För många av oss är det så att när vi är unga så både vågar och vill vi kasta oss mellan olika platser och tillstånd. Vi byter jobb på en torsdag, reser lätt o ledigt över världen med halvtom plånbok, vi kan ta att det blir ett dygn på en flygplats utan en skön hotellsäng, vi tycker nya miljöer är spännande, vi knyter kontakter med främlingar som snabbt blir våra vänner.

 

När man blir äldre så har man som regel blivit mycket klokare, men vi tycker oss ana att man samtidigt blir mer försiktig. Man vill planera mer och försäkra sig mot oförutsedda händelser. Det är nog klokt på många sätt, men frågan är om det samtidigt blir en lite väl stor broms i livet.

 

Vart tog alla drömmarna vägen som du hade som ung. Drömmen om att tågluffa, att besöka exotiska platser, kanske bo utomlands, att få utforska världen? För när du var ung så hade du säkerligen modet men saknade tid och pengar för att kunna genomföra drömmarna.

 

Och när du blir äldre och har tiden och någon form av månatlig inkomst utan krav på motprestation. Ja då har man fått ett annat tänk. Man är mer rutinbunden och känner lätt att, det tidigare oförutsedda spännande istället känns ansträngande och otryggt. Det tillhör nog det mänsliga åldrandet i mångt och mycket.

 

Men när skedde denna förändring i ens liv och måste det vara så?

 

Till exempel så kan du bo och leva på Bali för 1000 kronor i månaden. För 4000 kronor lever du ett lyxliv. Så varför kastar sig inte fler äldre människor sig loss från sin vardag och provar något nytt? Sjukvård finns även utanför Sverige, mat likaså. Att vistas på ett varmt o soligt ställe mår vi bra av, det ger ett enklare liv. Många här hemma lider av vinterdepressioner och vi blir isolerade då ingen går utanför sin dörr i onödan under mörka årstiden. Tänk att varje dag mötas av en härlig sol utan krav på vinterjacka.

 

Vi har inget svar på detta, och allt är i sin ordning för den som trivs med livet som det är. Men samtidigt så försöker vi två själva vara medvetna om våra allt mer tilltagande säkerhetsrutiner kring livet. Vi märker fast vi (bara) är 50 att vi resignerar och blir lite rädda och fega. För vad? Och då borde det vara så att om du arbetar med dina känslomässiga hinder och utför dem ändå, så släpper rädslan. Saker är som regel bara otäcka första gången. För våra drömmar har vi inte lagt ner. Och när vi pratar med andra personer så verkar drömmarna sitta kvar hela livet. Men vad får oss då att sluta sträva efter att nå målen.

 

Vi blir inte riktigt kloka på hur människan är skapt. Men helt klart är att de personer vi springer på och som fortfarande utforskar sin värld i stort och smått, verkar må ohyggligt bra. Vi vet inte riktigt vad som är hönan och ägget. Blir du trött och rädd för att du inte vågar eller vågar du inte för du är trött och rädd? Vi tror att man har makten mycket mer i sina egna händer än vad man själv tror. Vi tror att genom att bryta destruktiva mönster så blir du mer positiv och livet känns lättare och roligare. Alla känner ju igen sig i fenomenet att när man känner sig lite låg och nere och det kommer en sprudlande glad människa förbi som berättar en massa roliga saker och som bara ser möjligheter i annars så olösbara ting, hur detta smittar av sig. Och när den positiva människan försvinner ut ur dörren, så mår man mycket bättre. Helt plötsligt så fick man energi och känner lust. Men nästa dag har man fallit in i sin trall. Vi är nog överlag lite dåliga på att coacha oss själva och vi ger oss själva all sköns ursäkter för att få slippa undan. Och varför pratar man inte mer med sig själv, människan är en fantastisk varelse med stor kunskap om sin egen insikt. Varför säger man inte till sig själv att ”nu tänker jag ju bara sådär för att jag är lite rädd och osäker, ska det verkligen behöva hindra mig?” Och att man är dålig på att tänka utanför boxen. Det finns blinda och rullstolsburna som reser kors och tvärs över världen. Klart de inte kan skutta upp för en flygplanstrappa helt obehindrat. Men kanske finns det hjälp? Kanske finns det andra lösningar.

