Mina ord har under flera dagar landat snarare vid mina fötter än på datorskärmen. Flera gånger har jag påbörjat ett inlägg, men inte lyckats skriva klart. Det är frustrerande när viljan finns, men orken inte räcker till. Nu sitter jag på ett tåg på väg hem till Halmstad efter ett par veckors resande i varsam takt. Och min förhoppning är att få ihop en text som tål att skickas ut…

Efter dagarna på Åland for jag till Stockholm. Jag bodde på Sjöfartshotellet, vid Slussen, med gångavstånd till allt jag älskar. Med Gamla Stan åt ena hållet och mina favoritkvarter på Södermalm åt det andra. Och mitt emellan: vatten, parker, lummiga gator. Innerstaden när den är som allra bäst.

Dagarna blev inte fullt ut som jag tänkt. Det blev ett skov. En natt på hotellet valde tarmarna att vrida sig som en orm som bestämt sig för att krama ihjäl sitt byte. Jag trodde jag skulle behöva uppsöka ett sjukhus, men stoppet löste sig. Det tar tid att återhämta sig och jag har än i skrivande stund inte fått tillbaka bästa måendet. Det är såklart inget jag önskar, att hälsan ska krångla – men på uppsidan är ju ändå att jag återigen får bekräftelsen på att jag inte borde befinna mig på ett fartyg uppe i packisen.

Jag har trots allt i mån av ork ändå hittat på en hel del. Framför allt är jag glad att jag lyckades resa runt som jag tänkt, eftersom dessa resor mellan olika platser kändes angelägna.

STOCKHOLM

Två barn och ett barnbarn…

Det går långt mellan varven. Det var länge sedan jag träffade mina barn som bor på ostkusten. Så jag såg till att få till ett möte, med stor kärlek. De kom till Stockholm och mötte upp mig där. Och som bonus kom äldsta barnbarnet med på ett snöre.

Pia…

Min barndomskamrat Pia och jag möttes upp för en afternoon tea i Gamla Stan. Precis lagom, eftersom jag den dagen inte mådde så bra.

Museum…

En dag blev det ett besök på Fotografiska och jag valde att gå dit ensam. Att det blev just det museet var ingen slump.

Jag har sedan en tid upptäckt Kelly Boesch. Hennes musik älskar jag, för hennes texter säger något särskilt. Därifrån har jag upptäckt att hon också är bildkonstnär, med 17 år på IMAX bakom sig, inom grafisk design, filmproduktion och marknadsföring. Hon vet hur en cinematisk bild ska kännas. Av en slump hade jag upptäckt att hon ingick i en del av en utställning på Fotografiska och det ville jag inte missa eftersom hon har sin bas i Los Angeles.

Nu gör hon drömlika, surrealistiska bildvärldar med hjälp av AI, med egna texter. Det är inte Walt Disney, även om hennes filmklipp ibland har den där känslan av saga och stor duk. Det är något eget. Något som både förför och skaver lite.

UPPSALA

Från Stockholm tog jag mig till Uppsala, för årsmöte med Medelhavsseglarna. Jag hade mött upp med seglaren Peter från Vaxholm, och vi gjorde sällskap dit.

”Hejdå Stockholm och kul med sällskap av seglarkompisen Peter…”

Ett årsmöte kan låta torrt, men här är det tvärtom. Förhandlingarna gick fort, sedan blev det seglingssnack, återseenden och lunch i solen, så skönt var vädret att vi kunde sitta ute och äta… Och så föreläsningen.

Halva gänget valde att sitta ute i solen och äta lunch. Och ordförande Håkan (med fru) känner jag väl, de har figurerat på min blogg förut från åren vi gjorde sällskap ”båt intill båt” över Medelhavet när det begav sig. Och så en bild från föreläsningen…

Martin Hassellöv från Göteborgs universitet är professor i analytisk miljökemi och forskar på marin förorening i fast form, de små, ofta osynliga partiklarna av plast, färg och annat syntetiskt material som sprids i havet. Genom Sailing4Science kan fritidsseglare bidra med mätningar av temperatur, sikt och algblomning, medborgarforskning från en segelbåt.

Tror ni inte att jag blev glatt överraskad när han berättade om planerad forskning uppe i Arktis. Min plats på jorden, ju. Och det visade sig att mina vänner på expeditionssegelfartyget TILVERA är engagerade i Sailing4science och att Martin känner dem. Snabbt tog jag fram mobilen och tog en selfie på mig och Martin och skickade till Heimir och Belen på TILVERA och snart kom det ett glatt och något överraskat ”hej” tillbaka. Världen är allt bra liten, så säg.

BETONGBÅTSVÄNNER

Nästa stolpe blev att besöka Jan dagen därpå, han ligger förtöjd med sin Titti4 i Fyrisån.

Våra sammanträffanden slingrar sig lite lustigt med varandra. Vi har träffats i Falkenberg, i Amora i Portugal och nu i Uppsala, vid sidan av kontakt på distans. Jan seglar liksom vi gjorde på Wilma, i en ferrocementsegelbåt, och hans skrov är tillverkat på UBBAB i Uppsala, på precis samma plats som Wilmas skrov.

Ombord blev det kaffe och prat om segling i allmänhet, om ferrocementbåtar i synnerhet. När Wilmas skrov formades i slutet på sjuttiotalet så jobbade Jan där, på UBBAB. Och bland mina fotografier i källaren hemma har jag något foto av Tjoppe som tolvåring, när han med Felix besöker varvet. Och på en av bilderna syns en ung Jan.

Och en annan liten lustig parentes är att Jan seglat runt med minicyklarna som vi hade på Wilma. I Amora, när vi höll på att tömma Wilma för att sälja henne, just när Tjoppe fått sin diagnos, då gav vi cyklarna till Jan. Och dessa har nu seglat många många sjömil, över Atlanten till och med, och ibland har jag fått en hälsning från min gamla cykel genom Jan.

KILAFORS

Snart landade ett meddelande i mobilen som jag väntat på. Min bonusbrorsa med fru hade just lämnat av ett gäng barnbarn, och nu stod de klara att fånga upp nästa barn, om än lite äldre. Moi!

Tyvärr blev det ingen bild på min bonusbror med fru. Men dock några frostnupna ting från deras trädgård…

Hos Roffe och Ingalill i Kilafors kan jag andas ut rejält. Skogarna och lugnet. Och fast det inte är blodsmässiga band, så har vi en stark koppling. Det är jag så tacksam för. Här finns också Birgit som min pappa levde tillsammans med i trettiosex år. Min silvermamma, som jag så gärna kallar henne. Nittiotvå år gammal, och hon hänger med ännu och har glimten kvar.

Hon visste inte att jag skulle dyka upp, så när jag plötsligt stod i hennes dörrhål sken hon upp som en sol. Hon skrek av förtjusning.

För jag som fladdrar runt i världen hinner sällan förbi henne, även om jag skickar vykort från världens alla hörn och ringer när jag kommer åt. Det var så roligt att få överraska henne. Och det var inte bara värdefullt för henne, det var det för mig också.

Men snart är jag tillbaka i Halmstad. Jag längtar hem där mer vila, vård och återhämtning väntar.

// Coddi.