Som leken skeppsbrott och hela havet stormar ter sig livet på båten nu. Man kan inte sätta fötterna och händerna var som helst. Målade fönsterramar, dörrkarmar. Fernissade trösklar och hela däcket för att nämna den stora förbjudna ytan. Man balanserar på kanter och språngbrädor när man ska ta sig fram. Synen är nog rätt komisk när man ska fram med middagen som vi valt att äta nere under däck framför den sprakande brasan. Endast ytan framme vid diskbänken är fredad och dess två stolar, kylskåpet likaså men på den brukar vi inte sitta. Leken kommer att fortskrida under någon vecka då det fernissas och målas för fullt med alla strykningar.

Ja här balanserar vi när vi ska ta oss fram till trappen. Och man ska förutom att hålla balansen, komma ihåg att inte ta på ramarna framme vid väggen då även dessa är nymålade. Och väl framme så har man sex centimeter att sätta tårna på på kanten runt trappnedgången innan man når säker mark.

Här håller vi på att måla fönsterramarna utvändigt. Tjoppe i farten.

Lite funderingar hade vi över att vår däcksbyggnad är plastad och således målad med en tvåkomponentsfärg. Men ramarna är i trä och färgen passar inte på träet, då färgen med tiden skulle spricka. Vi behövde lite goda råd så materialen blir kompatibla med varandra. Ett samtal till vår färggrossist krävdes och sen kunde vi köra på. Vinyguard och Pilot II blev det goda rådet och vi var glada för dessa hade vi kvar av i vårt färglager på verkstan.

Helena fortsatte med målandet, dörrkarmar och fönsterramar på insidan.

Under tiden gav sig Tjoppe på att betsa däcket. En liten liten burk med ekbets. Inte trodde vi att betset skulle räcka till hela däcket, men döm om förvåning.

Då däcksplankorna har olika åldrar, allt ifrån 50 år på nacken och säkert några som är ca 15 år gamla och de senaste är tre år gamla och den sista, en meter däcksplanka, har enbart ett par veckor på nacken. Således så har tidens tand mörknat dem olika. Nu är det ju lite charmigt med däckets naturliga skiftningar men vi ville tona ner differensen lite, och betset visade sig göra de nyare däcksplankorna härligt gyllenbruna.

Bets-boy kämpar på!

Hunger, och visst kan vi laga gott trots vårt bristfälliga kök.

En härlig tomat och mozzarellasallad och en grillad köttbit medan betset torkar in.

Och när det var fritt fram igen så kunde vi fortsätta vårt arbete. Helena målade vitt.

Tjoppe oljar däcket. Mmmm, vad gott det luktar på båten. Synd att vi inte har lukt-dator så vi kunde förmedla doften.

Trösklar har även de blivit oljade och fått ett lager fernissa.

Och i skrivande stund så torkar första lagret fernissa. Sen ska vi slipa lite försiktigt och torka av innan vi lägger på lager två och sen slipa, torka och lager tre och kanske lager fyra. Vi får se när vi tycker vi är nöjda med resultatet.

Faktum är dock att det kommer att ta sin tid innan man kan gå normalt på vår båt. Och tillsvidar så hoppar vi runt i vår skeppsbrottslek och hela havet stormar. Undrar lite stilla om det var någon som renoverade en båt som kom på dessa leker, känns så. Och glada är vi att vi inte har ett gäng barn här, för denna lek ska man inte leka i skarpt läge. Då hade både vi och barnens mammor gråtit blod. Nä det är bäst att vi leker själva…

Hela besättningen stormar!

Tjoppe och Helena

Att hålla vid och fast kring ett sådant här stort projekt kräver sitt fokus. Det mesta kan ju te sig som att det är ganska enkelt, och att man fortskrider helt enligt planerna. Man sanningen är att det händer även saker mellan textraderna och bilderna.

Det som byggs händer ju inte bara. Någon har ju först haft tanken, som sen ska passa in i målet och helheten. Tanken ska sedan förvandlas till en planering och praktiskt genomförande och tillslut ett färdigställande. Och detta gäller allt, det finns inte en detalj som det inte tagits ett beslut om.

Det finns en historia om en liten pojke som fick som jobb att sitta i en potatiskällare och sortera potatis. Efter en dag så gav pojken upp, fast arbetet inte alls egentligen var så betungande. Hans chef frågade oroligt om felet, var inte lönen bra, fick han inte sina rast och så vidare. Pojken skakade tungt på huvudet och sa att lönen och rasten och miljön nere i potatiskällaren var det inget fel på. -Men vad är då felet pojk? Frågade chefen på nytt. -Jo, svarade pojken. Det är alla besluten, det är alla besluten.

