Här, mitt i det svarta och vridna lavafältet söker jag mitt nästa steg. Inte bara för att landskapet är täckt av mjuk mossa med hård och kantig lava under, med risk för att trilla. Utan även för att jag känner behov av reflektion och eftertanke. Platsen sägs vara helig. Men den döljer också en berättelse om två bärsärkar som faller offer för ett brutet löfte. Även jag har ett löfte jag behöver hålla. Inte något stort och livsavgörande, även om sådana vi en gång givit oss själva också förtjänar respekt. Och vissa saker får helt enkelt ett sämre utgångsläge om man väntar för länge. Nu har tiden kommit…

Jag befinner mig på Island. I detta sagolika landskap grävde två svenska bärsärkar en gång i tiden fram en väg med bara händer och rå styrka. Bedriften gjorde de i hopp om att en av dem skulle få gifta sig med gårdsägarens dotter när denne ville binda ihop två gårdar. Men han höll aldrig sitt löfte, utan lät de två bärsärkarna Halli och Leiknir luras – utmattade och trötta – in i döden. Löftet som gårdsägaren aldrig höll. Berättelsen hade nog stannat kvar i sagornas värld om det inte vore för att man långt senare funnit två gravar på platsen. Med rester efter två storvuxna män. Just på den plats där jag tar mig fram.

Halli och Leiknir var inga vanliga krigare. I strid kunde de falla i ett ursinne så vilt att nästan ingenting förmådde stoppa dem. Att gå bärsärkargång säger vi fortfarande på svenska – ordet kommer just därifrån. Vägen de bröt med sina bara händer heter än i dag Berserkjagata, och hela platsen ingår i Snæfellsnes UNESCO Global Geopark. Geologerna daterar utbrotten till ungefär 3 600–4 000 år sedan. Inte konstigt att jag känner vördnad under fötterna där jag går.

Så vad är det som rör mina tankar? Till stor del handlar det om min hälsa. Jag brukar sällan nämna det i detta forum, eller över huvud taget – om mina tunntarmar som ett resultat av tidigare operationer, vuxit fast i bukväggen. De besvär jag har är ständiga. Men det senaste halvåret har något börjat glida åt det sämre. Jag inser att jag nu behöver göra anpassningar och samtidigt dra igång ett projekt jag haft i skrivbordslådan. Det hade nog inte blivit aktuellt om det inte vore för det försämrade hälsoläget.

Tankarna kring projektet är ännu något spretiga. Men i grunden handlar det om en historia jag vill berätta, och det i en uttrycksform som är lite ny för mig. Jag kommer att behöva ta hjälp av andra och sälja in idén. Arbetet kommer till stor del att ske i det tysta, parallellt med annat jag gör i dag. Förhoppningen är att kunna visa upp det för allmänheten en dag. Projektet spänner över tid, det är därför jag inte kan vänta längre nu när jag hamnat i ett nytt hälsoläge. Jag vet att jag tänker stort – jag har gjort det förr och också visat att enträgenhet och fokus ger resultat. Ännu ett solskensprojekt för bloggen. Men än kan jag inte berätta. Jag måste först låta det få ta form.

// Coddi.

En plats för reflektion och eftertanke…

Mer från Island kommer inom kort…