Något jag noterar så här fyrtio år senare är att jag inte ser några hundar på gatorna i Paris. På den tiden fick man ständigt hålla blicken fäst i backen för att inte av misstag råka trampa i hundbajs. Det sas att var fjärde parisare ägde en hund och så gott som ingen plockade upp några lortar. Så det gällde att sicksacka sig fram på trottoaren…
Läs mer »
Det var tidigt åttiotal. Första gången i Frankrike, första gången i Paris.
Jag var tonåring, nykär, och han tog mig runt på familjens vespa. Hjälm på huvudet, linne och skjorts, gympaskor mot asfalten. Vinden slet i allt medan vi körde genom gator jag inte kände…
Jag slängde fram kinden framför doktorn och frågade:
”Är detta något att oroa sig för?” Han tog fram sitt dermatoskop, tittade länge och sa ett ord jag aldrig hört förut: aktinisk keratos. En solskada. Ett förstadie till skivepitelcancer…
Det blev nästan ett stående skämt. Varje gång Per försökte boka in intervjun befann jag mig någon annanstans: i en långsam boardingkö, längst upp i isen ombord på Freya eller med sand från en afrikansk strand som fortfarande rasslade i ryggsäckens fickor. Men efter drygt ett års väntan lyckades vi äntligen få till den där intervjun…
Läs mer »
Jag är tillbaka i Halmstad – till min bas, där jag möter stillheten och kan landa på riktigt. Kroppen bär spåren av de senaste veckornas äventyr: bland annat har jag i Afrika vadat bland nyfikna citronhajar, flutit viktlös som en kork i en uråldrig saltgruva, sjunkit ner i Ourays varma källor i Colorado med snötäckta berg runt mig, och dragit upp regnbåge ur ishål i trakterna av Glenwood Springs. Men mest av allt har jag träffat så många varma, genuina människor längs vägen – deras leenden, samtal och delade stunder påminner mig om varför jag gör det här…
Läs mer »
Jag började skriva i bloggform för att dokumentera båtbyggarprojektet – fisketrålaren som vi la ner hela vår själ i och förvandlade till en vacker restaurangbåt. Det var även ett sätt att ge min pappa och svärfar insyn, eftersom ingen av dem bodde nära oss och fartyget. Jag minns så väl de första inläggen…
Läs mer »
Frågan är om jag numera kvalificerar mig för svart bälte i att resa – i den bemärkelsen att jag börjar bli expert på att slå ihjäl dödtid utan att det för den sakens skull känns som en lång väntan. Det är väl där begreppet coddiwomple kommer in; att resa meningsfullt mot en vag destination, att resandet i sig också fyller en funktion. Nu har jag lämnat Afrika och befinner mig åter i Europa, närmare bestämt i Manchester. Hemma, innanför min egen dörr i Halmstad, landar jag inte förrän i morgon strax efter midnatt – två dagar efter att jag klev av segelbåten i Palmeira. Att det tar så lång tid beror på att jag medvetet valde ett rejält långt stopover här. Vilket visade sig vara klokt, eftersom flyget från Kap Verde blev försenat…
Läs mer »
Marcus är en av dessa, vi träffades i Gibraltar för många år sedan – och vi seglade över Medelhavet (ett gäng båtar) och kontakten har aldrig riktigt brutits. Sporadiska meddelanden för att emellanåt ses någonstans eftersom vi båda reser mycket. Vi bär alltid känslan av att aldrig riktigt tappa varandra. Och nu dök han upp här på Sal, som om det vore det mest självklara…
Läs mer »
Godmorgon och god jul. Jag har just vaknat upp på ett hotellrum i Manchester i England medan världen firar jul på sina allsköns tänkbara sätt. Vi svenskar med fokus på julafton, medan man här firar på juldagen. Manchester är dock inte målet för resan, jag kommer under dagen hoppa på ännu ett flyg…
Läs mer »
Emellanåt kommer tankarna, en stilla påminnelse om att jag fortfarande vandrar den långa, slingriga vägen mot en ny tillvaro. Det kanske kan låta märkligt när jag säger så – jag som till det yttre lever ett till synes fullkomligt liv, fyllt av möten med människor från hela världen och resor som för mig långt bortom alla horisonter. Men just de här upplevelserna, som förändrar mig på djupet, påminner mig också om att jag fortfarande är på väg…
Läs mer »