När vi hörde historien så kände vi lite, att det är ju som med vår båt. Vilken kulör, vilket material, vilken form, när och hur och varför! Men i detta ligger också vår styrka, att hela tiden påminna varandra om målet och så har vi dessa små möten med dagsmål, veckomål och långsiktiga mål. Rätt fokus ger resultat. Det mesta som sker är ingen slump. 

Förutom alla besluten så har man alla dessa dagar man upplever nöje, missnöje, ilska, frustration, värk, kyla, oro, funderingar och lite mer frustration men även stor stolthet och glädje. Många dagar är man en stor människa, andra dagar känner man sig rätt så liten. Man har väder och vind, och man är uppe på nätterna och kollar förtöjningar och fendrar och hoppas man inte ska blåsa bort. Man har värkande kroppar, knän och höfter som ibland kräver läkarbesök. Och skitig blir man, så kopiöst. Fokus på ekonomin gör att vi har lagt alla kronor åt projektet, trasiga skor och bristande garderob hör till vardagen och ibland tittar man ner i plånboken och konstaterar att idag blir det potatissoppa, vilket i och för sig är gott. Och i perioder lider man av en bedövande trötthet då man uppå projektet även arbetar heltid och är engagerad även där. När andra sitter hemma i soffan i värmen på kvällen och tittar på Idol så står vi fortfarande i skenet av en bygglampa och drar i skruv, i kylan.

Nudlar, billig mat som värmer. Vi brukar skratta åt att det alltid är fyra ärtor med i paketet. Just fyra stycken, och vi har ätit nudlar så många gånger nu att vi kan berätta att det är en smärre sensation att denna förpackning innehöll några fler ärtor.

Nu har vi kommit så långt att vi ofta kan fira och skörda små framgångar, livet på båten börjar bli rätt så angenäm. Vårt slit och våra beslut börjar ge resultat. Bloggen berättar en hel del om vilken tid arbetet tagit, och en hel del annat. Men mellan textraderna och bilderna så finns minst lika mycket till att berätta. Fast den berättelsen är mer vår egen.

Detta långa utlägg skulle man lätt tro ha att göra med att det just nu skulle vara tungt på något sätt. Men just nu är vi inte trötta, vi fryser inte, vi kan äta annat än potatissoppa och besluten är inte svåra och det har äntligen mojnat ute på havet. Visserligen är garderoben lite knapp, men dock tillräcklig. Nä anledningen är att vi har kunnat skörda. Av hårt arbete har vi nu fått resultat och igår kunde vi tända vår kamin och skåla framför brasan med en whisky. En liten sak för de flesta, men en stor sak för oss. Häri ligger 12000 arbetstimmar så här långt och första miljonen har vi passerat med råge. Det var värt att fira.

Innan vi nådde kvällen då kaminen kunde testköras så började vi med våra fönsterramar.

Nio stycken ramar står och väntar på att bli monterade, ytterligare tre ska vi ha men dessa ska vara öppningsbara.

Här har vi ritat ut på insidan var första ramen ska sitta.

Helena borrar ett hål i vardera hörn, som Tjoppe sen sågar från utsidan.

Först drar Tjoppe streck och sen sätter han sågen i däcksbyggnaden.

Första hålet klart, nu ska fönsterramen på plats.

Helena leker Hedvig från A till Ö. Vi gamlingar behöver ingen närmare presentation men unga läsare kan behöva veta att A till Ö var ett barnprogram när vi var barn. Och Hedvig (Birgitta Andersson), en tant som bodde i en stuga och som tyckte om att cykla vingligt fick en lång näsa när hon inte förstod ett ords innebörd. Till sällskap hade hon en uggla, Helge, på taket som spelades av Bert-Åke Varg. Inte förrän hon förstått det svåra ordets innebörd så blev hennes näsa normal igen. Och man gick igenom hela alfabetet med svåra ord, så Hedvig fick många långa näsor. Helenas blev bara lång en enda gång, fast hon förstod alla orden Tjoppe sa.

Nä detta är inte en näsa, det är pipen på pistolen som vi fyller med Tec7. Helena drar en sträng runt ramen innan den sätts på plats och skruvas.

Och från utsidan så fogas ramen runtom så kanten får fuktspärr. Och så här hölll vi på tills vi fått dit fyra ramar.

Nu saknas glaskassetterna till fönstrena och vi sätter i dessa när vår beställda leverans har kommit.

Och vi ska även förstärka upp fönstrena med reglar innan vi isolerar och sätter inneväggar.

Vi kände oss nöjda såhär långt för dagen började gå mot sitt slut. Vi hade tidigare under dagen inhandlat ett spirorör för att förlänga vår skorsten så den stack ut ovanför plåten på vår övertäckning. Konstig båt vi har med två tak i dagsläget. Vi hade även inhandlat lite fin björkved.

