En toppnotering på 29 grader idag. På kvällen tog vi landgången och använde den som bord och så bjöd vi in våra båtgrannar, Anne och Bruno från Frankrike som reser och lever på sin segelbåt Selena, för en underbar räkfrossa. Kändes väldigt speciellt med tropisk värme i maj månad. Det gäller att ta tillfällena i akt.

 

Med en temperatur av 27 grader i maj månad så har man inte mycket att klaga på. Eller som någon sa: Det var vinter i 6 månader, vår i två dagar och sen blev det sommar. Allt har slagit ut och till och med kastanjeträden blommar. På kajen dyker folk upp, båtägare, spatserare, husbilsägare och gästbåtar. En hel del gästbåtar har dykt upp och inte sällan flaggade med något utländskt. Danskar, Norrmän, Tyskar och så häromdagen dök en fransk segelbåt upp. Paret ombord har varit ute och seglat i 6 år. De har ingen fast punkt i livet längre i form av någon annan bostad, eller bil o dyl. De har övervintrat i Lysekil av alla ställen, platsen där Tjoppes pappa förser stadens båtägare med båtkapell och annat. Riktigt trevligt par och vi fick förmånen att bli inbjudna ombord. Med var Konstruktören, och han håller ju på att bygga och rusta sin båt för att i framtiden kunna lämna kajen och inte komma tillbaka på länge och inte alls. Han såg rätt så drömmande ut när han satt där ombord och såg sig runt. Vi frågade våra nyvunna franska vänner: -Hur länge stannar ni här i Halmstad? Svaret löd: -Det vet man aldrig, vi har ingen tid att passa. Konstruktören sken upp. -Ja det är så man ska leva! Nu skedde inte konversationen på svenska utan på engelska med ett och ett annat franskt inslag. Kvinnan ombord berättade. -Jag tittade på datorn härom dagen så jag vet att det är fredag. Det låter rätt så underbart att klockan är till för att veta vilken dag det är, timmar och minuter är ju rätt så oväsentligt, så länge man möjligtvis inte ska till bolaget och köpa vin.

 

I veckan så har våra andra jobb slukat en hel del tid. Men vi har enträget fortsatt med utrymmet under däck och det börjar lida mot final. Varje kväll efter jobbet så har Tjoppe dykt ner för att fernissa ett lager.

 

Vi har rivit ur det sista av vårt ”gamla kök” nu. Nästa sak vi bär in tillhör det riktiga köket. Inom kort kommer diskmaskinen. Maskinen diskar en disk på 180 sekunder. Och så kommer underskåp till bänksektionen där spishällen är. Det ska bli vansinnigt befriande att få tillbaka ett riktigt kök igen, på nio månader har vi inte kunnat laga mat ombord. När dessa två ting, skåp och diskmaskin, då kan vi plasta igen väggen på nytt. Det är inte direkt någon risk att man i vårat liv springer iväg och impulsköper en ny möbel, då i princip allt måste in genom att vi sågar upp väggen.

 

Vår båt har fått en kompis. Som enda danska fiskebåten så känner sig vår båt lite ensam ibland. Men så kommer det in en dask båt som tänker gästa vår hamn, med den typiska blå färgen som alla danska fiskebåtar har. Att prata danska är bland det svåraste som finns tycker Helena, svårt att tro att hon har en bror som ständigt pratar danska i tjänsten. Men trevliga danskar fanns det ombord, det är väl förövrigt alla danskar. Dejliga och glada. Just denna danska fiskebåt fungerade numera som dykbåt, så någon fisk eller trål fanns inte längre. Men trevligt är det när båtarna får fortsätta sina dagar och slippa huggas upp den dagen båten tas ur fiskedrift.

 

Nu är den grundmålad, i två olika grundfärger beroende på trä eller tunnbanden. Yrket man innehar när man tillverkar tunnor är tunnbindare. Ett vanligt yrke förr men idag så är produktionen inte så stor. Ett riktigt handverk.

