Såklart var Wilma täckt med en betänklig mängd damm efter att ha stått kärlekslös i tre månader. Nu kunde jag inte dra ut på det mer. Med vattenslang, skurborste och såpa började jag skrubba däcket, från fören och vidare akterut. Allt det rostfria putsade jag också, kanske inte frenetiskt blankt. Men tillräckligt som det anslår en kvinna som blivit övergiven…
Läs mer »
Redan innan inflygningen till Lissabon hade vi blivit förvarnade om att det skulle bli en skumpig landning. Den kraftiga blåsten gick inte ta miste på. Men utan att oroas alltför mycket drog jag bara åt säkerhetsbältet lite extra. När landningsställen strax därefter skulle sättas ner på backen, fick kärran på något vis inte kontakt med marken förrän en alltför lång bit av landningsbanan hade avverkats. Därefter följde ett par sekunders närkontakt med moder jord vartefter piloterna valde att avbryta landningsförsöket. Med full pådrag bar det upp i luften igen…
Läs mer »
En av de största utmaningarna jag har är att lära mig leva ensam. Det låter kanske banalt. Men för mig är det inte helt självklart. Den tvåsamhet vi levde i var måttlöst tajt. Jag var aldrig ensam, vi var alltid nära. Mot min vilja slets vi isär ut vårt gemensamma grepp. Två månader har nu passerat. En tid som känns som längre. Det har blivit hög tid att återvända…
Läs mer »
Som seglare har jag lärt mig att inte uppge något klockslag för när man beräknar vara framme. För det blir ändå aldrig som man tänkt sig på havet. Risken finns att man gör anhöriga oroliga. På samma vis har jag heller inte velat avslöja för mycket kring våra kommande planer. För det man säger kan bita sig fast. Då är det bättre att först i efterhand berätta om det man gjorde, än det man ämnade göra. Så slipper man försvara sin kursändring. Ibland händer det dock att jag gör undantag. Som nu senast då jag berättade att jag i veckan reser ner till Wilma. Ensam står hon som jag lämnade henne och det är något som tynger mitt hjärta…
Läs mer »
19 JUNI 2023…
Tjoppe brukade skämta med mig i perioden som varade mellan våra födelsedagar. Att jag var så mycket äldre än honom, trots att vi var födda samma år (det skilde tre månader mellan oss). Så skojade han fram till sin egen födelsedag, då vi åter blev lika gamla. Jag tänkte aldrig så mycket på det då, men gör desto mer nu. I år hann jag fylla 57. Men inte Tjoppe, han blev bara 56. Mina känslor inför denna dag är kluvna, allt för kort tid har passerat sedan han dog. Idag är det Tjoppes födelsedag. Han fick aldrig fylla 57 för hans tid har stannat…
Läs mer »
I stunder av svårmod blir jag en tvivlare och den förbaskade sorgen ställer till det för mig. När texten jag filat på till nästa inlägg var klar, föll jag åter i grubblerier. För närvarande är det tankar kring Wilma som kretsar i mitt huvud. Jag måste snart ner och det inte bara av känslomässiga skäl. Utan av praktiska och tekniska orsaker. Jag behöver helt enkelt dra på mig arbetsbyxorna…
Läs mer »
Jag var naiv nog att tro att de tunga dagarna skulle vara över. Att jag blivit så pass stark att jag kunde blicka framåt, utan att falla tillbaka ner i det stora svarta hålet av sorg. Jag hade fel. Lika oannonserat som en storm i svunna tider, drog skuggorna över mig och ensamheten höll på att slita mig itu. Uppgivenhet. Tårar. Nu när alla åkt är jag den mesta tiden ensam. Men värst är ändå känslan av att sakna mening och sammanhang. Vem är jag ens? Vem är den här tjejen som på ostadiga ben ska gå vidare i livet på egen hand? Samtidigt som de svårmodiga känslorna rullar som vågor inuti min kropp, finns det ekonomiska och juridiska ting som jag måste ta tag i. Jag tänker framför allt på Wilma, mitt kära hem som står ensam på en grusig plan i Lissabon…
Läs mer »
Det är med något kluvna känslor jag (Styrman) väljer att skriva ändå. Avvägningen mellan det privata och offentliga, i kombination med vårt annars så transparenta förhållningssätt till er läsare (och även det faktum att skrivandet i sig är en vana och en rutin – ja, kanske till och med ett behov) gör att jag snabbt skiftar i känslan om jag ska skriva något, eller inte. Och i sådana fall, om vad? Jag tänkte dock göra ett försök…
Läs mer »
Det känns lite overkligt att det är påsk. Våra dagar ser så otroligt annorlunda ut nu, än vad de gjort på flera år. Fortsatt kämpar vi med att försöka anpassa oss efter vår nya livssituation. På något vis lyckas vi lösa saker vart eftersom. Mest tack vare familj och vänner…
Läs mer »
Plats: Halmstad, Sverige.
Först och främst måste vi få tacka er alla som på olika sätt hört av sig. Det värmer våra hjärtan i en svår tid. Här kommer en liten rapport och uppdatering om läget…
Läs mer »
projektsunshine.se 