Janne Giraffer höll på att sätta glassen i halsen när Tjoppe stack upp ett rör ur taket. För övrigt så har Giraff-snubben börjat klaga på att glassen är kall nu när det blivit höst. Kanske borde vi göra något åt kraken. Men nu kan han få lite värme från röret till vidare.

Troppe river lite tidningspapper och har några bra stickor till hands.

Och så sätter han eld, och den tar sig direkt. Nu finns det en gammal sägen som säger att ifall man har lätt att få fyr på brasan så har man bra kärleksliv. Ja, nu har ni alla svaret.

Luckan på glänt i början för lite extra drag. Och Tjoppe springer upp och kollar hela skorstenen i alla skarvar att den håller tätt. Det ser mycket bra ut.

Ja så här var vår inne temperatur när vi började elda, sköna 14-15 grader. Brrr..

Men med värmen från brasan utvärtes så höjde vi ett glas whisky för den invärtes värmen och skålade för vår milstolpe och stod och tittade in i lågorna tillsammans.

-Skål min bäste kompanjon, detta gjorde vi bra säger Tjoppe.
-Skål, vi är nog inte helt värdelösa fyller Helena i.

En bild på oss själva, mycket glada. Vilken härlig dag, allt slit är bortglömt och förlåtet.

Det sprakade gott i brasan. Och sen ställde vi till det med lite grillfest och en kompis och en son dök upp och gjorde oss sällskap. En fantastiskt trevlig kväll och temperaturen steg på alla dess sätt skulle man kunna säga.

Fina 25 grader, varm och torr värme. Det här är lyx.

Vi summerar denna dag som en av de roligaste och stoltaste under vår tid med projekt Sunshine.

För fulla segel!

Tjoppe och Helena

Här följer en arkivbild tagen i december 2008, den är tagen nere under däck och man kan lätt påstå att standarden höjts en aning.

Ibland säger en bild mer än tusen ord. På samma plats där Tjoppe är på bilden stod vi och skålade framför brasan. Svårt att tro att det är samma plats.

Skepp och Hoj!

Någon vecka har förflutit och vi har småjobbat på båten och storjobbat på våra andra jobb. Flera gånger har Helena sett nere från båten, något konstigt borta vid en träddunge. I en av grenarna så har det hängt något, och tankarna har varit många. Snören eller en kanin eller en katt. Ja det har sett ut så från kajen då avståndet är lite i längsta laget för ett par ögon tillhörande en 45-åring. Hon frågade till och med Tjoppe; -Vad är det som hänger där i trädet och svajar oroväckande?? Han tittade och funderade men kom inte på vad det kunde vara. När Helena senare skulle iväg i ett ärende så tog hon vägen förbi och klev ur bilen för att titta närmare på saken. Och när bilden uppenbarade sig så började hon skratta.

Någons kvarglömda BH!! Vem glömmer en bh i ett buskage hyggligt centralt i Halmstad månne?? Klart funderingarna har gått varma kring hur detta har gått till. Något tält har vi inte sett till så det känns inte som det är en campare. Kanske någon tyckte den skavde och slängde av sig den på sin morgonpromenad eller hör och häpna en kärleksaktivitet nästan mitt framför våra ögon?! Synd att vi missade den, för sådant har hänt här förut fast uppe på kullen lite till höger framhåller Tjoppe. Så härmed efterlyser vi dess ägare på vår blogg, kanske någon fortfarande letar i sin garderob efter sin favorit-bh.

Förutom att vi spanat in klädesplagg i björkarna i omnejd så har vi jobbat på båten. Glädjen stod högt i tak när vi kunde konstatera att vi nåtat klart däcket.

Nu anar vi vårt fina färdiga skeppsgolv när vi oljat och fernissat det.

Vi har pluggat däcket också där det fattades.

Överskottet ska kapas och pluggen ska slipas jämn med däcket. Nu ska hela däcket slipas innan vi kan olja och fernissa.

Ett par dörrar har blivit målade i verkstan också, våra ytterdörrar till däcksbyggnaden. Det börjar bli lite lätt kyligt så det kommer sitta fint med att få dit dem. Härom morgonen hade vi sköna 11 grader på däck, det ryker bra ur tekoppen då. Nä man får inte vara harig om man valt detta livet.

När vi baxat in dörrarna så riktade vi karmarna. Så nu kan vi måla karmarna också innan vi hänger dit dörrarna permanent.

Tjoppe testar dörren, nu sitter den som en smäck. Fint handtag och en mässingsventil så blir dörren perfekt.

Ja och nu ska tre dörrar till målas i verkstan, Helena laddar penseln på nytt och sätter fart. Och däcket står på agendan. Men om det får ni läsa en annan dag.

Skepp och hoj – båt e skoj!