 

 

Att bygga båt och ha en blogg kopplad till detta har visat sig ge oss nya vänner och bekantskaper. Inte sällan likasinnade sådana och med samma intressen. Världen är rätt så liten har det visat sig. Att lära känna någon först via en massa bloggtext kanske inte är så dumt ändå.

 

Ja och så står en av våra ”nya” vänner utanför båten. Våra bloggvänner Mary av Rövarhamns båtgranne Bryggseglaren  (när inte Mary är ute och världsomseglar vill säga). Ja ofta får ju våra bloggvänner, när vi pratar om dem härhemma, heta just vad deras blogg heter. Så Bryggseglaren heter för oss Bryggseglaren, och han hade ett ärende i tjänsten vilket tog honom till Halmstad, och varför inte uppsöka oss och säga hej på riktigt. Och OM vi blev glada, han bjöds in och vi tittade runt och pratade glatt om allt och inget tills han var tvungen att springa iväg igen. Nästa gång vi är i hans stad så kommer vi uppsöka honom, vill vi lova. Riktigt roligt.

 

Han har förövrigt skrivit ett av de roligaste inläggen som vi någonsin läst. Kanske för att man som person är så pådrivande, äventyrlig och drömmande, med ett förverklighetsbehov. Och så reser sig denne Bryggseglare upp för att krasst tala om den bittra sanningen, på ett vansinnigt humoristiskt sätt. Han skriver frekvent men mer sällan, hittills har det blivit två inlägg. Här är hans första om någon känner för att läsa något härligt underfundigt och roligt.

 

 

Så man måste inte ha hund eller småbarn för att få nya bekantskaper, det kan fungera med en blogg också.

 

Vi tackar Bryggseglaren för besöket och hälsar välkommen åter. Och i övrigt så kommer inom kort nya bilder och inlägg på vad vi sysslat med under veckan, för visst händer saker ombord även då det inte alltid finns att läsa om.

 

Skepp o Hoj

Bryggsegla är skoj!

 

Tjoppe och Helena

På SMHI lovade de regn. Vi fick 17 grader och solsken. Mera sånt.

 

Tjoppe bygger vidare på det aktre partiet under däck. Han bestämde sig först för att bara göra halva utrymmet klart för att ta resten i höst. Nu stod han med nästan hälften klart och så resonerade han och funderade ett tag med sig själv. -Äh va fasen, jag gör klart allt när jag ändå håller på. Han insåg att ändå härbärgera isolering och virke som blir över, är ju bara skrymmande och tidsödande. Bättre att göra klart. Överblivet virke blir varma sköna brasor om kvällarna och resten kastas.

 

För övrigt håller Tjoppe på att bli analog. Jo man kan visst vara det, fast svårt är det i dagens moderna samhälle. Han vaknade tidigt en morgon och låg och funderade. Något som han ägnat sig åt flertalet gånger under senaste halvåret, funderat i analoga termer. Och nu dryftade han sina tankar med Helena. Han gav exempel:

 

-Om jag tar ledigt en dag från jobbet så förväntar ju sig hela världen ändå att jag är uppkopplad och folk ringer och mailar och det är bråttom och man får inget missa. Det går aldrig att lägga ifrån sig mobilen riktigt. Och överallt gör man avtryck på olika ställen, medlemskort och visakort som dras och registreras. Och facebook för alla som har det, fortsätter Tjoppe. Så man kan ju lätt följa mig, när man vaknar (för man skriver något på facebook), när man åker till jobbet (för man tankade på vägen) och på jobbet (många arbetsplatser har inloggningar/accesser), när och vad man åt till lunch, när man åkte hem och att man svängde förbi Systembolaget fast det bara var en tisdag. Tror snart att det går att se när man gick på dass också. -Och det stressar mig att alltid vara uppkopplad, avslutade Tjoppe sin långa förklaring med.