 

Vi har definitivt ingen avsikt att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Det är högst upp till var och en. Men vi reflekterar och vi är rädda för egen del att stagnera och resignera i livet. Börjar vi backa så tror vi det finns risk för en snöbollseffekt. Vågar du inte längre köra bil utomlands, så vågar du snart inte köra bil på motorvägen, snart vågar du inte köra bil i stan och då definitivt inte utanför den trygga hemstaden. Sen vågar man bara köra bil till affären för att till sist inte våga stoppa bilnycken i tändningslåset. Helenas mamma hade körkort i alla åren, men hon såg henne ALDRIG köra bil. Det sades bero på rädsla efter att ha fått kärringstopp i Konsumbacken på ön där de växte upp. Sen aldrig prova igen. När man till faktum har gått körlektioner och klarat en uppkörning hos trafikmyndigheten och allt. Svaret heter nog rädsla. 

 

Så vi tänker hoppa upp på våra hästar iallafall. Vi tänker motarbeta den lilla jävulen som sitter på axeln och talar till oss. Den där som sitter där och säger till dig att allt är farligt, otäckt, svårt, omöjligt, olämpligt och otänkbart.

Vi har en av mänsklighetens största förmåner i hela världen. Att vara född svensk med alla dess fördelar, bara ett svenskt pass är på många platser i världen en VIP-biljett. Vi har kunskaper, förutsättningar och insikter till att faktiskt kunna ta för oss av våra drömmar. Vi ska ge jävulen på axeln en rejäl match och tala om för den fegisen att han får hålla sig på mattan ett tag till. För nu är det min tur. Jag tänker inte stå ivägen för mig själv.

 

Flytta på MIG, JAG ska fram!

 

Skepp o Hoj!

Vi har en vacker ampel hängandes i bommen (ja den stuvas nog ner de dagar vi seglar). En gåva från en vän som kom ombord för lite trevligt prat o skutesyn. Tack för besöket Stellan!

Ja blir man egentligen någonsin klar – på riktigt?! På Sunshine, där vet vi att vi missat att slipa ner ett plugghuvud på lilla toaletten. Varje gång man var där (och gjorde ärenden på porslinstronen) och tittade uppåt taket så tänkte man: -Jag måste bara slipa ner den vid tillfälle. Ett arbete som tar högst 5 minuter. Men blev det gjort? Å nej, dels glömmer man ideligen till nästa gång man satt där på tronen och fick sig någon minut över. Och i övrigt så hade vi en rad utvecklingstankar kring båten. Men så blev det försäljning och ny båt i form av Wilma.

 

Vi är i mångt och mycket klara nu också. Men helt? Å nej..de små detaljerna och utvecklingslistan finns ständigt där. Som i salongen, där vi döljt kablarna med en kabelkanal. Vi döljer kablarna fint bakom en plywoodskiva som vi sätter fina eklister på. Sen kan man bygga ut med belysning och annat, och slippa se en kabelharva i taket.

 

Idag har kabelkanalen äntligen blivit målad ett första lager.

 

När man seglar i utländska vatten och besöker hamnar i andra länder så hör det till god sed att man hissar en gästflagga. Den ska sitta under styrbords spridare, då styrbord är båtens ”goda sida”. Den svenska nationsflagga ska sitta hissad i aktern. Eventuella föreningsflaggor ska sitta under babords spridare om man har gästflagga på styrbordssidan.

 

Nu vet vi ju inte vilka länder vi kommer att besöka, och det går att köpa färdiga gästflaggor. Ett par har vi faktiskt redan som vi fått i present av våra franska långseglarvänner. Men vanligt är att man syr egna. Men så hörde vi att något faktiskt målar sina gästflaggor istället för att sitta med flera olika färger på tyg. Och vi har en hel del lakanstyg ombord. Så vi har nu inhandlat färg för ändamålet.