Tjoppe och Helena

Ett skönt break från vårt dagliga byggande, en tripp till en trevlig och vacker skärgårdsstad. Vaxholm är platsen där vi växte upp och visst var allt sig likt. Mycket trevligt var det att konstatera att trots september månad så är det full rörelse ute på vattnet. Vaxholmsbåtar, segelbåtar och motorbåtar..här är skärgården levande året om även om den mattas av betydligt efter sommaren. Skärgård, något som vi faktiskt saknar på västkusten då skärgården utanför Halmstad är något lite liten, det finns ju mer eller mindre bara två öar, Tylön och Danmark. Och i och med det så finns det inte en lika naturlig koppling till havet.

Vem vet, kanske kommer vi tillbaka till vår gamla brottsplats en vacker dag. Vi hade underbart väder denna helg, sol och sommartemperatur fast det var i september månad. Inget regn som i Halmstad, det kändes som vi var utomlands.

Förutom den trevliga vistelsen i Vaxholm med umgänge med nära och kära så firades även Helenas son som hunnit bli tjugofem. Grattis grattis.

Så frågan är, vinner västkusten eller ostkusten? Svaret är inte enkelt, fisk och skaldjur på västkusten, skärgård och fler soltimmar på ostkusten. Kanske att man kan fara emellan.

Skepp och Hoj!

Tjoppe och Helena

Med semestrar och annan ledighet bakom om så har höstvardagen tagit vid. Vi arbetar flitigt på kvällarna med båten, ett litet steg varje dag mot målet och färdigställandet. Häromkvällen så möttes vi upp från våra respektive arbeten på båten. En snabb middag och kvart över sju så säger Helena att;   -jag är dödstrött, jag måste gå och lägga mig. Sagt och gjort, vi kröp ner i bingen vid samma tid som våra barnbarn gör, med datorn i famnen och vi somnade båda mycket snart.

Riktigt skönt är det att få sova ut ibland, och låta arbetet stå ett dygn och vänta. Efter den långa nattsömnen så plockade vi fram datorn igen, en varsin kopp te och kollade in vad Mary af Rövarhamn sysslar med just nu. Ah, de är på väg till Bora Bora. Vi gogglade vidare på denna paradis-ö i Stilla Havet och började drömma oss bort. Vårt liv här hemma med färg på kläderna och skit under naglarna mot det turkosfärgade vattnet och stilla dagar känns som det skiljer flera galaxer.

 

-Jag vill åka dit, säger Helena.
-Det vill inte jag! Svarade Tjoppe

En konstig och i frågasättande blick fick Tjoppe efter det korkade svaret. Vem vill inte åka dit, och i synnerhet han, som titt som tätt berättar om paradiset på Maldiverna där han varit. Om korallrev, vackra fiskar och sol och värme. Tjoppe fortsätter förklarande;

-Jag vill inte åka dit, för jag skulle bli så ledsen när jag var tvungen att lämna platsen och åka hem.

En viss poäng i påståendet hade Tjoppe trots allt. Vi tittade vidare på resmålet och drömde oss bort. Vem vet, vi kanske också kommer dit, men det blir den dagen båten är klar.

Nu har vi ett underbart liv här hemma, med båten och vårt projekt och vi trivs i största allmänhet så länge det inte regnar på Tjoppe (vilket det gjort nästan varje dag senaste månaderna). Och kan vi nu inte leka med cyklop och snorkel på ett korallrev i Stilla Havet så kan man ha kul när man ska montera skorsten.

Jo vår kamin ska få sin skorsten, och vi ska kunna elda och ha mysigt i vinter när snön yr runt skallen på Janne Giraffer. Och sitta nere i vår båt en kall vinterdag, nere i salongen i soffan med en whiskey och en sprakande brasa – ja, det är lite av ett paradis det med.

Skorstensdelarna ligger på plats och väntar på montering.

Det känns lite hårt att göra hål i däcket.

Hålet måste vara rejält tilltaget, 35 x 35 cm för att hålla säkerhetskraven.

Tjoppe hämtar Tigersågen..

Och inga golvvärmeslangar har vi ju så klart inte just här där hålet ska bli.

Helena står under däck och tar emot det bortsågade virket.

– Men se goddag!! Första hålet avklarat.

Tjoppe lika glad han, det här blev en nästan lika rolig dag som man skulle haft på en paradis-ö.

Tjoppe inspekterar från ovanvåningen.

Därefter påbörjas monteringen nerefrån och upp.

Ja här kommer skorstenen upp ur första våningsplanet. Den gjutjärnsfärgade skortenen ska nu gå över i rostfritt på nästkommande våning. Helena packar upp delarna och börjar genast att leka loss. Lustiga huset fast på båt, här får man rolig ansiktsform. 