 

Att Tjoppe funderat över det här en längre tid stod det inget miste om. Och han fortsatte sen med att förklara att den dagen han inte behöver åka till sitt nuvarande jobb, då ska han jobba på ett sådant sätt att han inte behöver någon mobil (annat än en stenåldersvariant med kontantkort) och han ska bara använda kontanter så långt det går. Fast det sistnämnda är inte alls lätt, inte ens att tanka bilen fungerar ju. Han får helt enkelt använda Helenas för i sin plånbok ska det finnas ett par tjugor och några gamla bilder på barnen bara.

 

-Jag vill krympa min värld för att ha mera tid och lugn och ro, fortsatte Tjoppe. Tänk att vakna en morgon och så tittar man i plånboken och ser att man har bara 40 spänn så man får nog sticka ut och lägga ett nät för att få en firre till kvällsmiddag.

 

-Var köper man ett mindre nät förresten, kom Tjoppes nästa fråga. Helena som suttit tyst och lyssnat tills hans utläggning svarade mycket snabbt och kort:

-På nätet såklart. Och du gör ett avtryck, digitalt sådant.

-Du får handla det, för jag håller på att bli analog.

 

Så vår framtid ser ut som följande enligt Tjoppes envisa vilja. Tjoppe helanalog och Helena halvanalog. I övrigt fria med krymt värld där vi väljer och inte andra åt oss. En del saker är bra, Skype så man kan prata live och i bild med barnbarn som finns långt bort. Men det ska vara aktiva val. Ja ja, vi får se hur det går. Man brukar puttas in i framtiden varesig man vill eller inte. Men en sak är klar, Tjoppe tillhör den mest tjockskalliga och envisa människan på jorden. Ska någon lyckas bli analog, så är det han. Till slut kanske ingen vet att han finns, för han sitter i sin båt och drar upp ett nät för att få mat för dagen. Ett nät köpt på nätet (på Helenas kort)

 

 

 

Parallellt med båtbygget så har vi varit noga med att utöka vår nautiska kompetens. En del nya utbildningar har det blivit samt att en del gamla har behövts uppdateras pga ny bestämmelser och lagar. Sjömanskap och god kunskap om navigation och säkerhet är ju ytterst viktigt. Särskilt när vår dam i form av stor och tung båt ligger i våra händers ansvar.

 

Igår så var det examinationsdags. Helena skrev upp för Kustskepparintyget och Tjoppe skrev för VHF. Tjoppe har VHF sedan tidigare, från flyget, men nya lagar har kommit till. Och vi klarade det utan några bekymmer. Nu siktar vi på nya kurser och Helena har gett sig sjutton på att ta Fartygsbefäl klass VIII inom ett år.

 

Lite gästbåtar har börjat dyka upp i vår hamn, ett välkommet tecken på att sommaren står inför dörren. Livet är rätt så intensivt nu, och av någon anledning så brukar åtminstone vi två ha som mest att göra i april/maj månad, och detta är ju rätt så befängt när det är årets vackraste tid. Vi har återigen tagit sågen i bruk, vilken gång i ordningen vet vi inte, men det känns som att bygga båt är som årstider. Det går runt det går runt det går runt. Pärlspont främst och då vårt lilla krypin längst bak i aktern.

 

Tjoppe har när Helena inte haft tid att hjälpa till fått gå ner i kryp-in-et för att böka sig ut och upp för lejdaren, upp på däck, över relingen, till kajen och sågen, såga biten och sen samma procedur ner igen för att skruva träbiten. När vi kunnat har vi varit två. Helena vid sågen och Tjoppe har kunnat stanna kvar inunder däck. Då går allt snabbare och smidigare.

 

Det fantastiska livet är här. Solstolar fram, lite jobb, lite fika, mera jobb, lite snack, grillen fram och goda dofter som sprider sig över kajen, glitter i vattnet och sol, kajflanerare, båtar i vattnet, lite mera jobb..och inte bara vi tycker så.

