Nu är våra väggar klara, och inte längre är det den gamla väven som släppt i spackelskarvarna som hånflinar mot oss. Nä nu är den härliga strukturfärgen påstruken överallt och över det sen två lager av vår varma färg som går mot vanilj eller kanske lite aprikos. Man tror gärna att färgen är vit när man tittar, men med något vitt att jämföra med så står det klart. Allt annat än vit är väggen.

Vår vackra Vaxholmstavla fick vi tillfälligt skruva ner, men nu är den åter på plats.

 

I andra änden av byggnaden så har vi städat upp. Det är skönt när det är rent och snyggt och på agendan står det att börja fernissa däcket ännu ett par vändor. Vi hade synnerliga bekymmer när vi fernissade däcket efter det att vi slipat förra året. Vi fräste upp nåten lite bredare, fick ur all gammal nåt med lingarn och beck så det räckte till en hel fåraskock. Och så la vi i golvvärmerör. Så långt allt väl. Och så nåtade vi så vi fick de vackra svarta strängarna mellan däckplankorna. Och så fernissa..MEN! Då ville inte fernissan härda över nåten. Däckplankorna var bra men nåten kladdade. Och vi väntade och väntade men inget hände. Tjoppe svor så in åt vassen, Kapten Haddock duckade bokstavligen under vokabulären. Vi gick över plankor som vi lagt ut för att kunna ta oss fram vilket blev dagligt tvång för att kunna röra sig inne på båten. Ingen var glad utom möjligtvis våra barnbarn som tyckte det var rätt så latjo att man fick leka lekarna ”gå på plankan” och ”inte nudda golv” på fullaste allvar. Till slut så köpte vi upp varenda typ av fernissa som existerar på den svenska marknaden och provströk med alla sorter. En visade sig klara av nåten (nåten är gjort för just båtar så det var ju besynnerlig att den inte klarade fernissa, som att färga håret men håret inte tål färgen eller nåt). Äntligen kunde däckslugnet lägga sig på båten. Tyvärr hade vi inte kunnat slipa mellan fernissastrykningarna, det klarade inte den ömtåliga nåten med följden att däcket inte blivit så spegelblank. Vi har fått mycket beröm för vårt fina däck men faktum är att det inte alls i våra ögon har varit tillräckligt. Så nu äntligen så slipar vi ner däcket några vändor, torkar med rödsprit innan nästa fernissalager läggs på. Och så bygger man upp den spegelblanka ytan. Är man riktigt ihärdig så gör man om proceduren fyra gånger.

 

Nu har vi slipat ner däcket och lagt på första lagret fernissa. Resultatet gott så här långt. Nu hoppas vi på en fantastisk lyster.

 

Annars går vi säkert mot en höst med kortare dagar. Vädret har varit helt ok, en del dagar ganska varmt och soligt. Vi försöker njuta av den tid som återstår innan vintermössan är ett faktum.

 

En stund på relingen i solskenet innan solen försvinner ner bakom horisonten (eller trädungen som står på andra sidan Nissan). I framtiden kan vi inte sitta såhär skönt på relingen då vi ska upp med ett rostfritt räcke. Lite synd på ett sätt, men säkerheten går först. Att vara ute till sjöss utan ett räcke vill vi undvika. Sen är ju rostfritt snyggt, våra pollare vill ju säkert ha några kompisar i samma material.

 

Och som traditionen nu bjuder, för vi har hållit på i så många år nu så går vi snart inomhus. Sommaren innebär utomhusjobb och vintern är vi inne. Vi bestämde detta tidigt under vår båtbyggarresa. Några få utomhusjobb återstår, små men ack så roliga. Som här.

 

Vår gamla fartygsklocka har vi fått upp. Helena har putsat och fejat och snidat till en ekbit som den är fäst på. Ännu saknas en lovely tassel som den tofsberoende Maria Montasami skulle ha sagt. Fast vår blir nog mer av marin modell.

På helgerna skulle vi kunna klämta i klockan när den slår tre. För då vet Konstruktören att det är dags för fika. Han har ju sin båt inte alltför långt ifrån. Vi får kanske testa.

 

Klinga mina klockor!

 

Tjoppe och Helena