-Kolla kolla Tjoppe, så knasig jag ser ut!! 

När man bygger båt så här länge som vi gör så behöver man spexa lite och ta lite småpauser. Och om slantarna inte räcker till Bora Bora så får man ta till ett skorstensrör och spegla sig i. Tjoppe får ju då en nästan samma upplevelse som när man snorklar, en rolig fisk att titta på!

Därefter byggde vi upp nästa skorstensdel och gjorde hål i däckstaket. Vi stadgar i väntan på att plåtarna som håller konstruktionen kommer på plats. 

Nöjda med dagens mål som vi nådde till fullo så blev det lite god mat och dryck som belöning. Ett liten spartansk hemmarestaurang, inte mycket sämre än när man är bortrest till söderhavet. Och solnedgång, bakom molnen.

Nu återstår bara lite städning då vi skräpat ner efter vi sågat i däcket.  Och när allt är färdigmonterat så kan vi sitta och njuta precis som människor gör i Söderhavet. Och vi har vatten här också, inte blått men dock grått. Och badbyxor och cyklop, i garderoben. Och är det något semesterfirarna inte har därborta, så är det en nymonterad skorsten!! Vi konstaterar glatt att detta är vårat lilla paradis, inte lika fint kanske, men dock!

På böljan den grå!

Tjoppe och Helena

Vi har bytt en plånka, en bit däck på en hela meter av norrlandsvuxet virke. Fint som snus.

Och så har vi påbörjat nåtandet. Inget gammalt drevgarn som vi slår i, inte det gamla välbeprövade sikaflex. Nä vi har testat tec7. Materialet är otroligt, det limmar, fogar och fäster allt. Även på våta ytor. Det härdar snabbt, krymper inte, rinner inte och förblir flexibelt. Det tål UVstrålning och är åldersbeständigt, motstår svamp och bakterier, det är luktfritt och innehåller inga lösningsmedel. Helt otroliga egenskaper och fantastiskt roligt att arbeta med. Nackdel? Skulle vara kostnaden då..

Fem tuber var snabbt tömda och en ny beställning är nu lagd. Vi ville testa produkten först. Med erfarenhet av sikaflex i bagaget så blev detta som en större lottvinst, skönt att slippa allt kladd.

Sen har vi fått in ett par dörrkarmar i nya däcksbyggnaden. Vi har karma här på båten skulle man kunna säga.

Dörrbladen hänger för målning uppe i verkstan. Nu blir det stryk däruppe på kvällarna. Penslarna är verktyget.

Och sent sent mellan ett par skurar, för inte har det slutat regna inte, så passade vi på att grilla. Till det vansinnigt goda köttet blev det stekt blandsvamp kryddat med salt och peppar som fick smälta med lite getost.

We meat again. Samling vid grillen.

Sommarens sista grillning. Fast vi grillar året om, så nu börjar höstgrillningen.

Långt till svampskogen, så affären fick bistå med diverse svamp.

Helena på spexigt humör, vad fattas bara efter en lång arbetsdag. Och så drar hon en vits för Tjoppe.

-Du vet Tjoppe, vin är ju svårodlat i sverige, man behöver bra sluttningar och tåliga druvor!

-Mmm, jag det förstår jag.

– Nu har man odlat fram en ny tålig druva, som även kan användas norröver. Druvar heter Cabenet Kaise.

Själva så njöt vi av ett bra spanskt vin till maten som heter Laya. Mycket gott, och Helena deklarerade att det funkar bra att Lajja med Laya. Ordvitsarna, både de bättre och sämre dog inte ut förrän sömnen tog vid.

Hyss i vår kabyss!

Tjoppe och Helena

Ett, två, tre, fyra…tjugotre, tjugofyra…trettioåtta, trettionio…femtiotvå, femtiotre, femtiofyra…sextiosju, sextioåtta..åttiotre, åttiofyra, åttiofem..nittionio, etthundra, etthundraett..etthundranitton, etthundratjugo, etthundratjugoett, etthundratjugotvå, etthundratjugotre och äntligen..etthundratjugofyra.

Öskar, ja läs rätt! Ett konstigt ord i skrift för man tror att det är ordet önskar med ett missat n eller namnet Oskar som någon plottrat dit ett par prickar på. Ös-kar, en kanna med handtag som man öser vatten ur sin båt med. Helena står på alla fyra på flotten intill den lilla trissen som blivit fylld med vatten sedan senaste dygnens skyfall. Etthundratjugofyra fulla öskar blev det innan båten var tom på vatten. Upp på kajen igen och fem minuter senare så kom nästa skyfall.

När Tjoppe senare dyker upp efter en lång arbetsdag så är hans första kommentar;

-Är det syndafloden som kommit, vi som byggt en Noaks Ark!??