 

 

 

Vi har ju valt att prioritera tid och hälsa i våra liv framför prylar och stress. Det är långt ifrån alla som har möjlighet att kunna göra sådana val i livet. Vi har tur. Och vi är tacksamma för det. Förvisso bor och lever vi enkelt o trångt, men samtidigt fritt och okomplicerat. Man kan inte få allt. Men nu har vi återigen fått lite bekräftelse på att vårt val känns rätt. Tjoppe sprang på en föredetta kollega. Han fick då höra att tre av hans kollegor (av nio) drabbats av hjärnblödning, och ett par uppå det drabbats av stressrelaterad ohälsa. Det kan i och för sig vara en slump. Eller så inte. Vårt tempo i samhället idag är för många ett gissel. Säkert inte inom alla yrkeskategorier, men det är tuffare inom vissa. Det är för många svårt att få till livspusslet, där den nödvändiga återhämtningen uteblir.

 

Vi misstänker även att det är något annat i vårt västerländska leverne som ställer till det med vår hälsa. Processad och industriellt framställd mat, en massa skräp i form av läsk och godis, e-tillsatser, pencillin i djurfoder (förbjudet inom eu men inte på andra platser). En rad sjukdomar har en oroväckande utveckling. Sjukdomar som var högst ovanliga i början på 1900-talet. Dessa välfärdssjukdomar minskade under andra världskriget när det var ransonering på bland annat socker. För att sen öka igen. Och den stora boomen började på 80-talet när lightprodukter dök upp i mathyllorna, reklam om att 6-8 skivor bröd per dag skulle ätas per person samt att hushållen fick bättre ekonomi så man kunde äta lördagsgodis flera dagar i veckan. Till det en matindustri där vi inte längre åt mat (som tidigare) från lokalproducerade råvaror framställda ur liten skala. Sockersjuka (Diabetes typ 2), Alzheimer (Diabetes typ 3) och Cancer ökar nu lavinartat. (titta gärna på en föreläsning av Professor Ingemar Ernberg på You-tube ”Cancerceller tycks älska socker – Otto Warburg hade rätt för 90 år sedan” https://www.youtube.com/watch?v=wF2GuqZGJd8. )

En rätt lång föreläsning som kanske inte är så lätt att förstå men ge den en chans för han förklarar sambanden på ett bra vetenskapligt sätt. I slutet på föreläsningen tar han upp just tesen kring att för mycket socker skadar, särskilt om man redan har cancerceller i kroppen.

 

1985 fanns det 30 miljoner sockersjuka i världen.

2013 fanns det 382 miljoner sockersjuka i världen

 

Prognosen för år 2030 är 552 miljoner sockersjuka.

 

Det är svårt att hitta referensgrupper idag då de flesta kulturer har tillgång till läsk och annan skräpmat. Men det finns naturfolk och i jämförelse med tillexempel Amish-folket i USA, blir slutsatsen att det är något i vår moderna livsstil och kost som gör oss sjuka.

 

Det är ett känsligt ämne och vi vet att man ofta inte ostraffat tar upp frågor om kost och hälsa. Vi har läst en hel del medicinska tidsskrifter, medicinsk statistik, samt forskning kring kost och hälsa. Och ju mer vi läser och lär oss så växer vår motivation allt mer att äta riktigt mat. Det ligger dessutom väldigt nära att tro att ekonomiska intressen styr utvecklingen åt fel håll. Läkekonstens fader Hippokrates sa att låt maten vara din medicin och medicinen din mat. Han var nog inte helt fel ute den killen.

 

För att slå ett slag för god och riktig mat så ska vi idag äta lokalfångad piggvar. Vi ska grilla den och till det göra en liten jordärtskockspuré och till det en härlig sallad. Det finns säkert tungmetaller och annat illavarslande i den fisk vi fångar. Men den är hursomhelst inte inköpt från affären, levererad i kartong av märket Findus eller nåt. Den simmade så sent som igår.

 

Nu vet vi inte om vi kommer att klara oss från framtida välfärdssjukdomar. Men vi har iallafall gjort allt vi kan utifrån lust och motivation. Och vi hoppas det ska ge oss ett långt och framför allt friskt liv. Framtiden får utvisa.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

 

 

 

En vän dök upp i Halmstad, en företagare och författare. Som det ofta är med vänner man haft med sig länge i livet, så behöver man inte alls ses så ofta och frekvent. Ibland blir det längre uppehåll. Vänskapensbanden är så starka att det går att när som helst att plocka upp tråden. Nu har vi haft tre fantastiska middagar ihop, och förutom att dela kulinariska upplevelser tillsammans, där vi testat några av Halmstads bättre restauranger, så har vi haft tid att prata kring livet.

