Mina dagar här i Arktis börjar nu sakta räknas ner. Tankarna på hemresan har börjat smyga sig på, samtidigt som vi ligger för ankar utanför Longyearbyen utan gäster…

Jag har hunnit ta mig i land ett par gånger, något som annars är svårt att få till. När vi kommer till Longyearbyen är stoppen oftast korta och intensiva: vi släpper av ett gäng gäster på förmiddagen och välkomnar en ny grupp samma eftermiddag. Däremellan fejas det och fixas för fullt.

Det som slår mig varje gång jag tar mig in till Longyearbyen är att denna lilla by faktiskt är en internationell mötesplats, om än en liten sådan – inte som Hong Kong eller Dubai. Hit kommer människor främst för att jobba. De stannar ofta bara en kortare period eller några år, och under tiden söker man gärna upp varandra för umgänge. Det skapas en speciell dynamik här – man ses ute, även när det är riktigt kallt. Många jobbar inom turism, service eller för något äventyrsföretag. Så trots mina ganska få stunder i land har jag ändå hunnit lära känna flera personer. När jag kliver i land tar det inte lång tid förrän jag har någon att hälsa på eller bestämma träff med för en fika eller lunch. I Longyearbyen bor drygt 2 000 personer från mer än 50 olika länder – en ständig ström av nyfikna, äventyrliga och drivna människor som valt att komma hit.

Jag stör mig inte på vädret här, trots att det är kallt medan ni där hemma i södra Sverige njuter av soliga dagar över tjugo grader. Här har vi ömsom sol och ömsom mulet, ibland med lite snö i tussarna (som häromdagen när jag fick skjuts ut till Freya efter en lunch med en vän. Det snöade ymnigt, jag som bara hade jeans på mig). Skillnaden är att här badar kylan i ständigt ljus – den här tiden på året går ju solen aldrig ner.

Och tack vare det torra arktiska ökenklimatet är inte kylan så där genomträngande som hemma. Många säger ”usch, där skulle jag aldrig vilja vara” när de hör var jag jobbar. Men ärligt talat tror jag att många skulle bli positivt överraskade. Särskilt när man kommer ut på fartyg och beger sig längre norrut. Det kan vara precis lika vackert som i Karibien – om inte vackrare. Hänförande. Betagande. Och garanterat myggfritt, sånär som på den där speciella arktiska myggan som biter en och gör att man blir alldeles kär i platsen. Får man ett bett av ”the arctic bug” så är det kört. Man vill bara ha mer av ljuset, naturen och den där unika känslan som finns här uppe.

Häromdagen kom jag ut från bastun så varm att jag bara virade en handduk runt mig, släppte ut håret och gick barfota upp i fören på Freya. Där stod jag länge och lät den friska arktiska vinden svalka kroppen. För ett kort ögonblick fick jag lust att sträcka ut armarna som Rose på Titanic – ”I’m flying!” – men eftersom det satt någon från besättningen uppe på bryggan som ankarvakt valde jag att hålla fast både handduken och värdigheten.

Jag tror faktiskt inte att jag kommer att sakna höga sommartemperaturer och klibbig svett mer i livet. Visst är det skönt i stunden, men efter ett tag blir man mest trött och slö. Efter flera grekiska somrar på Wilma med över fyrtio grader utan aircondition ombord, så blev jag mätt. Kylan är mycket enklare att hantera – man kan alltid ta på sig ett lager till. Solen älskar jag (jag kallas ju inte Sunshine för ingenting). Men temperaturer över tjugofem grader under en gassande sol blir jag inte särskilt lycklig av. Ja, ni hör ju. Jag är ordentligt biten. Av den där arktiska myggan.

// Coddi

(och ja, Sunshine som i ”projektsunshine” är taget från ett av mina smeknamn)

Utan gäster ombord så behöver jag inte gå lika formellt klädd, dock råder arbetesdagar…

Min lilla vrå ombord, och Fofo har fått en kompis. En ny vän i form av en fluffig isbjörn, han saknar ännu namn (kom gärna med namnförslag).

Avslutningsvis några foton från naturen runt Freya;

Thanks Bill for sharing your gorgeous photos!