Helena nickar instämmande, så här mycket regn trodde vi inte existerade. Något har hakat upp sig i vädret, och inte till det positiva direkt.

Nu är vi visserligen konfirmerade båda två, samtidigt. Helena mest av tradition och för att hon vid tidpunkten nog inte hade gjort klart i sin ståndpunkt gällande religion och tro. Tjoppes familj hade absolut inga sådana traditioner och hans föräldrar blev förvånade när han som tonåring kom hem och sa att han skulle läsa inför prästen och konfirmera sig. Hans anledning, utan föräldrarnas vetskap, var att snygga tjejen Helena skulle konfa sig också. Och så fick man åka på läger tillsammans. Idag är vi nog båda agnostiker, mer åt det ateistiska hållet än det troende. Fast Helena tycker mycket om att sjunga i kyrkan, akustiken är kanon. Och med vår konfirmationstid tillsammans så är vi ju båda hyggligt bevandrade i bibeln och dess berättelser, vilket man ju kan tycka hör till allmänbildningen.

Noaks Ark hette det fartyg som Noa lät bygga på guds anvisningar (Första Moseboken). Noa fick i uppgift att rädda sig själv, sin familj och alla djuren undan syndafloden, en världsomfattande översvämning. När Arken är klar så skickar gud ut syndafloden som täcker nästan all mark och alla djur dör utom fisken. Och när vattnet tillslut ger vika så strandar arken vid berget Ararat och de kan alla kliva i land. Och gud lovar att aldrig skicka en syndaflod på jorden igen.

Det sistnämnda känns ju som en stor tröst när vi tillfaktum bokstavligen duschar oss fram genom de senaste veckorna. Då är det ingen bestraffning för en trampad spindel eller människors syndande om man ska tro den bibliske berättelsen.

Edward Hicks målning Noaks Ark. Visst finns det likheter med vårt fartyg med dess övertäckning.

En annan reflektion som inte har med regn att göra men dock med felläsningar, vi syftar här på ordet öskar. På vår matbutik så finns det ett diplom uppsatt vid pantstationen där man förkunnar hur mycket pengar och miljösparande som denna butiken bidragit med under föregående år. Det står att de ”tackar Hemköp och dess pantande kunder”. När Helena fick syn på diplomet så läste hon ju givetvis ”pantade” kunder. Helena fick en i-fingrar-kliande-idé att leta efter en penna i väskan och stryka över det sista n-et i ordet pantande. Men som vän av ordning som hon är så lät hon bli. Men nog finns det en och en annan pantad kund i detta land, säkert även på Hemköp.

När Tjoppe tidigare hade fällt frågan om det var syndafloden som kommit och Helena nickat instämmande så gick vi in på båten och jobbade vidare med vårt däck. Glada över vår fula båt med dess övertäckning då vi kan jobba oberoende väder. Vi tog upp de sista fåren ur springorna mellan plankorna. Nu är allt gammalt drev väck.

Tjoppe fräser sista biten nåt. Det ryker förskräckligt och det slår ut rök som väljer att komma fram mellan Tjoppes ben som en bättre brakfis. Helena kunde inte låta bli att ta ett kort. Nu luktar det inte metangas utan gammalt drev och virke och vi bokstavligen röker på båda två där inne på däcket. Host host och ibland ut och vädra lungorna i regnet. Röka-på gammalt däck är inte gott kan intygas och det ger dåligt rus.

Och med däcket klart så kunde vi dammsuga upp det sista skrufset och därefter ta oss an de 240 meter slang som låg och väntade.

Lite blandade bilder från senaste veckans arbete. Vi har flyttat runt på vårt mobila kök och vi har krupit på alla åtta (vi är ju två) och vi har fräst och lagt slang till den milda grad att Helena på slutet uttrycker sig;

-De enda slingor jag får är i däcket! Och hon syftade på sitt långa hår som skulle behövas fixas till men som inte hinns med.

På söndag kväll hade vi som mål att däcket skulle vara färdigslingat och köket på plats igen. Och nöjda blev vi då vi nådde vårt mål. Nu är det inte lika skräpigt, dammigt och rökigt och man kan åter göra sig en kopp te i vår byssa.

Golvvärme-slingorna på plats och likaså vårt bygg-kök. Vi firade det hela med lite god mat, varmrökt lax med kokt potatis och romsås och en liten förrätt. En vansinnigt god melon med lufttorkad skinka och nymald svartpeppar. Mmm, vad vore livet utan dess små belöningar?

Vi njöt av maten och tyckte ändå där vi satt och hade arbetet avklarat så här långt, att det inte var så synd om oss trots syndafloden och allt regn. Våra tankar föll på vår kompis som har sin båt ute och som försöker måla. Nu ber vi för en torr-period, om inte för vår skull så för hans.