 

Onekligen är vi intresserade av ett författarskap, och då Helena hoppas ett långseglande ska ge henne lite utlopp för den konstnärliga ådran så är det en ynnest att kunna få diskutera med någon som vet hur en bok blir till. Hur berättelser och karaktärer skapas, hur arbetet struktureras, var idéer hämtas, vilka drivkrafter som styr. Det är underbart med vänner som inspirerar.

 

Att sedan Halmstad visat sig från sin bästa sida vädermässigt gör inte saken sämre. Att sitta i maj månad på en solig uteservering i kortärmat är helt underbart. Vår vän har humor. Vår vän har i en diskussion alltid något att tillföra som känns nytt och fräscht. Vår vän ger energi. Så nu dröjer det nog innan vi ses igen. Och det ska bli enormt spännande att se vart vi står i livet när nästa tillfälle ges för umgänge. Då kanske vännens nästkommande bok är utgiven. Och kanske kan man känna igen sig själv i någon av karaktärerna. För det är så fick vi veta, att vännen väver in platser och verkliga personers karaktärer i berättelserna. Fast de dyker upp i helt ny tappning och i ett helt nytt sammanhang. Kanske kan man känna igen sig någonstans.

 

 

Vi har idag väldigt härliga vänner överlag i vårt umgänge. Att förse sig med positiva, kreativa och objektiva människor gör att man mår bra. Man utvecklas och tenderar inte i lika hög grad att fastna i destruktiva tankegångar. Det är nog viktigt att man även gör livsval här, att välja människor som gör en gott och ibland släppa på andra. Alla passar inte alla, men alla passar någon.

I morgon kväll ska vi träffa några andra vänner. Vi ska ses och planera för en dag då vi ska tillverka glass tillsammans. Visst låter det trevligt. En del av glassen ska sedan stuvas ner i frysen ombord på Wilma. Och när vi har särskilt anledning (eller bara blir vansinnigt sugna) så plockar vi upp glassen och njuter. Och den smakar då inte bara tex jordgubbar eller choklad – utan har även smak av fina minnen från vänner o glasstillverkning.

 

Vi har rätt mycket att stå i, Tjoppe har uppdrag på dagarna att sköta och däremellan så fixar vi med båten och betar av vår to-do lista. Igår var Helena och provade ut nya glasögonbågar, vi beställde en bok med tidtabell för tidvattnet i Engelska Kanalen och bokade in möte med banken. Vi behövde verkligen lite tid i Halmstad innan vi kastar loss.

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Först kom en fråga från ett barnbarn.

 

– Finns det tuta ombord?

 

Sen kom två frågor från ett barn. (jo man kan vara nyfiken och undra fast man är fullvuxen så att säga ;))

 

– Hur gör man med sopor ombord?

 

-Hur gör man med tiden och klockan när man förflyttar sig med båt länge?

 

Vi gillar att det väcks frågor och tankar kring ett långseglande. Och det finns många långseglare som har erfarenhet och som lättare kan svara på frågorna än vad vi kan idag. Erfarenheten kommer tids nog.

 

Svaren ovan lyder, Jo det finns tuta ombord. Ibland måste man kunna tuta på varandra även ute på havet.

 

Och sopor tar man givetvis hand om, inget får slängas i havet som inte hör hemma där. Men man lever sparsamt och resurssnålt och när man kommer till hamn så slänger man sina sopor där. Det ingår i hamnavgifter att ha all möjlig service runt omkring. Sopkärl/återvinning, dusch- o tvättmöjligheter, internet, vatten, diesel..det är olika väl utbyggt. Men hänger man för ankare så får man ta med sina sopor i land och leta upp ett ställe där det är ok att lämna sitt avfall. Men det är egentligen rätt lite som är sopor efter det man källsorterat, fiskrens o liknande kan ju gå tillbaka till havet och bli ny mat till fiskar.

