Jag fastnar i orden. Börjar om och om igen i ett försök att få ur mig det som hindrar mig från att komma framåt. Det blev ännu en sväng till akuten. Denna gång var det inget tvättäkta gallstensanfall. Utan symtom som kunde tyda på en akut inflammation. Proverna visade inte på något katastrofalt, så jag fick åka hem. Med en inplanerad tid hos kirurgen på tisdag så hoppas jag gallblåsan nu håller sig lugn…
Läs mer »
Jag rotar i väskan efter plånboken, men finner den inte. Frenetiskt söker jag i minnet efter när jag senast hade haft den framme. Det var på flygplatsen i London och ut från WHSmith hade jag kommit med en nyinköpt flaska vatten och en sandwich. Jag mindes att en kvinna sprungit in i mig just som jag höll på att stoppa ner mina saker i ryggsäcken. Nära att tappa balansen hade en annan kvinna dykt upp och frågat vänligt om jag var ok. Med ens inser jag medan jag rotar runt i väskan, att jag måste blivit utsatt för en kupp och bestulen på min plånbok…
Läs mer »
Resväskan är packad. Nu ger jag mig av mot en ny destination. En plats där jag varit förut. För att söka efter mitt solsken och finna vägen framåt. Jag kommer ägna tiden åt att skriva och umgås med vänner. Och leta efter en keramikmugg. Vad det sistnämnda handlar om återkommer jag till. Med resan hoppas jag kunna börja laga min trasiga livskompass, så jag kan sätta ny kurs. Lika mycket som det handlar om en fysisk resa, är det en inre. Som jag inte vet vart den för mig. Det både kittlar och skrämmer…
Läs mer »
19 JUNI 2023…
Tjoppe brukade skämta med mig i perioden som varade mellan våra födelsedagar. Att jag var så mycket äldre än honom, trots att vi var födda samma år (det skilde tre månader mellan oss). Så skojade han fram till sin egen födelsedag, då vi åter blev lika gamla. Jag tänkte aldrig så mycket på det då, men gör desto mer nu. I år hann jag fylla 57. Men inte Tjoppe, han blev bara 56. Mina känslor inför denna dag är kluvna, allt för kort tid har passerat sedan han dog. Idag är det Tjoppes födelsedag. Han fick aldrig fylla 57 för hans tid har stannat…
Läs mer »
Hur mycket jag än vill plocka fram Coddi i mig, stöter jag ideligen på motstånd. Sedan det förargliga gallstensanfallet förra helgen har min fysiska hälsa inte riktigt funnit sin väg tillbaka. Kvar dröjde sig en molande värk under revbensbågen och tillbaka i Halmstad valde jag därför att söka vård. En trevlig doktor tog emot mig och på hans skrivbord stod ett dubbelvikt vykort med motivet av en segelbåt på. Detta bådar gott, hann jag tänka i stunden jag slog mig ner på stolen…
Läs mer »
Älskade Lysekil, platsen jag noga taget aldrig bott på men som jag så starkt knyter an till. Men den här gången gjorde jag färden ensam, det har aldrig hänt förr. Syftet med resan var att åka upp till förrådet där vi haft våra saker magasinerade under tiden vi seglat. Ägodelarna är förhållandevis få, det mesta kommer från svärfars dödsbo. Och i förrådet hade jag inte satt min fot på närmare två år…
Läs mer »
I stunder av svårmod blir jag en tvivlare och den förbaskade sorgen ställer till det för mig. När texten jag filat på till nästa inlägg var klar, föll jag åter i grubblerier. För närvarande är det tankar kring Wilma som kretsar i mitt huvud. Jag måste snart ner och det inte bara av känslomässiga skäl. Utan av praktiska och tekniska orsaker. Jag behöver helt enkelt dra på mig arbetsbyxorna…
Läs mer »
Inte bara livet är under förändring, utan även bloggen. Mitt solskensprojekt som handlade om segling med Kapten Betong togs ifrån mig i samma stund jag stod ensam och nu måste jag hitta en ny mening i livet. Jag har därför bestämt mig för att ägna en tid åt att resa. Med min dator för att skriva. Det var det sista jag lovade min Kapten, att inte sluta skriva. Målet är vagt, för jag vet inte riktigt vad jag söker. Annat än att få tillbaka solsken i livet. Mina resor kommer vara av skilda slag. Jag har en önskan om att vandra och sova ensam i skogen. Jag vill solosegla. Kanske plocka vindruvor i Loiredalen eller att för en period återkomma till ett café i trakterna av Venedig och bli igenkänd som den blonda änkan. Jag vet inte… Vad jag däremot vet, är att jag inte vill ta några livsavgörande beslut kring min framtid förrän jag känner mig redo. Sorgen och saknaden behöver få ta sin tid.
Läs mer »
Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…
Läs mer »
Den ständiga frågan snurrar i mitt huvud, hur går jag vidare? På något förunderligt vis så verkar det vara livet självt som fört mig en bit fram. Tiden har gjort sitt. Men även att jag haft möjligheten att få ventilera mina känslor och tankar med kloka människor jag har runtomkring mig. De har gett mig den vägledning jag behöver för att kunna sätta kurs. Min egen motor är inte stark, men behöver kanske inte heller vara. Dock tror jag nu jag vet, i vilken riktning jag ska börja röra mig…
Läs mer »
projektsunshine.se 