Hopp i land!

Tjoppe och Helena

Som en liten katt ligger Tjoppe på däcket och fräser hela dagarna. Skjuter rygg och väsnas. Det skulle kunna bli en låt om nåt på en båt, för det blir många timmar att nynna under tiden innan vi är klara med denna fas. Vi och vi, däcket är mer av ett enmansjobb då vi inte har dubbel uppsättning av handverktyg. Så det är Tjoppe som får leka katt. Det är ett svettigt jobb så Helena har uppgraderat lille kisse till en stor lejon hane. För han börjar bli lite långhårig också och behöver klippa manen. Och han jobbar envist till tio på kvällarna efter att ha arbetat ”vanligt” på dagarna. Vi längtar tills däcket är klart, och fönster och dörrar likaså, då vi kan gå in i en mera småfixande period. Kropparna tar lite stryk, lejonet har problem med bakhasorna (knäna på människospråk) bland annat. Efter ett samtal med vår båtkonsult Felix af Lysekil, så fick Lejonet veta att även Felix haft samma problem i sitt liv, vid samma ålder. Hatten av för vår kisse iallafall, för nu har vi dragit upp minst åtta får ur däcket, nyklippta får som lämnat sin ull i stora högar. Att så mycket nåt blivit ibankat däcket är en gåta. Fattas bara att man får upp fåraherden också.

Helenas lott har fallit på annat, nu tyvärr med lite tidsbrist för båten då ”vanliga” jobbet kallat. Hon gav sig en av kvällarna på att grundmåla nya takdelen ovanför motorn.

Och så har vi hämtat våra dörrar till däcksbyggnaden. Vi ska ha tre dörrar, en huvudingång, en köksingång och en nödingång..eller det heter nog nödutgång. Eller kanske både och, beroende på vad som kallar, en överfull blåsa eller ett väntat glas vin inne i stugvärmen så kan det nog heta nödingång. Är faran på insidan så blir det en mer klassisk nödutgång.

Då nödutgången hamnar i främre delen mot fören sett, så minskar takhöjden betänkligt. Och således blir dörren något mindre. Riktigt gullig, lagom nog för en lekstuga.

Helena testar dörren. Nog kommer man igenom utan några större bekymmer. Extra liten är ju dörren också för att man måste ha rejäla trösklar på en båt ifall sjön är upprorisk. Innefrån så ska man alltid kunna öppna den när som på dygnet så kan man rusa ut och hoppa i Nissan (eller annat vatten om man förflyttat sig) eller runt däcksbyggnaden och ta sig i land och slippa bli blöt. Det beror nog på situationen, som vi hoppas ingen människa någonsin ska behöva råka ut för. Säkerheten är ytterst viktig. Saker är saker och kostnader som går att ersätta men människor kan vi inte byta ut. Och tre utgångar på en yta av cirka 30 kvadratmeter måste väl ändå anses som hög säkerhet.

Vi har fått leverans, ett stort paket. Vårt företag vi anlitar avseende golvvärme är ett toppenföretag, knappt har man lagt på luren så står paketet utanför dörren (och fakturan går lika fort!!) Tolv millimeters slang ska ner mellan däcksplankorna. Vi blir troligtvis den enda fiskebåten i hela landet som lagt i golvvärme i det gamla ursprungliga däcket. Spridningen av värmen blir ju inte fullt lika effektiv då man inte kan ha plåtar till hjälp. Och vi får arbeta med fyra slingor för annars skulle vattnet vara huggligt kallt efter att det passerat 240 meter slang. Värme får vi ju även från undervåningen då värmen stiger och vi slipper element som tar plats och är fula. 

 

Här testar vi att slangen går i, det blir perfekt. Sen ska nåt läggas ovanpå så vi får ett klassiskt fernissat skeppsgolv.

Annat som hänt på båten är att vi lagt dit vår ram till skylighten, nu väntar vi på den rostfria ställningen med skyddande rör. Alltid trevligt att inte längre titta upp på en plywoodskiva när man vaknar. Nu ser man, inte en blå himmel, men dock en takstol. Romantiskt så det förslår!

Ja detta var en liten lägesrapport från dessa två dårar. Och om någon läsare springer på fåraherden som lämnade sina får på vår båt, så kan ni hälsa att hans får finns nu ipackade i ett gäng sopsäckar och kan återfås mot beskrivning.

Däcksman drevar!

Tjoppe och Helena

Däcket arbetas det på med dagligen, ett tidskrävande arbete visade det sig. En dag tog vi paus från däcket och åkte och hämtade våra specialbeställda dörrar till däcksbyggnaden. Annars har helgen ägnats åt att hjälpa en kompis med sin båt. Blästring och målning. Och inte bättre avslutades lördagkvällen med en riktigt kräftskiva ute till havs.