 

Och klockan…ja inte behöver man veta tiden på minuten när man är ute och långseglar. Men märker ju när det är soluppgång och solnedgång. Seglar man tillexempel över Atlanten så talar man om UTC. Det är en koordinerad universell tid, vilket är en referens för exakta tidsangivelser. UTC är efterföljaren till Greenwich Mean Time där nollmeridianen går genom Greenwich utanför London. Och därför så är England UTC 0 medan Sverige är UTC +1 (UTC +2 när det är sommartid). Det är ju solens läge som avgör tidsförskjutningen, klockan 12 när solen står som högst på himlen förflyttar sig hela tiden vartefter. Så när man vet i vilken ny tidszon man seglar in i så kan man ändra klockan. Men egentligen så är det mer när man kommer i land som det har någon större betydelse, så man vet vilken tid affären stänger. Men visst, det finns tidtabeller för tidvattenströmmar och då är det ju bra att ha ställt klockan rätt så man inte missar något. Vore trist att komma in i en hamn och man blir torrskodd för man tog fel på tid.

Nu har vi namnat båten ordentligt. S/Y Wilma i härligt cartoon-typsnitt som passar en Flintstone-båt.

Nu är vi i Halmstad. Nu kommer seglingen annat än lite korta dagsturer ligga på sparlåga en tid framöver. Vi har en del förberedelser att göra, lite jobbuppdrag, samt en hel del avslut kvar att genomföra på agendan. Att avyttra prylar kräver sin tid och sitt engagemang. Och vi förvånas över hur rik man blir på att skära i kostnaderna. Ena bilen är såld och den andra har vi bara att köra ner till dess nya ägare och genomföra ägarbytet. Att äga en bil är verkligen praktiskt och många gånger nödvändigt för att få livspusslet att fungera. Men absolut så står en bil för en stor kostnadsbelastning. Bensinen står bara för den lilla biten. För det är ju skatt, försäkring, värdeminskning, eventuella avbetalningar, nya däck, besiktning, reparationer och andra dyrbara följdkostnader som kommer i kölvattnet av att ha en bil. Samma känsla har infunnit sig som Helena en gång i tiden erfor när hon inte hade några blöjbarn längre. Blöjor var sjuukt dyra förr, man fick byta blöjor rätt ofta på den tiden det var snibblöjor, dess uppsugningsförmåga var betydligt sämre. Och i samma stund man inte behövde bära hem dessa dyra blöjpaket längre från mataffären så blev det som ett extra barnbidrag ramlade in till hushållskassan. Samma effekt har vi upplevt i och med avskaffande av bil.

 

Så tycker man att ens rörelsekapital varje månad är trängd, att det tenderar att vara mycket månad kvar i slutet på lönen så är det vårt starka tips att verkligen se över kostnaderna. Behöver man extrakanaler på tv:n, behöver man prenumerationer på diverse, behöver hushållet två bilar, behöver kläder köpas in nya, abbonemang för telefoni och internet, betalar du onödigt mycket, hemtelefon – säg upp den! Är du en matsamlare som fyller frysen men aldrig äter upp det, planera bättre och nyttja ditt inköpta matkapital.

 

 

I vår strävan att strypa alla kostnader så betalar vi allt förskottsvis så att säga på de tjänster vi behöver ha kvar. Som mobilkostnaderna. Förut betalade vi på abonnemang som låg låsta i två år med ungefär 500 kronor i månaden per näsa. Vi tyckte vi hade prisvärda och billiga avtal. I och med att vi ska kunna köpa kontantkort vartefter vi byter land, så sa vi upp abonnemangen nio månader innan tiden gick ut (jo här har vi framförhållning, den ekonomiska upprensningen började vi med för länge sedan). Och när vi äntligen kunde släppa dessa så började vi köpa kontantkort. Detta fungerar till mobilen precis som på gamla viset, såväl telefon, sms och surf finns. Och vad har hänt då? Jo vi betalar 99 kronor per månaden per person nu. För precis samma sak. Som regel räcker hela månaden, men några gånger så har vi fått pytsa på med en hundralapp. Så i 6 månader så har mobilkostnaden i snitt legat på 264 kronor totalt. Mot tidigare 1000 kronor i månaden. På ett år har vi minskat kostnaderna för mobilanvändandet med 8832 kronor. Med bibehållen service. Tål att tänka på. Och med två sålda bilar så kan ni ju bara föreställa er att det känns som man helt plötsligt har vunnit en bingovinst.