 

En sådan där trevlig dag när vi lever vårt marina liv på båten och kajen och vi plockar fram grillen för att få oss lite lunch. Lite spillvirke från sågen som ersättning för kol. Dofterna sprider sig. Och då kommer de spontana kommentarerna från alla som är ute längs med kajen. -Vad gott det luktar! -Vilken härlig miljö! -Är det eran båt, vad häftigt liv! -Kommer jag lagom till lunch?

 

Just en sådan helg har vi haft i ryggen, en helg där man bara ÄR. Klart vi jobbar också, för det är därför fikan och lunchen känns så bra. Men vi pysslar lite, bygger och fixar. Rätt så kravlöst. En son kommer förbi, slår sig ner i en solstol och somnar gott. Konstruktören klockan 15, obligatorisk fika. Och vi njuter varenda sekund, särskilt när man ibland påminns av det som Jonas Gardell brukar säga. ”Vi lever så kort tid, och ska vara döa så länge”. Det gäller att passa på.

 

Flotten är sjösatt, Jenny 2. Hon hade behövt blivit lite vårdad med färg före sjösättningen, men det får bli i höst eller nästa vår. Ja vad gör väl det, vi jobbar ju ändå på med nåt. Med flotten i så ska vi måla skrovet på styrbordssidan innan vi vänder vår bastanta dam. Kanske nästa helg, eller någon helg därefter.

 

Vi arbetar nere i den aktre delen under däck. Som ett stort förråd utan ståhöjd. Platsen för hjälpkärran. Platsen för att kunna stuva proviant, platsen för förvaring. Det ska bli fint även här. Vi kanske är lite nördiga med att ha höga krav på vårt bygge. En bekant kom ombord i helgen, han hade inte sett den i dagens skick innan. Förundrad och förbluffad över deklarerade han imponerat att vår båt -säkert är värd 10 miljoner eller så. Tja inte vet vi, ett värde är inte mer än vad någon är beredd för dagen att betala för objektet. Och hur räknar man ett värde? Arbetstimmarna medräknade, bara material, det liv som vår båt erbjuder oss. Så vår båt får vara värd egentligen hur mycket eller hur lite som helst för oss. Det är vårt lilla projekt som ger oss ett värdefullt liv den lilla tid vi lever, ett sätt att kunna vara tillsammans och i den bästa miljö som vi känner till, vid glittrande soligt vatten. Nästa sekund så kommer en annan bekant förbi, en ung man som nätt och jämnt avslutat sin skolgång, i 20 års åldern. Det var länge sedan vi sågs sa vi. Han sa -jo, jag har varit lite upptagen. Han böjer fram huvudet och visar ett långt ärr i skallen. Hjärntumör, elakartad. Killen är positiv. Ja vad säger man. Så vi bör ej glömma alla bra dagar vi får i livet. Ibland tror vi att de bra dagarna är dåliga dagar. Men det är inte sant. De flesta dagarna är fantastiska, man slår upp sina ögon, möter en blå himmel och man är frisk.

 

Bygg båt, bygg båt, bygg båt..ja fortfarande har vi Felix af Lysekils mantra i huvudet. Att inte bygga en sommarstuga ombord med lösa billys bokhyllor. Att allt ska sitta fast. Och funktion före vackert. Och börja i änden som har med båt att göra, såsom motor och skrov tex.

 

Våra fina lampor är ju marina och dessa är meningen att de ska kunna gunga om man är ute på havet. Men råkar man ut för höga toppar och djupa dalar i H2O-bassängen. Ja då kan dessa lyseting faktiskt slå i taket. Man tror inte det men de som varit ute och testat vet det. Tjoppes bror med en segelbåt vet det. Fast då var det inte en lampa som kom farandes ut genom bordläggningen utan hela handfatet (båten ligger på botten idag). Så därför bygger vi båt!