Vi har länge pratat om att ha en kräftskiva på flotten och dekorera den med marschaller runt om och lägga oss en bit ut i Nissan. Nu var dagen kommen och det blev en trevlig tillställning. Vi drev sakta mot Danmark och vi fick goa kommentarer från lite kajflanerare som tyckte att det var ett annorlunda men högst roligt ställe att ha sin kräftskiva på. En kille hade från slottsbron sett något som brann på Nissan och kom cyklande och väl framme så skrattade han så gott åt oss tre över den syn som uppenbarade sig. För övrigt så kände vi oss lugna med detta tilltag då vår granne som är polis hade blivit underrättad ifall oroliga människor skulle höra av sig till ordningsmakten. Här bjuder vi på lite blandade bilder från en fantastiskt rolig kväll, vi skrattade gott så till den grad att leendet satt kvar på morgonen dagen efter, vinet till trots.

Med facit i hand så lyckades vi på tre personer få i oss tre kilo flodkräftor, ett kilo havskräftor och ett halvt kilo färska räkor och ve och fasa två och en halv flaska vin. Den sista uppgiften kan verkligen inte riktigt stämma, vi måste haft någon förbipasserande under kvällen som hjälpte till.

Dagen efter var vi igång ganska skapligt för det var mer arbete som väntade med kompisens båt.

Kompisen kämpade på medan vi två satt och åt frukost under ett träd i solskenet. Men så fort hans sand tog slut så hjälpte vi till att fylla på, och även byta om på posten som blästrare och efter att blästringen var klar så målade vi alla tre. Skönt var det hur som helst under trädet. Och trevligt är det att kunna hjälpa varandra.

Helena sommaren 2011, livet som båtrenoverare börjar kännas rätt så naturligt.

Lite bilder från en helg med en annan båt.

På böljan den blå..

Tjoppe och Helena

En liten detalj på plats, ventil och tillika spegel har tagit plats på insidan av badrumsdörren.

Vi har semesterplanerat. Vi har inte varit utomlands sedan i höstas när vi var till Malta och vilade upp oss. Om man då inte räknar Köpenhamn en helg i våras, vi bor ju bara en timme ifrån den danska huvudstaden. Så nu har sommaren nästan passerat och vi har inte ens planerat om eller vart vi ska åka detta år. Med det eviga regnandet så känns kanske behovet något större än vanligt också. Vi har en kompis, som också renoverar båt, som häromdagen tog exakt Tjoppes ord i sin mun.

-Man kan ju inte ens måla en båt i detta land, för det ska ju alltid regna!

Helena studsade inför den Tjoppsinska meningen. En till regnhatare och soldyrkare. Kompisen har gjort många goda val i livet, bland annat har han under många år bott utomlands, i varma länder där man kan måla en båt utan hot om nederbörd.

Så nu är semesterplanerandet klart och resultatet blev följande:

Vi ska ha en icke-semester. Vi ska inte åka iväg i år och inte första halvan av nästa år heller, minst. Utan efter att ha vägt för och emot gällande tid och ekonomi så väljer vi att lägga tid på att bygga istället. För det känns som vi i byggandet har kommit ur sista kurvan på väg mot målsnöret. Så motivationen att bygga är på topp och vi får ägna småstunder, oftast kvällar, till att koppla av och njuta och hämta krafter.

Med semesterplanerna nedpackade i framtidens väska så gav vi oss på vårt däck. Det gamla originaldäcket, där en del plankor blivit utbytta under åren, men några till synes så gamla som 50 år. Fint virke, som troligtvis vuxit långsamt för det är hårt så in i vassen. Nu har vi slipat däcket.

Vi turades om att köra golvslipen. Här är det Tjoppes tur att dansa runt över plankorna med sin danspartner. Hon känns lite stel och hon för ett fasansfullt liv. 

Utrymmet upplevs som större och ljusare när däckplankorna får fram sin friska lyster igen.

Gammal drevning plockas ur nåten.

Tjoppe på alla fyra, han kör med maskin först och Helena drar ur det sista drevgarnet med en drevkrok.

Tvinnat lingarn och trätjära använde man oftast förr när man tätade fartyg, som man slog i med en träklubba. Man förslöt nåten med tjärbeck efteråt, en trögflytande massa.

Helt fantastiskt, med hälften av nåten frästa så har vi fyllt en halv sopsäck med gammalt drev. Att däcket kunde rymma så mycket hade vi inte en aning om.

Nöjda med trötta ryggar så gav vi upp för dagen, och avslutade med att laga mat i vårt trevliga provisoriska kök. Nog känns det som lite semester alltid. Om än mycket kort.

Kocken i farten,lammgryta med couscous. Mmmm…

Alle man på däck!

Tjoppe och Helena