 

Så varenda, vi menar verkligen varenda kostnad är synad i sömmarna. Och de vi har kvar har vi om möjligt lagt upp på autogiro. För allt måste kunna rulla även om vi alla dagar inte har tillgång till internet. Och i stort sett de egentliga kostnaderna vi har kvar när den ekonomiska detoxen är gjord är försäkringar som tickar. För oss och för vår egendom. Det känns viktigt, men samtidigt så har vi inga i vårt tycke onödiga och dyra försäkringar. Man ska veta att en försäkring aldrig kan hindra dig från en olycka. Det är i princip alltid bara en ekonomisk ersättning för en oförutsedd händelse. Så innehållet och vilken nivå vi vill försäkra upp oss på har fått avgöra. Man måste inte alltid ha försäkrat sig upp till taknocken. (man kan många gånger välja hur många basbelopp man vill försäkra sig för och kanske måste man inte få ut jättemycket pengar om man tex dör. Då är viktigare att bära flytväst).

 

Och denna ekonomiska detox har varit väldigt rolig och lärorik. Inte alls tråkigt, utan den har varit fylld av aha-upplevelser. En av de mest fantastiska tingen är frigörandet från mediciner. Helena hade för ett år sen högt blodtryck. Något som man som regel medicineras för resten av sitt liv. Men ett högt blodtryck är samtidigt en indikation på att något inte står rätt till i kroppen. Helena började experimentera. Hon tog reda på vad som triggar ett högt blodtryck, vad stimulerar att sänka ett blodtryck. Från ett blodtryck på 155/110 så ligger det idag helt omedicinerat på 140/65. Så här ligger det en kostnadsbesparing, men allra viktigast är ju den hälsovinsten som blivit på köpet. Exempel har vi många fler av, men listan skulle kunna göras lång och det skulle nog bli tråkig läsning.

 

Lite mer kring vår överfart.

 

Segling mellan Anholt och Halmstad började otroligt bra. Friska vindar och vi satte segel och vi for fram i sex knop. Men så började det mojna. Efter fem timmar så visade plottern 1,5 knop. Vi startade motorn så vi skulle kunna komma fram någotsånär i vettig tid. Vädret var magnifikt, sol hela vägen och vi boostade D-vitamin. Det ser nästan ut som vi varit utomlands om plytet. Här följer några bilder från överresan.

 

Vistelsen på Anholt var som brukligt mycket angenäm. Vi börjar ju känna oss rätt hemmastadda här efter flera återkommande besök. Och även en del ortsbor känner igen oss som ett återkommande inslag. Hamnkaptenen frågade efter vår stora båt och vi berättade att den är såld till förmån av en liten segelbåt vid namn Wilma som ska ta oss runt i världen. Efter att ha löst hamnavgiften så letade vi upp en efterlängtad varm dusch. Det var ännu rätt tidigt på dagen och solen värmde gott redan. Det kändes som en sommardag fast det bara var början på maj månad.

Rena och nyskrubbade så tog vi fram våra minicyklar och tog en tur på ön. I brist på internet så stod vårt hopp till Anholts Kro. Det är den enda restaurangen som har öppet året om och de har även ett enklare hotell att erbjuda. Här bodde vi när vi gifte oss för ett och ett halvt år sedan. Och bröllopsmiddagen intogs på Anholts Kro i form av Smörrebröd och en öl (det kanske inte stannade vid en öl) I all enkelhet men precis så som vi ville ha det. Så det har blivit något vi lovat oss själva, att de gånger vi besöker ön så måste vi upp till restaurangen och äta några supergoda danska smörgåsar. De med panerad torsk på går inte av för hackor. Men alla sorter slinker ner utan bekymmer, rostbiff med stekt lök, skinkstek med rödkål, räkor med ägg o mayo, sill med givna tillbehör….  Vi gillar tanken på att man får leta efter brödet i botten. Det är som att äta tårta och man får skrapa av bara gottigheterna på toppen.

