete för oklippt gräsmatta, inte hunnit hälsa på nära och kära, bilen behövs tvättas, golfklubborna står och samlar damm, tvätthögen dignar över… Vi har alla saker vi inte riktigt hinner med. Och när vi har tiden…ja då orkar vi inte. Vi känner inte lust att ta itu med våra borden och måsten. Och då förlustar vi oss istället med ny shopping, spel på stryktips, kaffe i stora mängder, eller så försvinner vi ner i vår ipad och mobiltelefon eller något annat som man nu väljer.

 

Det är klart att vi människor ska få ha lite roligt. Så även vi två. Frågan är bara om vi gör oss en björntjänst många gånger. Om inte annat får kommande generationer ta hand om skiten vi lämnar efter oss för att vi var rastlösa och absolut kände behov av senaste mobiltelefonen och sjutton par skor.

Dags av målning av ventilen i byssan. Den har en multifunktion. Såväl kan man titta ut genom ventilen. Man kan även öppna den för att få in frisk luft. Eller öppna den för att få ut matos. Den sitter precis ovanför spisen så det är även en fläkt. Fast då med dåligt sug. Just nu när vi målar ramen svart duger den bara som tittutfunktion. Vi har ju inte ens någon spis på plats ännu.

Tjoppe svetsade inne i helveteshålet, det där utrymmet längst bak i aktern. Trångt och jävligt och knak sa det så knäckte Tjoppe ett par revben. Tjoppe undviker att hosta och skratta nu. Men bra blev det (det andra iallafall). Nu sitter slangarna fast och kan inte skramla runt i hålet. Detta går ju i och för sig bra som regel om man önskar en sådan lösning. Men med tiden så utmanar man ödet om inte saker sitter fastklammade och i ordning. Det vibbrerar och lossnar tillslut.  I Tjoppes värld lämnar man inget sånt åt slumpen.

 

Vi gjorde en utflykt till Göteborg. Med i bilen hade vi båtens sittdynor till salongen. Gamla, unkendoftande och smutsiga. Dock i rätt schysst form och tyg i övrigt trots att de funnits i båten sedan 80-talet. Vårt mål var att besöka den gamla Syateljen Galant Plast. Ett familjeföretag i tredje generationen som hållit igång sedan 1947.

Vi håller som vi tidigare nämnt på att sanera vårt liv på onödiga prylar. Och när man kommer till digitala hjälpmedel så blir man absolut kluven. Vi skulle skicka ett paket häromdagen. Åkte med paketet till ICA och kollade med killen i ”Posten”. Jo visst gick det att skicka paket, men då måste man fylla postförsändelsen på internet först. Det hela blir lite krångligt. Du behöver dator med internetuppkoppling, skrivare och en våg. Tumstock har vi hemma så sizen tar vi lätt reda på själva. Vi tackade den trevliga mannen för upplysningen och frågade om han kanske kunde väga paketet åt oss innan vi gick hem till datorn, så vi kunde uppge korrekt vikt.

 

Vi gick ut med paketet i famnen och vi åkte till Coop. -Hej, Kan man skicka paket här? Tjejen bakom disken sken upp och frågade. -Är det inom Sverige? -Jo, det ska till Vingåker, det ligger fortfarande i Sverige väl svarade Tjoppe och brände av ett leende bredare än en ladgårdsdörr för att tjejen skulle förstå att han var rolig och inte ironisk. Hon hängde med på galoscherna och skrattade hjärtligt. Hela mötet blev glatt efter denna ice-breaker. Vi la paketet på hennes våg. Den hade inte ändrats mer i vikt än några gram sedan ICA. Och så fyllde hon i uppgifterna på sin dator och smackade på en adresslapp och tog paketet. Vi betalade glatt och lyckades lösa det hela smidigt i vårt tycke.

 

Nu har vi såväl dator, internet och skrivare hemma. Men det är det långt ifrån alla som har. Det är rent av diskriminerande av äldre att de allt oftare ställs utanför samhällets funktioner då man utestänger dem från icke-digitala alternativ.

 

Och allt detta digitala är faktiskt jättebra, särskilt tycker Tjoppe att det förenklar livet. Banken i mobilen, internet i mobilen, GPS och kartor i mobilen, email och telefon. MEN så börjar något att krångla för Tjoppe. Han kan inte  längre använda vissa funktioner och det uppstår någon form av moment 22. Något har hängt sig mellan internetbank, BankID och möjligheten att göra köp över internet, och det går inte göra nya uppdateringar. Han har tidigare haft ett bekymmer med sitt bankkort med att det försvunnit pengar på konstiga dragningar varpå han spärrade kortet och fick ett nytt. Och däri ligger det någon spärr ännu som han inte kan kringgå hur än han gör. Ilskan och tiden att helt plötsligt stå med ett digitalt bekymmer istället kostar så otroligt mycket. När digitala problem uppstår så räcker det inte längre med att vara en väl fungerande 49-åring med en massa högskolepoäng. Nä då måste man vara datatekniker, hacker och programmerare på elitnivå. Tjoppe slängde mobilen åt sidan, hämtade Helenas och löste det genom att han blev hon, och köpet kunde genomföras. Som sagt, så länge tekniken fungerar så är allt frid och fröjd…

