Tro nu inte att jag är ute och åker båt någonstans, för det gör jag inte. Än är vi i hemmahamn (i Göteborg) där jag och övrig besättning jobbar ihärdigt med att få fartyget klart för avgång. I nästan varje vrå av båten känns det som det händer något; säkerhetsutrustning testas, motorn servas, en hytt byggs om och några duschar på mellandäck får nya våtrumsmattor för att nämna några…
Läs mer »
Dagarna i Halmstad blev ungefär som jag tänkt mig. Dels har jag ägnat mig åt förberedelser inför nästa arbetsperiod; det gäller att uträtta ärenden som jag inte kommer åt att göra sen (bland annat har jag förnyat mitt pass). Jag har även träffat vänner och varit ute i det soliga men kalla vädret, mestadels på cykeln. Det finns också en annan lite mer odefinierbar syssla jag ägnat mig åt…
Läs mer »
För en tid sedan började jag tänka på min mormor Valborg. Hon var till skillnad mot mig ingen ung mormor, hon var sextiosex år när jag föddes. Men annat gemensamt hade vi, som att vi båda blev änkor i femtioårsåldern och att mormor bodde i en pytteliten lägenhet, precis som jag gör…
Läs mer »
Åter i Halmstad för att landa lite. Denna gång var det kanske för första gången jag stack nyckeln i dörren utan att känna ett uns av blandade känslor; tiden som gått och allt jag fyllt dagarna med senaste halvåret har verkligen gett mig ett skutt framåt till att känna ett mer varaktigt välmående…
Läs mer »
Oj, det var inte alls planerat utan plötsligt hörde Hanna från M/S Freya av sig. Hon befann sig i Stockholm och hennes fråga löd; ”Följer du med till Stampen i Gamla Stan?”. Och jag som precis landat på svensk mark behövde fatta beslut snabbt…
Läs mer »
Blott hemma i Halmstad i trettio timmar och när jag ska ut genom dörren för att ta tåget till flygplatsen så upptäcker jag till min förskräckelse att han är borta, min nallebjörn Fofinho ”Fofo” Tryggve Wompler. Han som följt mig överallt sedan ”förlusten” och senast jag såg honom var när jag skulle kliva av tåget i Halmstad…
Läs mer »
Nu ligger Freya förtöjd vid sin kaj i Göteborg och säsongen 2024 är därmed över. Det har varit ett obeskrivligt äventyr, de långa arbetsdagarna till trots. Att ha ett jobb som ger stunder så förtrollande att man livslångt kommer kunna återkalla dess minnen är få förunnat; mer än en gång har det vackra livet i Arktis rört mig till tårar…
Läs mer »
Att under längre perioder vistas på platser där det helt saknas samhällsservice kan vara en utmaning; det gäller att ha ordnat för sig hemma så man för ett tag kan lämna allt det trygga bakom sig. För egen del tänker jag på att vara lite extra försiktig under tiden jag vistas bland avlägsna öar och djupa fjordar, så jag håller mig frisk och inte skadar mig…
Läs mer »
Mitt i packandet hörde jag av mig till väninnan Marie; lärde känna henne förra sommaren under inspelningen av Gyllene tiders film ”Sommartider” som nu haft biopremiär. Vi var båda statister. Nu frågade jag henne om hon ville följa med på bio och se filmen…
Läs mer »
Anfallet höll i sig närmare tolv timmar. Men som tur var hade jag medicin mot gallstenssmärtor kvar hemma; så jag kämpar mig igenom anfallet på egen hand och faller snart in i en orolig sömn. Några timmar senare vaknar jag och jag tror först att jag blivit överkörd av en buss. Jag mår inte alls bra, har ont och jag känner mig konstig, omtöcknad. Och stapplande går jag på toaletten och kissar. När jag tittar ner i toalettstolen så ser jag något som jag inte alls vill se; urinen är ilsket färgat av kroppsämnet bilirubin. Jag försöker slå akutnumret 1177 men kopplas av någon anledning bort. Men tar mig på något vis upp på cykeln och rullar med så få tramptag som möjligt bort till sjukhusbacken. Klockan är tre på natten. Sista biten leder jag cykeln och innanför dörrarna på akutmottagningen blir jag snabbt omhändertagen…
Läs mer »
projektsunshine.se 