Vi lånade internet och fick lite ärenden lösta. Vi satt många timmar i solen och den värmde så fantastiskt medan vi satt i bara tröjorna. Hans, ägaren till Anholts Kro berättade att vi var årets första gäster som satt utomhus. Vi hade nog tagit solen och värmen med oss. Sen tog vi cyklarna och for ner till hamnen igen. Som sagt är hamnen rätt död när det är lågsäsong, så det är uppe i byn som alla bor och rör sig. Vi tog omvägen förbi campingen, förbi en av de långa stränderna, innan vi kom ner till hamnen där passagerarfärjan ligger förtöjd. Om man inte tar sig hit själv med egen båt så kan man ta passagerarbåten som går mellan Grenå och Anholt. Och från Sverige så trafikerar Stena Line mellan Varberg och Grenå. Så det är absolut värt att ta en semester här, i synnerhet över ett högtryck i juli månad. Då behöver man varken Kanarieöarna eller Franska rivieran. Här finns dels ett ökenlandskap, milslånga stränder med så fin sand så det gnisslar om fötterna när man går över den. Det finns en massa fåglar att skåda, promenadstråk. Världens minsta pittoreska kyrka, som en liten sockerbit, som man kan gifta sig i. Det finns restauranger och mataffärer. Naturen är så slående vacker så det gör ont i ögonen. Här bjuds det på romantiska solnedgångar. Sol och bad och tid för reflektion. Stora grillpartyn ordnas i hamnen, det är bara att ta med nyinköpta skaldjur och slänga på grillen och ta med dina vänner. Allt är väldigt enkelt. På ett skönt danskt vis. På bästa sätt.

Vi piggnade på oss efter någon timme och tog cyklarna upp till byn igen. Mataffären har öppet förmiddagar och stänger några timmar för att åter öppna klockan 16. Vi handlade en liter mjölk och en braständare till vår kamin. Den gamla hade gett upp. Sen ner på båten igen för att laga en god middag, en köttbit med blandsallad och vitlökscreme. Vi fick in lite svensk tv, även om det förekommer lite störningar ibland och vi tog en lugn kväll ombord tills ögonlocken kändes tunga. Klockan var inte mer än nio på kvällen men vi var trötta efter många timmars cyklande på ön.

Och så vaknade vi igen, klockan var halv åtta på morgonen. Rätt många timmars sömn men vi sover otroligt gott ombord. Förmiddagen ägnade vi åt att putsa lite rostfritt och meka med GNISSLAN, vår autopilot. Därefter tog vi cyklarna igen. Vi konstaterade en stark smärta i baken samma sekund som vi satte ner rumpan på cykelsadeln. Ovana helt enkelt och enda vägen är väl att cykla så ofta att det till slut ger med sig. Och utan bil i vårt ägo så lär det bli många turer på tvåhjulingarna. En fördel med att cykla är ju att man får lite puls, frisk luft i lungorna och musklerna får arbeta. När man har en bil utanför sin dörr så blir det tyvärr ofta latmasken som får bestämma. Iallafall hos oss, även när vi skulle kunna gå eller cykla så tar vi bilen. Men nu finns det ingen bil.

Vi cyklade förbi prästen som vigde oss 2014 men hon var inte hemma. Vi gick däremot in i kyrkan och tittade på alla fina båtar som hänger i taket. Jo det är sant, Jesusbilder finns, men främst så vittnar kyrkan om att detta är en ö som haft nära anknytning till hav och fiske. Många män har gått under på havet, många änkor har sörjt sina makar och söner. Och det är så, även i Sverige i små fiskesamhällen ute på öarna, att kyrkan har ett starkt fäste. Det känns logiskt med tanke på den utsatthet för väder som rådde förr.  Man ska veta att Anholt ligger långt bort från allt.

Det blev en lugn eftermiddag och kväll. Lite koll på vädret och beslut om att avresa mot Halmstad nästkommande dag. Lika skönt som det alltid är att angöra en hamn och få spendera några dagar där. Lika härligt är det att få kasta loss och ge sig ut på havet igen. Det är variationen som gör seglingen så underbar. Och så vill vi ju läsa några nya kapitel ur Joshua Slocums bok också. Bara det.

En sista promenad i kvällsolen på vår favorit-ö fick avsluta vistelsen här. Vi strosade längs stranden  länge och hittade vackra snäckor och stenar. Och när vi kom tillbaka till båten igen så la sig solen ner, i en finaste solnedgång. Hejdå Anholt, det dröjer nog tills vi ses. Men vi kommer tillbaka……

Skepp o Hoj!