 

I vårt prylsanerande där vi undviker att vara upplåsta på avtal och abonnemang så har vi äntligen kommit till dagen då vi inte längre kommer ligga under ett mobilavtal. Vi har i alla år haft kontantkort och mobiler från stenåldern, inga smartphones. Men för två år sedan så klev vi in i denna världen som en av de sista i vår generation. Nu är avtalet uppsagt och i morgon vaknar vi med icke fungerande telefoner. Vi går då in på internet (hoppas att tekniken fungerar annars hamnar vi i moment 22, inget internet – ingen mobil och vi kan inte ringa Telia, inte heller nå dem via internet, ifall internet inte fungerar och vi kan inte ringa för vi kan inte ladda och vi kan inte heller nå dem via internet…osv). Ja vi går då in på internet, och tankar på våra mobiler med valfritt belopp som vi direkt betalar med vårt bankkort. Tjoppes spärr gör att han är redan rätt rökt. Så Helena får agera bank åt båda. Om nu Tjoppe kommer in på ”sina sidor” på Telia med BankID vill säga. Och händer detta så dör han – ja inte på riktigt – men han dör digitalt.Onåbar. Den digitala döden, då man liksom upphör i etern och saknar access till inträde igen. PUFF! Men, nu hoppas vi ändå att allt går vägen som planerat. Detta har ju inte skett än, så vi får ju anta att allt går som tänkt. Men för den som tänkt att komma i kontakt med Tjoppe i morgon torsdag så kan det bli bekymmer ifall ovan scenario inträffar. Och ingen Facebook har han heller. Men det fungerar att skriva brev, vilket ju alltid är nåt.

 

Oavsett, skönt blir det att inte längre ha en mobilräkning. Vi räknar ner antalet räkningar och vi försöker göra oss så oberoende som möjligt. Så fria som möjligt. Och ju färre saker, desto mindre krångel.

Så från den dagen då man ringde en växel för att bli kopplad till mottagaren. -Växeln, hallå hallå hallå koppla mig till 22 (en gammal schlager från 1980 med Janne Lucas) till idag 35 år senare så har det hänt gigantiskt mycket på kommunikationsfronten. Numera möts man av en digital röst (inte sällan kallad Siri) som frågar; -Kan du beskriva vad du vill ha hjälp med? Stressad funderar man snabbt vad man lämpligast svarar och man kläcker ur sig; -mobiltelefoni. Lugnt replikerar hon -Jaha, du vill ha hjälp med frågor rörande mobiltelefoni. Siri fortsätter -Vilket mobilnummer gäller det? Och sen ska man knappa in sitt mobilnummer och tillslut om du inte går vilse i Siridjungeln så svarar någon tillslut. En riktig människa av kött och blod. Trevlig och hjälpsam (if you´re lucky). När samtalet är klart  och du lagt på så ringer mobilen efter tre sekunder. Du svarar och hör en digital stämma… -Hej detta är en automatiskt marknadsundersökning där vi vill veta vad du tyckte om servicen kring ditt ärende med Telia. Du knappar dig fram genom att ange 1 för Ja och 2 för Nej……..Gaaaah!

 

Den dagen en färgburk måste öppnas digitalt så fäster vi en sexkilos stenbumling kring fötterna och hoppar i havet. Ja skratta ni, där ni tänker -Ja det kommer ju aldrig att hända, att man öppnar en färgburk digitalt. Men det trodde vi inte kring annat heller. Är det bara vi som är trötta på digitalt krångel?

 

Kring båtrenovering så går det framåt. Tjoppe har legat ihopkrupen i helvetes-hålet (ett fack längst i aktern) och målat med tvåkomponentsfärg. Trångt och stark lukt. Han hade skyddsmask på sig. Vid ett tillfälle lossnade ena filtret på masken och föll ner i färgpysten. Ut flög Tjoppe ur hålet fortare än kvickt.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Leverans av skönaste heltäckningsmattan har kommit, en skön hotellkänsla infinner sig när tår och fötter boar in sig i mattluddet. Heltäckningsmatta ombord låter opraktiskt. Vi håller med. Men i maskinrummet där man först kliver ner har vi annat på durken, tåligt och slitstarkt. Men skor tar vi av när vi går vidare in i båten, vi kommer ha inneskor om man nu inte vill strumplästa sig fram. Våra vänner på Öckerö, tar alltid av sig skorna ombord. Det ger en god känsla. Och någon ska ju städa…

Vår Dieselspis har kommit. Vi gillar tanken på att inte ha en spis som går på gas för eventuell gasläcka ombord. Samt att om man väljer lite udda seglingsvatten, så finns det ändå alltid diesel att kunna få tag på. Spisen är av märket Wallas och vi hälsar Mr Wallas välkommen ombord på S/Y Wilma.

Vacker himmel.