Jag kan för mitt blekaste inte förstå att jag fyller sextio år idag. Eftersom nästan ingenting jag gör, tänker eller känner, får mig att tro det. Endast födelseåret i mitt pass bevisar min faktiska ålder…

Kanske också vetskapen och alla minnen jag bär på vittnar om åren jag levt fram till nu. Men i min själ, i mitt hjärta känner jag mig betydligt yngre. Till mitt yttre ser jag kanske inte så ung ut längre, men säkert ungdomlig. Tillräckligt för att allt som oftast förvåna andra när jag avslöjar min verkliga ålder. Jag rör mig och har så gott som samma fysik som för tjugo år sedan. Mina intressen delar jag med få andra i min ålder – jag önskar inget hellre än att gatan utanför mitt fönster ska torka upp och sopas ren så jag kan åka longboard. Jag vill att det ska bli varmare ute så jag kan ta med mig tältet ut i skogen. Jag skriver, målar och klinkar på gitarr och jag släpar runt på en nallebjörn. Tittar sällan på tv. Till mitt sätt är jag analog, föredrar bunke och slev framför en bakmaskin. Jag lever mer som en student på tjugosex kvadrat – vetgirig och nyfiken – utan att för att den saken studera, annat än för höga nöjes skull hemma. Jag reser. Drömmer. Ibland om prinsar. Förverkligar och går min egen väg. Jag följer inte strömmen. Jag är rädd för att stagnera. Och jag gillar inte att vara ensam. Kanske är jag verklighetens Pippi Långstrump som inte vill bli stor – jag brukar ju gå i flätor gudbevars. Hur blev det såhär?

Grattis till mig själv, som Pippi skulle ha sagt… nu kör vi ett tag till, eller vad säger ni?

Helena

(alias Coddi/Coddi Wompler/Styrman Pimpsten)